Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Om du fastnat i ditt manus

    av

    skrivkramp 3

    Om man inte skriver under på vad Neil Gaiman sagt om skrivkramp återger jag här en bra lista på tips jag hittade om hur du kan lösa knutarna och komma vidare i skrivprocessen när det tar emot:

    • Ställ frågor till manuset, till din berättelse. Varför ska den karaktären göra så? Vad händer om jag gör så istället? Om krampen beror på att du fastnat i handlingen inför ett problem så hjälper det som sagt att formulera en fråga inför dig själv och chansen är stor att du då löser problemet och kan gå vidare. ”Har du frågan har du svaret” som deckarförfattaren Sue Grafton säger.
    • Är du inspirerad som aldrig den och bara vill skriva på på ditt mästerverk slut så gör tvärtom; avbryt och gör något annat. Lämna en flik kvar av det du ville ha på pränt under just det här skrivpasset till nästa dag. Så gjorde Hemingway och vem visste bättre? Sluta när det är som roligast, är rådet.
    • Planera inför nästa dags skrivande typ när du ligger i sängen och ska sova. Vad ska du göra? Hur ser planen ut, vilka kapitel ska du skriva och kan du identifiera problem redan i förväg så fundera på dem i förväg. Ska du skriva ett kapitel som känns jobbigt, varför känns det jobbigt? (Typ; för att jag måste få ihop två karaktärer som befinner i olika delar av landet så att de råkar ha ett slumpartat men viktigt möte.) Chansen är som sagt stor att du löser dem i förväg.

  2. Mer om filmmanusdramaturgi

    av

    filmmanus

    Idolen John Yorke som skrivit Into the woods, stories and why we tell them har tankar om filmmanusskrivande. Men som sagt, att applicera dem på ditt romanmanus kan inte skada:

    • Ställ en fråga, skapa ett mysterium och håll tillbaka svaret. Inget funkar bättre för att få en läsare att vilja läsa mera.
    • Försök att hitta kontraster och polariteter; i filmen Billy Elliot så skär sig Billys dröm om skönhet, konstnärlighet och balett extra starkt just mot bakgrunden av råbarkad traditionell manlig gruvarbetarklass i ett grått England.
    • Orsak-verkan är en grundläggande struktur i alla berättelser. Vi vill veta varför något händer. Vi vill ha drivkrafterna och förankringen och strävar efter att förstå, skapa mening av det som sker.
    • Vi lever genom protagonisten. När vi känner empati med denne upplever vi att vi är ett med hen. Man måste kunna skapa empati i läsaren/publiken för det som sker och det är här skildringen av reaktionerna är viktiga.

  3. Hur vet man när manuset är färdigt?

    av

    böcker

    Detta är en av de viktigaste och vanligaste frågorna jag får som lektör. Man avger sitt lektörsutlåtande och hoppas på att synpunkterna landar – sedan är det upp till klienten att med hjälp av dem bearbeta texten innan de skickar manuset vidare till förlaget. Många gånger har jag varit i kontakt med förbryllade/frågande klienter som fått en uppmaning från ett förlag som läst och gillat, om att skicka in igen när manuset är klart. Man ska alltså redigera, skriva om och ha sig men helst veta när det är färdigt för en utgivning och som någon påpekade – man har bara en chans. Det här kan kännas psykologiskt påfrestande förstås och hur kan man bedöma om det är färdigt, även om man gjort det lektören tyckte… Mitt bästa råd är helt enkelt att läsa mycket. Läs och se var verkshöjden ligger när det gäller utgivna romaner, gör gärna egna analyser av bokens uppbyggnad, till exempel hur karaktärerna är skildrade och hur mycket plats de får. Genom att läsa mycket så får man en egen bild av hur det ”ska” se ut och vad som kanske fortfarande fattas i ditt manus. (Men drick inte vin på samma gång…)

