Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Vägen till författarskapet

    av

    skrivresan

    Det här tror jag många ser tillbaka på som just ett vägskäl, en vändpunkt som de tydligt kan peka ut; vad det var som gav dem idén till boken. För Toni Morrison var det en skrivarkurs (väldigt vanligt), för Joan Didion en rubrik i en tidning och för David Foster Wallace en flickväns kommentar om att hon hellre ville vara en person i en bok än en verklig människa. Dessa för skrivprocessen utlösande detaljer i tillvaron och mycket annat kan man läsa om i boken Process – the working lives of great authors. Alltså en bok om några stora författares skrivande liv, kreativa process och teknik. Teknik är viktigt i alla sammanhang när det ska skapas.

  2. Bladet från munnen

    av

    blad

    En frustrerad handledare på en av USA.s mer prominenta författarutbildningar skäller på sina deltagare och förklarar att han är trött på alla som

    – Vill skriva men inte vill läsa själva – förutom i rent marknadsundersökningssyfte á la varför blev just den boken en hit och hur gjorde hen som skrev den?

    – Folk som baserar sitt manus på självupplevda händelser och tror att dessa räcker för att boken ska bli intressant

    – Alla som hanterar sitt professionella skrivande som en form av terapi

    – Total brist på något intressant att berätta

    Kort sagt; uppfyller du de här kriterierna kommer ingen att bry sig ett skit om din bok! Det bör påpekas att kritiken från den här läraren riktar sig speciellt mot alla som använder något trauma i sin uppväxt för att bygga en hel bok kring och tror att det räcker. Men som artikelförfattare påpekar, den här handledaren (själv författare) har insikter om hur ett manus kan uppfattas som deltagarna kommer att bli konfronterade med när de väl lämnar skrivarworkshopens ombonade livmoder och kastas ut i verkligheten.

  3. Saker som kan hjälpa dig skriva synopsis

    av

    skrivbord

    K M Weiland ger några tips om vissa saker som kan hjälpa dig att skriva vad hon kallar för outline. En plan, inte så långt som synopsis men ändå en sorts grundstruktur. Vilka är de grundläggande villkoren, premisserna för manuset? Premissen är alltså bara den första delen eller den första akten för att tala filmmanusspråk. Det här är bra att kunna langa fram när du ska marknadsföra boken och vill kunna ganska snabbt och konkret, med direkta exempel, sammanfatta vad handlingen går ut på:

    Försök att identifiera

    • Protagonisten
    • Vilken är hens situation; vilken är den vanliga världen eller huvudkaraktärens utgångsläge?
    • Målet; vilken är protagonistens mål i handlingen?
    • Vad hindrar?
    • Katastrofen: vad får huvudpersonen att lämna sin vanliga värld? (Kallet till äventyret kan man säga också, det behöver inte vara en katastrof. Ett arv, ett brev, någon slags vändpunkt.)
    • Konflikten: vad handlar manuset om. Vilken är den övergripande konflikten?

  4. Vikten av synopsis

    av

    synopsis

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar  berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  5. Kvinnlig framtid

    av

    scifi

    Science fiction och fantasy är genrer som fört en ganska tynande tillvaro i Sverige men som sedan några år fått en återfödelse och på olika sätt har den fått kvinnliga förtecken. Jag för min del tycker att både inom litteratur och teve & film så är dessa ytterst kvinno-vänliga genrer, nyskapande och med plats för normbrytande, okonventionella hjältinnor. Det kanske är talande att en av få svenska tvättäkta sciencefictionromaner är skriven av en normbrytande kvinna (Kallocain av Karin Boye). Den här trenden märks på de manus jag läser som lektör också nämligen att de är skrivna av kvinnor. Om det finns något gemensamt för dessa manus är det de ofta skickligt skrivna, energiska och fantasifulla (nej inte sexscener) utan stridsscener. Att få in rörelse och handling i långa partier som går ut på att några av karaktärerna ägnar sig åt någon typ av fysisk kamp är helt klart en utmaning men ofta tillhör dessa stycken det bästa i manusen. Om man vill läsa in sig på genren kan man uppdatera sig genom att ta del av dessa tips om scifiböcker skrivna av kvinnliga författare, eller kolla in Washington Posts kolumn om nyskriven sci fi och fantasy.

  6. Karaktärens känslomässiga båge

    av

    brideshead

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana. Ju djupare dalar desto mer uppnås katharsiseffekt men mer om det i senare inlägg.

