tekopp

Ett av de vanligaste problemen när man skriver handlar om hur man kan utveckla sin romanhandling. Vad många inte vet är att för att utveckla handlingen måste man utveckla bakgrunden. Annars blir det omöjligt att hitta karaktärernas motivation och känslomässiga drivkrafter och därmed svårt att sätta dem i rörelse, få dem att agera. (Bilden anspelar på världens längsta litterära återblick som framkallas av en kopp te i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.) Några tips och råd om hur man ska förhålla sig till bakgrund och backstory:

  • låt inte bakgrunden växa sig så stor att den tar över för mycket eller blir viktigare än handlingen här och nu.
  • inkludera bakgrund och återblickar i den mån det är viktigt för handlingen. Var din huvudperson ett sjukligt barn som ofta hade infektioner är det bara relevant om det på något sätt har betydelse för vad hen gör idag, annars blir det allmän information och tillför inget av förståelse.
  • hitta tillfällen i texten när du omärkligt eller på ett organiskt sätt kan smyga in bakgrund, helst så att det inte märks.
  • om du använder bakgrund för att visa något viktigt om din karaktär, var som alltid så konkret som möjligt. Låt det inte bara handla om en allmänt taskig barndom utan försök att koka ner det till en speciell, konkret händelse som den gången din huvudperson satt i fönstret och väntade på att mamma skulle komma hem från jobbet men hon aldrig gjorde det, eftersom hon rymt med grannen och aldrig mer kom tillbaks. KM Weiland kallar det här för “spöket”, “the ghost”, den specifika händelsen som hemsöker din karaktär och som vi måste bli varse för att fullt ut förstå karaktären.