En manusförfattare ger goda råd om vad man ska tänka på – det gäller främst filmmanus men vilka här skriver filmmanus? Precis som han själv påpekar allra först så gör man bäst i försöka skriva något annat än just det. Ett filmmanus tar oändligt med tid och framför allt resurser att realiseras i en färdig ”produkt” alltså en film. Men han tycker hursomhelst att man ska undvika att medvetet försöka skapa sympati för sina karaktärer, något som jag tror angår även romanförfattare i högsta grad. Levande karaktärer däremot kommer läsaren att identifiera sig med oavsett vad och de behöver egentligen inte typiskt positiva eller sympatiska egenskaper eller intentioner för att vi ska engagera oss i den. Han tycker också att man ska strunta i treaktsstrukturen och tänka mer sekvenser – något jag gärna skriver under på. Struktur är bra men börjar man tänka för mycket på struktur blir man låst och överintellektualiserar; framåtrörelse och förändring och dynamik är vad som behövs. Och så något jättebra; skriv det du själv tycker verkar roligt och är sugen på att sätta tänderna i först, skriv för jösse namn inte kronologiskt. Beta av de där favoritscenerna och de svåra sega bitarna kommer att lösa sig efter hand och när du väl kommer dit vet du kanske hur de ska lösas på ett bättre sätt.
-
-
Som ett rö för vinden
Det här är en av de mer plågsamma frågorna man har att vrenskas med som outgiven och oetablerad författare. Hur ska man nå ut? De etablerade stora förlagen utgör en grindvakt som nästan inte går att forcera samtidigt som antalet manus på förlagets hyllor växer stadigt. Är man en ung oetablerad författare gör man bäst i att vara som en maskros hävdar några författare här. Man ska så sina verk för vinden och försöka sprida dem i så många kanaler som möjligt och så hoppas på att någon av dem slår rot och växer till en livskraftig planta. Alltså utnyttja alla de möjligheter som finns idag till egenutgivning och elektronisk publicering genom att producera sig på alla sätt man kan, så mycket man kan och på så sätt sprida sina verk som rön för vinden likt den utblommade maskrosen. Och så förstås göra marknadsföring för sig själv och titeln i alla sociala medier som överhuvudtaget kan uppbringas. Så på ett sätt finns fler möjligheter för en författare just för att nå ut. Frågan är förstås om man som författare måste ägna sådan enorm tid åt denna typ av marknadsföring och publicering egentligen ska ha tid att ägna sig åt det viktigaste, att skriva.
-
Presentkort på författarcoaching
Du vet väl att du kan sponsra en skrivande person i din närhet genom att ge bort ett presentkort på en lektörsläsning eller författarcoaching i julklapp? Eller för den delen när som helst. Det här brukar bli en populär och mycket uppskattad present till någon som vill komma längre i sitt skrivande. Priser och villkor läser du om här. Man kan köpa ett presentkort på hela summan eller en del av den och så kan mottagaren själv gå in med resten. Kontakta mig för mer info.
-
Den tidlösa kompositionen
Fin artikel här är om berättelsens form och struktur, och hur tidlös och universellt vårt sätt att berätta något faktiskt är. Eller snarare läsaren/publikens förväntningar på hur och i vilken ordning något ska berättas. Sedan precis som skribenten tar upp är det ju intressant att fråga sig varför formen ser ut som den gör. Struktur är att likna vid grammatik, det handlar om hantverket. En berättelse är egentligen mer en form än själva innehållet. Att berätta en historia handlar mer om teknik än vad man hade kunnat tro. ”Every form of artistic composition, like any language, has a grammar, and that grammar, that structure, is not just a construct—it’s the most beautiful and intricate expression of the workings of the human mind.”
-
Använd sinnena i skrivandet
När det kommer till tips om hur man skriver en bok lär dessa vara de mer okonventionella skrivtips jag läst om, av Alice Hoffman; Fem fantastiska tips för att hjälpa dig att skriva din roman. Istället för att ta till de gamla vanliga knepen som för mycket kaffe, långa promenader och desperat brainstorming för att skaka liv i fantasin handlar det om att använda sinnena och om att väcka bilder, minnen och känslointryck till liv ur det undermedvetna. Till råden hör:
- Skriv en lista på ord du älskar och ord som gör dig skräckslagen
- Skriv ner namnet på den person du önskar att du var
- Se en bild framför dig: en stark fullmåne eller två rådjur skrämda av ett ljud i närheten
- Återkalla ett minne eller en dröm du haft och kliv in i minnet/drömmen och ändra vad som hände
- Inled med att någon öppnar en dörr. ”Du kommer att bli förvånad över allt som finns på andra sidan.”
-
Att skriva för små läsare
Detta har jag skrivit om förut, men här kommer nya tankar i ämnet
- Underskatta inte den unga läsaren. Hen är lika intresserad av livets Stora frågor som en vuxen. Väj inte för allvarliga ämnen.
- Använd humor för att tackla även allvarliga ämnen, barn älskar roliga böcker.