  7. Ofattbart nerdig miniföreläsning

    av

    Dolores 1

     

    dolores 2

    dolores 4

    Jag får ibland frågan om det här med antagonistens drivkraft, vilket är ett sätt att få oss att förstå varför hen beter sig så illa – men ibland frågan om man verkligen måste gilla även den absoluta ondskan på det här sättet. Kan inte någon bara få vara rakt igenom ond utan att vi måste veta att hen mobbades på mellanstadiet? Jag tror det handlar lite om vilken typ av bok du skriver, och jag håller med om att det inte går att kasta ett förståelsens ljus över alla. När jag läste det här om Dolores Claiborne från 1992 så tänkte jag verkligen på att det är omöjligt att se något försonande med antagonisten i handlingen, Dolores skitstövel till man som misshandlar henne. Man kan säga att han är en helt igenom monstruös, hotfull karaktär och endimensionellt ond men det funkar. Det är nämligen skräck vi talar om. Precis som i deckaren är skräck en genre och där får du faktiskt hemfalla åt lite mer stereotypa och melodramatiska grepp. Förresten är hela poängen med skräckgenren att ondskan bara är, den får aldrig riktigt någon förklaring.

    Men samtidigt är Dolores Claiborne annorlunda – det är inte helt och hållet skräck. Det är en av de få Kingromaner där ondskan kommer i form av en elak jävel till alkoholist utan några övernaturliga under- eller övertoner. Däremot kan man säga att det finns två antagonister, dels Dolores make, dels hennes skräckinjagande arbetsgivare, Vera, en rik gammal kärring som skrämmer skiten ur de flesta. Det är kanske här King arbetar mer humaniserande med en av sina antagonister; trots sitt häxliknande yttre och monstruösa beteende är Vera inget monster. Hon är en ensam, bitter, sjuk kvinna som etablerat ett starkt band av lojalitet till Dolores och ultimat den som pushar Dolores att sätta stop för maken Joes skräckvälde (och testamenterar alla sina pengar och sitt stora hus till henne).

    Så man kan säga att just genom att använda två ”monster” i handlingen och låta den ene förbli stereotypt och alltigenom ond, och låta den andra visa sig ha oväntade och humaniserande sidor inrättar sig Stephen King precis mellan den rena skräckgenren där ondskan bara är ond och den ”vanliga” romanen, där alla karaktärer visar ha en grad av mänsklighet hur jävliga de än är.

  8. Håll ihop

    av

    träd

    Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. En sak jag ibland stöter på som lektör är frågan om hur bihandlingar samspelar med huvudintrigen eller rättare sagt ibland inte gör det. Även om ett romanbygge inte måste vara så tajt konstruerat som ett filmmanus uppstår samma problem när en handlingstråd svävar för sig själv utan att påverka eller växelverka med resten av intrigen. Undermedvetet letar läsaren efter mening med att något finns där – hur påverkar det resten, på vilket sätt kommer det att visa sig vara viktigt? Som Robert McKee säger i Story; ”If a subplot doesn´t thematically contradict or resonate with the// mainplot// or complicate the action of the mainplot, if it merely runs alonside, it will split the story down the middle and destroy it´s effect.” Har man en bihandling som beter sig som McKee beskriver är det kanske läge att man inser att man sitter och skriver på två olika böcker och med fördel kan lyfta ur en hel intrig och kanske göra det till en egen bok.

  9. En författarikon

    av


    Inger Alvfén

    Fin intervju med Inger Alfvén som skrivit många bra relationsromaner (om man får kalla de det). Här snackar vi ett koncept som många borde ta efter (när jag bildgooglar henne kommer faktiskt Anna Lönnqvists Tills kärleken skiljer oss upp i resultaten och det känns logiskt att det finns ett slags släktskap mellan dessa två författare). En drivet konstruerad yttre handling med vardag och relationer i centrum. Inger Alfvén utforskar verkligen karaktärernas inre med fantastisk insikt och lyhördhet samtidigt som hon aldrig tappar greppet om framåtrörelsen eller berättelsen. Bra exempel på breda underhållande engagerande berättelser med kvalitativt språk och känsla för djuplodande karaktärsskildring och psykologi. Och de dramatiska konflikterna. (Och en ganska kärv, illusionslös syn på människan och hennes självbedrägerier och begär får man väl säga.)

  10. Råd från den publicerade författaren

    av

    skriva bok

    Det här var en av de bästa listorna över sammanställda skrivråd jag läst. Saker som publicerade författare vet (och delar med sig av till opublicerade). Som att när du skrivit första utkastet är bara du lite mer än halvvägs där men mycket återstår. Karaktärer kommer att skrivas ut ur handlingen eller tillkomma. Vissa kapitel likaså. Låt inte bristen på en deadline göra att du fastnar i obeslutsamhetens träsk – bara välj något och skriv om det! Som sagt är deadlines så bra för de tvingar en till handling, att skriva. Sakta inte ner takten i berättandet. Det här handlar inte om att skapa ett högt tempo i händelseutvecklingen, utan om att inte skriva mer än exakt vad som krävs för att på så sätt driva läsaren framåt hela tiden från en scen till nästa. Rytmen i berättandet, hur du får handlingen framåt i ett väl avvägt tempo är en svår konst men den gör texten musikalisk och suger in läsaren.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →