Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Den röda tråden

    av

    Många tycker att redigeringsarbetet är oerhört jobbigt. Förmodligen för att man då måste konfronteras med vad man hittat på och testa det, om det håller. Att redigera handlar egentligen om att veta vad som är viktigt och inte så viktigt för min historia, vad som fördjupar och fyller i och för det hela framåt. Om att mejsla fram en röd tråd.  Och att veta vad som är ovidkommande och sidospår eller till och med kanske en helt egen bok.  Några problem som kan uppstå på vägen: Det finns inget fokus (och därmed ingen röd tråd). Den huvudsakliga dramatiska konflikten är problemet hela boken handlar om som etableras i början och sedan trappas upp och upp. Finns det istället flera dramatiska konflikter med samma tyngdpunkt på var och en, blir boken episodisk. Jag har läst manus vars struktur jag mental föreställer mig som ett slags intrikat spindelnät där man som läsare hjälplöst befinner sig infångad i mitten utan att komma ut. Bokens ingredienser får fel mängd utrymme i proportion till dess betydelse för historien. Om man introducerar en ny karaktär i en scen speciellt tidigt i handlingen så kommer läsaren att tänka; jaha det är detta det handlar om! Vad spännande! Det här måste vara en viktig karaktär! Hur ska detta sluta? Och så var det inget viktigt alls,  och bör inte alls ges så stor plats utan kan redigeras ner till en lite förbisvepande detalj i marginalen på en scen. Annars förskjuts centrum till något som egentligen inte är så viktigt och det här kan vara väldigt förvillande. Istället för en röd tråd (tänk en röd boll som du kastar framför dig) så utvecklas det hela sidledes. Och man har definitivt som författare dribblat bort den röda tråden.

  2. Gåtfullheten i centrum

    av

    Bara för att man skriver rysare, skräck och fantasy måste man inte berätta allt. Eller kanske är det så att det blir själva definitionen av dessa genrer; att vissa saker finns som man inte kan förklara. Självklart ska man ge läsaren svar och lösningar i slutet, men om det finns något oförklarat, något som förblir höljt i mystik och gåtfullhet, så kan det vara ett kraftfullt berättarmässigt grepp. Alla som sett tevefilmen Picnic at Hangin´ rock eller Utflykt i det okända minns att det i centrum av handlingen fanns ett stort, oförklarat mysterium. Vad hände flickorna som försvann under utflykten och aldrig kom tillbaka? Vi får aldrig svaren. Det viktiga är konsekvenserna av det mystiska i handlingen, inte att gå till botten med det som skapar mystiken. När Nostromo landar på den främmande planeten varifrån all ondska i filmen Alien härrör får vi bara oss serverade ett stort mysterium kring civilisationen de upptäcker. Inga svar, om vilka och när och varför den gick under, vad är det som gett upphov till filmens speciella odödliga lilla parasit? Det är följderna av besättningens upptäckt som blir filmens handling, när de råkar ha närkontakt med en överlevande (väldigt fientlig) livsform på planeten. Mystik och gåtfullhet och det oförklarade dröjer kvar hos läsaren och kryper innanför skinnet.

  3. Favoritfällor att inte falla i

    av

    Min favoritförfattarcoach sopar mattan med alltför vanliga intriger och idéer. Som exempel a) Att historiens antagonist är ett sataniskt men briljant geni, typ Hannibal Lecter. De flesta mördare inklusive seriemördare är inte genier, snarare tvärtom och har inte långa fina utbildningar eller hög social status. Hade jag läst om När lammen tystnar nu hade förmodligen just porträttet av Lecter känts konstruerat och föga trovärdigt. b) Protagonisten är djupt insyltad i tilltagande trassligheter, jagad av skurkar och löper risk för sitt eget liv men kommer inte på tanken att överlämnar saken till polisen. Gör hen inte måste det underbyggas på något sätt, ges en förklaring. Själv skulle jag vilja tillägga; den totalt oförstående maken/makan som inte märker av allt konstigt som sker i familjen när partnern sakta utvecklas till fullblodigt psyko. I danska Follow the money genomgår en huvudkaraktär en förvandling från ung vilsen man med dåligt omdöme till iskall mördare via flera fall av oförklarad frånvaro, mentalt sammanbrott, skumma kompisar och brutal misshandel – och hans fru märker ingenting. Sedan en till; ung kvinna gifter sig med äldre charmör med pengar, status och framför allt mystiskt förflutet i form av en första fru som dött under oklara omständigheter och går glatt med på att flytta med denne till det dystra familjegodset i en avlägsen del av engelsk landsbygd (senast The Fire Child av S K Tremayne).

