Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Vilse i minnenas labyrinter

    av

    tekopp

    Ett av de vanligaste problemen när man skriver handlar om hur man kan utveckla sin romanhandling. Vad många inte vet är att för att utveckla handlingen måste man utveckla bakgrunden. Annars blir det omöjligt att hitta karaktärernas motivation och känslomässiga drivkrafter och därmed svårt att sätta dem i rörelse, få dem att agera. (Bilden anspelar på världens längsta litterära återblick som framkallas av en kopp te i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.) Några tips och råd om hur man ska förhålla sig till bakgrund och backstory:

    • låt inte bakgrunden växa sig så stor att den tar över för mycket eller blir viktigare än handlingen här och nu.
    • inkludera bakgrund och återblickar i den mån det är viktigt för handlingen. Var din huvudperson ett sjukligt barn som ofta hade infektioner är det bara relevant om det på något sätt har betydelse för vad hen gör idag, annars blir det allmän information och tillför inget av förståelse.
    • hitta tillfällen i texten när du omärkligt eller på ett organiskt sätt kan smyga in bakgrund, helst så att det inte märks.
    • om du använder bakgrund för att visa något viktigt om din karaktär, var som alltid så konkret som möjligt. Låt det inte bara handla om en allmänt taskig barndom utan försök att koka ner det till en speciell, konkret händelse som den gången din huvudperson satt i fönstret och väntade på att mamma skulle komma hem från jobbet men hon aldrig gjorde det, eftersom hon rymt med grannen och aldrig mer kom tillbaks. KM Weiland kallar det här för ”spöket”, ”the ghost”, den specifika händelsen som hemsöker din karaktär och som vi måste bli varse för att fullt ut förstå karaktären.

  2. Kvinnlig förklädnad

    av

    girl-with-flowers-1374221_1920

    Det här som spänningsförfattaren S K Tremayne vittnar om har jag själv blivit mer och mer varse. Det är lättare att lyckas som författare om du är kvinna! Det är mer kommersiellt, och bokbranschen börjar blir allt mer kommersialiserad. Och den är också som skribenten påtalar dominerad av kvinnor. Det är kvinnor som är redaktörer, agenter, lektörer och förläggare. Och ännu viktigare; läsarna är kvinnor. Och Tremayne tycker männen får skylla sig själva i detta. De läser inte romaner och de läser i värsta fall inte böcker överhuvudtaget. ”Om de vill sitta och hålla på med sina Smartphones och spela dataspel istället så låt dem.” Tremayne som varit (mindre kommersiellt lyckad) författare i flera decennier och biologisk man i hela sitt liv såg sig till slut tvungen att hitta på en mer ”könsneutral” författaridentitet eller helt enkelt pseudonym när han släppte sin paranormala relationsdrama Istvillingar. Och nu ligger den på bestsellerlistorna världen över. ”Emily Brontë och George Elliott (två kvinnor som fick skriva under manligt namn för att inte bli avfärdade) lär le med artig ironi i sin himmel.”

  3. Romanens himlar och dalar

    av

    staty-pojke-sorg

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – absolut självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana.

  4. Skriv som vinden!

    av

    moln

    Åh vilken härlig bukett med tankar och råd från arbetande författare – många av dem undervisar även i skrivande:

    • fundera ut slutet på din historia i förväg. En berättelse kan ses som en komplicerad mekanik med en massa bitar och kuggar som samverkar och hänger ihop. Ett slags pussel med andra ord. Alla bitar påverkar varandra.
    • att skriva en historia är att utforska. Man hittar ett ämne eller tema och berättelsen i form av romanen eller novellen är ett sätt att gräva sig djupare, hitta nya dimensioner och upptäcka.
    • en agent eller förläggare noterar handlingen först, berättelsen – storyn. ”Vilken är berättelsen här? Och engagerar den mig?”
    • skriv på (skriv som vinden), titta inte ner i texten under tiden, och gå tillbaka i efterhand och redigera och skaka fram de där guldkornen. Men försök inte skriva enbart guldkorn. Man måste skriva mycket för att hitta ett och annat…
    • Lär känna dina karaktärer väl – det blir ett sätt att ta reda på hur de reagerar och deras känslomässiga drivkrafter. En viss karaktär kan bara reagera på ett visst antal sätt.
    • Gestalta; alltså fundera på hur dina karaktärer avslöjar vilka de är genom hur de beter sig.