  4. Klä dina karaktärer

    av

    klädsel

    Kläder, make up och accessoarer berättar vilka dina karaktärer är lika mycket som vad de säger och gör. Hur hade Lisbeth Salander blivit så ikoniserad som litterär gestalt utan sitt specifika, tatuerade yttre? Allt du skriver in i texten berättar något, även vilka yttre attribut du ger karaktärerna. Hur ser de ut och vad har de på sig när läsarna får möta dem första gången? Tänk på karaktärer som Anna Karenina med sin svarta balklänning (man får tänka på att svart också signalerar sorg och död och att boken slutar med att hon tar livet av sig) och Patricia Highsmiths bedragare Tom Ripley – vars noga inoljade läderväska från Gucci signalerar pengar och klass han absolut inte har eftersom han är en uppkomling och bedragare.

    ”Anna var inte klädd i lila som Kitty absolut hade velat utan i en svart djup urringad sammetsdräkt som blottade hennes runda skuldror, bröstet och de fylliga armarna med de små välformade händerna som såg ut att vara av gammalt elfenben. Hela dräkten var besatt av venetiansk gipyr. På hennes huvud syntes i det rika svarta håret//en liten girland av styvmorsvioler och en likadan girland var fäst vid hennes svarta skärp med vita spetsar.”

  5. Karaktärer och katharsis

    av

    historiskt

    Låter du dina karaktärer genomgå en ordentlig utvecklingskurva under manuset? Tänk på att om inte läsaren känner hur karaktärerna lider och svettas så lär inte de göra det under läsningen heller. Det här handlar om att leda huvudpersonerna genom katharsis. Katharsis betyder ungefär ”rening genom skärselden”. Tänk Annika Bengtzon i Sprängaren, hur den våldsamma jakten på sprängaren suger allt hon har ur henne och sätter hennes liv i fara, samtidigt som privatlivet går rakt åt helsike. Vi pratar fysisk och psykisk känslomässig påfrestning som man inte fattar hur författaren kommer att kunna befria sin huvudkaraktär från i slutet. Men det gör hen, oftast. Till slut ordnar det sig, huvudpersonen undkommer om än med skråmor och blåmärken som minne på andra sidan, och har under tiden förändrats. Svagheter och dåliga sidor har slipats bort, hen har blivit stark och klarar av saker bättre. Det gäller att ta huvudkaraktären genom det djupaste mörkret och elden, konfrontera hen med de värsta tänkbara utmaningar för att sedan föra hen ut i ljuset igen.

  6. Miljö är handling

    av

    historiska romaner

    Man måste inte ha detaljerade eller utförliga miljöskildringar, men miljöerna hjälper minst sagt till med att skapa realism och trovärdighet. Att läsa en bok med väl genomförda miljöskildringar förstärker känslan av att stiga in i en annan värld och ju mer detaljerade miljöskildringar desto fastare “väggar” i detta imaginära rum. Men alla kanske inte tänker på i vilken utsträckning handlingen konstrueras och definieras av miljöerna. Skriver du ett relationsdrama så blir det en stor skillnad för handlingen beroende på om du förlägger det hela till en miljö som är välkänd för protagonisterna som en bostadsrätt innerstan med grannar runtomkring, eller en miljö som är främmande eller ny för hen, som ett ensligt beläget hus utan annat än ödsliga vidder i närheten. Det här gäller kanske deckaren mest av alla genrer eftersom det är den som kräver störst realism Tänk bara på miljöerna i Åsa Larssons deckare, karga, krävande, ensliga och en utmaning i sig för huvudkaraktärerna och där den nära relationen till djur och natur spelar en stor roll för vad som händer i berättelsen.