  4. Konsten att skriva färdigt

    av

    Den här författaren har kartlagt the highs and lows i processen att skriva en bok; från en idé till färdigt manus. Med hjälp av en app (Prolifiko)och grafer. Är inte säker på att man behöver ta tekniken till hjälp på det här sättet men det blir iallafall åskådligt. Han har på det här sättet fått fram ett slags romanskrivandets EKG, med dalar i form av allt som hindrar, begränsar och utmanar – och toppar i form av allt som driver på, entusiasmerar och inspirerar, fram tills att manuset är färdigt. På något sätt kan jag tänka mig att ju mer man förstår om sin egen kreativa process, desto bättre kan man hantera den och minimera risken att bara ge upp. Inse att det är ens inre kritiker som smyger upp vid ens sida i ett svagt ögonblick och pratar skit om ens bok – det är inte boken eller ens mig själv som författare det är fel på. Man kan se det hela och hur man själv fungerar och reagerar i olika stadier på ett mer objektivt sätt. Syftet är att klara jobbet fram till färdigt manus, inte deppa ihop, tappa sugen eller gå i stå eller falla ner i en fallgrop på halva vägen. Och en annan viktig sak; internet och sociala media är inte din vän när du skriver på en roman!

  5. Spökhistorier vid jul

    av

    Denna roliga pod – ha den som stöd under skrivåret 2017. Det är förtroliga intervjuer med etablerade författare av olika genrer som berättar öppenhjärtligt om den skapande processen; hur de fick idén till sin bok, hur de utvecklade den till en fungerande struktur och handling och vad man ska tänka på när man skriver i en viss genre. Och samtal mellan författarna (som försöker skriva sin bestseller) om skrivandets vedermödor, vad som driver en och behovet av yttre bekräftelse på sociala medier. Den är på engelska men alla intervjuare och intervjuade pratar föredömligt klart och välformulerat och är lätta att förstå, så det blir egentligen ingen språkbarriär. En författare som tydligen skrivit en spökhistoria som heter Dark Matter pratar om miljöernas betydelse och att göra research – en riktig injektionsspruta för fantasin om ni frågar mig. Och om realism som en viktig aspekt av en övernaturlig genre som en spökhistoria, och att spöket i fråga ska ha en intention. Precis som de övriga karaktärerna för övrigt, det övernaturliga kan inte bara existera i största allmänhet utan vilja något och dessutom något illasinnat (förstås). Spökeriet ska sedan börja lite smygande och gradvis förvärras. Och behövs mer inspiration kan man leta fram dessa klassiska spökhistorier med jultema.

  6. Att skapa starka karaktärer

    av

    Här kan man läsa tips om hur man skapar kvinnliga karaktärer. Om nu kvinnliga karaktärer behöver skapas på ett speciellt sätt… Tipsen tycks handla mycket om hur man undviker att skapa kvinnliga karaktärer som inte är stereotypa eller inte spelar en viktig roll i handlingen och som är ”starka”. Tipsen kommer från en romanceförfattare och inom romance är frågan om just starka kvinnliga gestalter en hedersfråga, för att komma bort från fördomarna om genren som späckad med fjamsiga hjältinnor som svimmar för minsta lilla. Frågan är kanske om karaktärer är starkt tecknade alltså med skärpa och djup, eller om de är starka i betydelsen fysiskt och psykiskt starka och motståndskraftiga som personer… Det råder viss förståelig osäkerhet kring hur man skapar karaktärer vilket inte är så konstigt men jag skulle säga att en stark karaktär är den i handlingen som har den starkaste eller mest pockande drivkraften – den som vill något mest. Det är därför antagonisten oftast uppfattas som dominant och just stark i sin målmedvetenhet och oförsonlighet medan protagonisten får lära sig styrka på vägen för att hantera och övervinna den antagonistiska kraften.