  5. Filmmanusförfattarnas funderingar

    av

    redigera

    Här är några tankar från en paneldebatt med olika filmmanusförfattare, Nancy Myerson, Nick Hornby med flera. Tyvärr har jag slarvat bort länken

    • Det gäller att hitta dramat i varje situation. Försätt dina karaktärer i situationer som berättar mest om dem. Med det tror jag han menar; Låt dem inte bara åka buss, låt dem åka buss och hjälpa en äldre dam med biljetten (om det är en sympatisk karaktär) eller bryskt knuffa ner en liten pojke från sätet man själv vill ha (om det är en osympatisk karaktär.)
    • Det roligaste är det mest autentiska, det enkla, det alla känner igen sig själva i.
    • Gör markeringar i texten där du vet att det inte riktigt sitter än – det är inte tillräckligt bra.
    • Tänk på din berättelse som en lång utdragen linje med fyra fem större hållplatser – dessa är viktiga, centrala scener eller vändpunkter. Har du ett synopsis eller plan för handlingen med dessa nyckelscener så har du en historia.

  6. Hotet från den tomma sidan

    av

    skrivkramp 3

    Här kan man lyssna till hur olika författare hanterar att möta det alla författare måste möta – den blanka, vita, jungfruliga sidan. ”Det är som en chef” säger en författare. ”Som säger åt mig att jag måste fylla den, jag måste börja jobba.” ”Jag skriver något, vad som helst, så är den inte blank och tom längre” påstår en annan. Joyce Carol Oates erkänner att hon först måste ha en formulerad tanke för att börja skriva överhuvudtaget, hon kan inte bara sätta sig och börja rafsa ner saker. Hon går, springer och mediterar och producerar tankar under tiden så när hon väl sätter sig vid skrivbordet har hon massor med saker att skriva ner. Jonathan Franzen är inne på något liknande: ”Den tomma sidan i mitt medvetande måste vara fylld, innan jag kan fylla den tomma sidan i verkligheten”. ”Ens inre kritiker måste skruvas ner till noll, man måste skriva först för att upptäcka gestalterna och handlingen i manuset” säger å andra sidan en femte…

    Och om du fastnar; tänk dig in i rollen som en av dina egna karaktärer – fundera på vad det är som sker omkring dig, och vad du själv vill, som karaktär.

  7. Knepet för en boksuccé

    av

    författare

    Detta har jag skrivit om förut. Och många har förklaringarna till varför vissa böcker blir stora succéer. Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” 

    Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska form anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  8. Svensk fantasy på uppgång

    av

     

    fantasy3

    Efter deckarvågen verkar det vara fantasy som lockar svenska läsare . Efter alla lektörsläsningar av svensk fantasy, flitig läsning av utgiven svensk fantasy och av förlagsutlåtanden jag fått ta del av via klienter verkade det finnas några trender:

    Fantasyn som ungdomsroman; den starkaste trenden hittills är inte den historiska Game of thronesinspirerade fantasyn som kan klocka in på upp till tusen sidor och där handlingen är förlagd till en annan värld full med drakar och svärd. Läsningen är riktad mer till barn och ungdomar med unga protagonister med vardagliga problem som förälskelse och kompisar, som dock råkar ut för övernaturliga saker.