- Man kan skriva om jobbiga saker, även om man skriver för barn. Grejen är att inte vältra sig i detaljer, utan antyd det mörka, det läskiga, det farliga.
- Inse att barn, idag mer än någonsin, har mycket annat i sitt liv som distraherar. De har låg uppmärksamhetströskel. Skriv så mycket av bladvändare som möjligt. Gå inte in på detaljer och beskrivningar, även om du vill.
- Mitt tips; undvik inre monologer, att förlägga för mycket i handlingen till ett inre plan eller tankevärld. Barn uppskattar oftast inte resonerande eller pratiga passager och vill att boken ska utspela sig här och nu.
-
Styrmedel i skrivandet
Det här om att man blir mer kreativ av olika former av begränsningar kanske kommer som en chock för vissa. Skapande förknippas lätt med oändlig frihet och oändliga möjligheter och ju oändligare dessa är desto större chans att man skapar ett mästerverk. Snarare visar all forskning på att ju fler begränsningar, regler och ju fastare struktur man har att hålla dig till desto mer kreativ blir man. Snäva ramar för vad som ska produceras, tidpress och en rad uppsättning formalia som måste uppfyllas gör att man har något att hålla sig till och luta sig mot. Det absolut bästa man kan ha om man sitter och försöker skriva en roman till exempel är en deadline. Men också en grundhistoria som kan berättas om och om igen, ett visst sorts slut, en viss stil och ton, ett omslag som kanske redan börjar ta form och ett visst antal tecken. Det kanske inte är så konstigt att genreförfattare som skriver deckare och romance och feelgood och som alla arbetar efter en förutbestämd mall i viss mån har en tendens att spotta ut sig bok efter bok. Och en efterfrågad och läst författare lär ha en redaktör som otåligt väntar på nästa manus och i slutändan en läsekrets som förväntar sig en viss sorts bok – och blir ännu mer produktiv.
-
Vilse i minnenas labyrinter
Ett av de vanligaste problemen när man skriver handlar om hur man kan utveckla sin romanhandling. Vad många inte vet är att för att utveckla handlingen måste man utveckla bakgrunden. Annars blir det omöjligt att hitta karaktärernas motivation och känslomässiga drivkrafter och därmed svårt att sätta dem i rörelse, få dem att agera. (Bilden anspelar på världens längsta litterära återblick som framkallas av en kopp te i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.) Några tips och råd om hur man ska förhålla sig till bakgrund och backstory:
- låt inte bakgrunden växa sig så stor att den tar över för mycket eller blir viktigare än handlingen här och nu.
- inkludera bakgrund och återblickar i den mån det är viktigt för handlingen. Var din huvudperson ett sjukligt barn som ofta hade infektioner är det bara relevant om det på något sätt har betydelse för vad hen gör idag, annars blir det allmän information och tillför inget av förståelse.
- hitta tillfällen i texten när du omärkligt eller på ett organiskt sätt kan smyga in bakgrund, helst så att det inte märks.
- om du använder bakgrund för att visa något viktigt om din karaktär, var som alltid så konkret som möjligt. Låt det inte bara handla om en allmänt taskig barndom utan försök att koka ner det till en speciell, konkret händelse som den gången din huvudperson satt i fönstret och väntade på att mamma skulle komma hem från jobbet men hon aldrig gjorde det, eftersom hon rymt med grannen och aldrig mer kom tillbaks. KM Weiland kallar det här för ”spöket”, ”the ghost”, den specifika händelsen som hemsöker din karaktär och som vi måste bli varse för att fullt ut förstå karaktären.
-
Kvinnlig förklädnad
Det här som spänningsförfattaren S K Tremayne vittnar om har jag själv blivit mer och mer varse. Det är lättare att lyckas som författare om du är kvinna! Det är mer kommersiellt, och bokbranschen börjar blir allt mer kommersialiserad. Och den är också som skribenten påtalar dominerad av kvinnor. Det är kvinnor som är redaktörer, agenter, lektörer och förläggare. Och ännu viktigare; läsarna är kvinnor. Och Tremayne tycker männen får skylla sig själva i detta. De läser inte romaner och de läser i värsta fall inte böcker överhuvudtaget. ”Om de vill sitta och hålla på med sina Smartphones och spela dataspel istället så låt dem.” Tremayne som varit (mindre kommersiellt lyckad) författare i flera decennier och biologisk man i hela sitt liv såg sig till slut tvungen att hitta på en mer ”könsneutral” författaridentitet eller helt enkelt pseudonym när han släppte sin paranormala relationsdrama Istvillingar. Och nu ligger den på bestsellerlistorna världen över. ”Emily Brontë och George Elliott (två kvinnor som fick skriva under manligt namn för att inte bli avfärdade) lär le med artig ironi i sin himmel.”
-
Romanens himlar och dalar
Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:
neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral
Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:
ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – absolut självmordsbenägen
Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana.
← Föregående sida
Nästa sida →