  7. Börja med det roliga

    av

    En manusförfattare ger goda råd om vad man ska tänka på – det gäller främst filmmanus men vilka här skriver filmmanus? Precis som han själv påpekar allra först så gör man bäst i försöka skriva något annat än just det. Ett filmmanus tar oändligt med tid och framför allt resurser att realiseras i en färdig ”produkt” alltså en film. Men han tycker hursomhelst att man ska undvika att medvetet försöka skapa sympati för sina karaktärer, något som jag tror angår även romanförfattare i högsta grad. Levande karaktärer däremot kommer läsaren att identifiera sig med oavsett vad och de behöver egentligen inte typiskt positiva eller sympatiska egenskaper eller intentioner för att vi ska engagera oss i den. Han tycker också att man ska strunta i treaktsstrukturen och tänka mer sekvenser – något jag gärna skriver under på. Struktur är bra men börjar man tänka för mycket på struktur blir man låst och överintellektualiserar; framåtrörelse och förändring och dynamik är vad som behövs. Och så något jättebra; skriv det du själv tycker verkar roligt och är sugen på att sätta tänderna i först, skriv för jösse namn inte kronologiskt. Beta av de där favoritscenerna och de svåra sega bitarna kommer att lösa sig efter hand och när du väl kommer dit vet du kanske hur de ska lösas på ett bättre sätt.

  8. Som ett rö för vinden

    av

    Det här är en av de mer plågsamma frågorna man har att vrenskas med som outgiven och oetablerad författare. Hur ska man nå ut? De etablerade stora förlagen utgör en grindvakt som nästan inte går att forcera samtidigt som antalet manus på förlagets hyllor växer stadigt. Är man en ung oetablerad författare gör man bäst i att vara som en maskros hävdar några författare här. Man ska så sina verk för vinden och försöka sprida dem i så många kanaler som möjligt och så hoppas på att någon av dem slår rot och växer till en livskraftig planta. Alltså utnyttja alla de möjligheter som finns idag till egenutgivning och elektronisk publicering genom att producera sig på alla sätt man kan, så mycket man kan och på så sätt sprida sina verk som rön för vinden likt den utblommade maskrosen. Och så förstås göra marknadsföring för sig själv och titeln i alla sociala medier som överhuvudtaget kan uppbringas. Så på ett sätt finns fler möjligheter för en författare just för att nå ut. Frågan är förstås om man som författare måste ägna sådan enorm tid åt denna typ av marknadsföring och publicering egentligen ska ha tid att ägna sig åt det viktigaste, att skriva.

  9. Konsten att skriva en bestseller

    av

    retro-1209082_1920

    Två lite fnittriga författaraspiranter  ska försöka skriva en bestseller på ett år och vi kan lyssna på hur det går för dem här, i podcasten The bestseller experience. Samtidigt som de skriver kommer de att intervjua förläggare, redaktörer och förstås redan bästsäljande författare. Frågan som utkristalliserar sig är ju om det finns något recept vad gäller form och innehåll för att få ihop en bestseller, och vad detta egentligen är. (Att hamna på Topp tio på Kindles läslista är en av önskemålen.) Eftersom de ska analysera bestsellers blir det intressant att höra om det finns återkommande teman, idéer eller något annat gemensamt för böcker som sålt som smör – och om man överhuvudtaget kan omsätta något av detta till sitt eget projekt. Svårt att bortse från att det var två svenska tjejer som faktiskt hann före med detta koncept, podcasten Skriv en bestseller – eller en annan bok. Men man kan ju ha nytta av båda. Och kom ihåg “Your muse is your bitch, not the other way around.”

  10. Den tidlösa kompositionen

    av

    bokbild

    Fin artikel här är om berättelsens form och struktur, och hur tidlös och universellt vårt sätt att berätta något faktiskt är. Eller snarare läsaren/publikens förväntningar på hur och i vilken ordning något ska berättas. Sedan precis som skribenten tar upp är det ju intressant att fråga sig varför formen ser ut som den gör. Struktur är att likna vid grammatik, det handlar om hantverket. En berättelse är egentligen mer en form än själva innehållet. Att berätta en historia handlar mer om teknik än vad man hade kunnat tro. “Every form of artistic composition, like any language, has a grammar, and that grammar, that structure, is not just a construct—it’s the most beautiful and intricate expression of the workings of the human mind.”

    11. « Föregående sida Nästa sida »