  7. Författaren som magiker

    av

    författarens tre roller

    Enligt författaren Nabokov, han som skrev Lolita, är författarens roll treenig. Hen är berättare, lärare och magiker. Bara de allra största kan förena alla tre egenskaper men den allra viktigaste är att kunna förtrolla läsaren. (Alltså magikerrollen.) Det här kanske man kan överföra till det gamla hederliga visdomsordet om att vad läsaren tänker är inte så viktigt som vad de känner. (Fast han tycker tvärtom i och för sig för ”lärdomen” står högre än berättelsen.) Okej då, det näst viktigaste är att ge läsaren en lärdom, en insikt till exempel genom ett tema eller ett moraliskt budskap. Men viktigast av allt är ge läsaren upplevelsen av att bli förd långt bort i fantasin till en annan verklighet, alltså förtrollad.

    ”To the storyteller we turn for entertainment, for mental excitement of the simplest kind, for emotional participation, for the pleasure of traveling in some remote region in space or time. A slightly different though not necessarily higher mind looks for the teacher in the writer. Propagandist, moralist, prophet — this is the rising sequence. We may go to the teacher not only for moral education but also for direct knowledge, for simple facts… Finally, and above all, a great writer is always a great enchanter.”

  8. Den produktiva pausen

    av

    paus

    Det är sak att inte ha lust att skriva eller känna noll inspiration. Det är en helt annan att inse att något inte fungerar i ens manus, eller att man har problem. Eller när man inte kommer vidare. Impulsen att snabbt skaka fram en lösning är stor, eller att känna frustration och hjälplöshet. Men det är nästan alltid bäst att göra tvärtom än att försöka slita fram en lösning. Släpp skrivandet, lämna skrivplatsen och gör något annat så brukar det hela lösa sig: formulera problemet för dig själv, och ditt undermedvetna börjar jobba och lär komma på lösningen åt dig när du sysslar med något helt annat. Det bästa man kan göra när man ställs inför ett problem med något i manuset är att Ta en paus, göra något annat, sova på saken, ta en promenad eller varför inte; ställ dig och diska. Låt tankarna gå. Plötsligt säger det pang och du har löst knuten i ditt manus eller kommit på en jäkligt bra lösning. Det är i pauserna när man vilar hjärnan som mycket av det problemlösande jobbet görs, utan att du märker det….

  9. Appar som hjälper dig i skrivandet

    av

    apparInternet är faktiskt inte bara av ondo när man ska skriva sin roman; här kan du botanisera bland appar som är användbara under skrivprocessen, allt från rena skrivprogram som iAWriter till anteckningsböcker på nätet som hjälper dig att hålla ordning på idéer och uppslag. Men även appar som förbättrar språket och uppmärksammar dig på upprepningar eller slarviga formuleringar. Kolla in Hemingway som analyserar din text och markerar passager med för många adverb och svårgenomträngliga meningar. Och Hemingway ger dig även förslag på synonymer. ”Appen Hemingway gör din text stark och tydlig.” Utlovas det. Mest intressant verkar ju helt klart Mindnode som skapar flödesscheman utifrån dina funderingar om intrigutveckling och möjliga bihandlingar: ”great for plotting and character mapping.” Att utveckla och kartlägga en komplex romanhandling på ett åskådligt sätt är ett helvetes jobb en av de stora utmaningarna författaren handskas med och här är väl alla hjälpmedel tillåtna.

  10. Använd den antagonistiska kraften

    av

    antagonisten

    Du har en idé, du har en handling, en intrig men vad är det som driver denna framåt? Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd i form av en stark antagonist. Antagonisten är motorn i handlingen, det eller den som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar konflikten i berättelsen. Utan Lord Voldemort hade Harry Potter bedrivit fridfulla studier på Hogwarts utan annan action i livet än nästa prov och stillsamma dejter med Hermione. Den antagonistiska kraften ger huvudpersonen utmaningar och skapar spänning. Det kan vara ett övernaturligt väsen, en jobbig familjemedlem, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet. Mitt bästa skrivråd är att om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till problem, motstånd och konflikt nämligen den antagonistiska kraften.

    •  en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.
    • sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.
    •  var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna.

     

    11. ← Föregående sida Nästa sida →