    Socialrealism, eller som Jonas Thente skriver här– ett postapokalyptisk drag. Handlingen är fast förankrad i en svensk verklighet där samhället har dragit sig tillbaka och invånarna är mer utlämnade åt naturens mörkare krafter. Den finns tätt under ytan i mörka tjärnar, ödehus, djupa skogar, övergivna gruvhål och gamla vitrappade landsortskyrkor med krympande församling. Och ju mer bakåt i utvecklingen samhället går desto starkare blir dem. Om man vill ha inspiration till sin fantasy kan man med fördel fördjupa sig i svensk folklivshistoria, böcker om svenska naturväsen och myter om sago- och naturväsen; allt sådant våra förfäder trodde på i det gamla bondesamhället.

    Realism- av allt jag lärt mig är detta kanske det viktigaste; glöm inte karaktärsskildringen. Lyfter du ut fantasyinslaget måste romanen ändå hålla som roman. Karaktärerna måste kännas igenkännliga, trovärdigt skildrade och som att de har ett inre liv och genomgår någon sorts förändring. Intrigen eller historien måste skildras med realism och vara förankrad, ofta i en vardaglig utgångspunkt. Det bör finans en psykologisk blick på karaktärerna och deras relationer, så att de inte blir själlösa svärdsvingande actionfigurer eller tomma klichéer. Även om du förlagt handlingen från början till en helt påhittad värld måste gestalterna fungera som fullödigt skildrade romankaraktärer.

  9. Förläggare om feelgood

    av

    feelgoodbok 2

    Feelgood är helt klart på väg att erövra Sverige. Ämnet har avhandlat flera gånger på denna blogg men här kommer en artikel med fler initierade synpunkter från författare och förläggare som till exempel Pia Printz. Det hon tar upp som handlar om det anglosaxiska med feelgood tror jag hon har så rätt i. Det är svårt att förklara dock. Det handlar inte bara om mys, skotska slott och excentriska karaktärer utan om en speciell humor och något ironiskt som aldrig får böckerna att överskrida ”sliskighetsgränsen”. Varken britter eller svenskar är speciellt sentimentala eller känslosamma, det tror jag vi har gemensamt. Jag skulle säga att det är en vardaglighet, en värme och en syn på människan och tillvaron som är kärleksfull och överseende, och rolig. Vi svenskar är kanske mer svartsynta och mer intresserade av ruffig realism och sociala problem, därav vår enorma framgång med deckare. Gemensamt för all feelgood är dock det lyckliga slutet som dock inte infinner sig förrän huvudpersonerna gått igenom en rad olika utmaningar och problem. Och så förstås den mindre perfekta huvudpersonen. Läs artikeln för mer tankar om allt från typiska omslag till hur man väljer titel.

  10. Det dimmigt skrivna…

    av

    drömmar

    … är ofta det dimmigt tänkta. Det finns något som kallas för isbergsteknik. Alltså istället för att skriva ut precis allt som sker, både i den yttre handlingen och inom karaktärerna, så låter man läsaren föreställa sig det själv, göra sina egna tolkningar. Det är ett nerkokat, reducerat sätt att skriva för att använda kokboksliknelser. Anorektisk kanske vissa skulle kalla det för, och mycket lämnas åt läsarens egen föreställningsförmåga som sagt. Det är ett skrivande med hög ytspänning, med mycket undertext och det är oerhört effektivt för att engagera läsaren, sätta igång tankeprocesser och göra läsaren medskapande. När det gäller att antyda konkret, yttre handling som också är populärt är det dock svårare att komma undan med. Allt som oftast läser jag text där antydningarna inte riktigt verkar leda någonstans. Man måste veta exakt vad det är man antyder, annars funkar det inte. Annars blir det inte mystiskt, gåtfullt och att likna vid en tråd som sakta men säkert rullas upp – utan bara förvirrat.  Den här förvirringen känner läsaren och får känslan av att författaren inte riktigt har koll på sin egen handling. Antyd bara om du vet exakt vad det är som ska berättas.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →