Under min bana som veckotidningsförfattare fick jag ofta fasta ramar att hålla mig till – ibland även en bild som skulle användas för att illustrera novellen. Men också tema/årstid/högtid. Jag tänker verkligen på det här när det gäller feelgoodromaner. Kan man man hitta en och samma källa till hela manuset så är det förstås önskvärt i form av ett bärande tema, eller en miljö eller ett fenomen. En arena för handlingen som på olika sätt binder ihop materialet. Om huvudpersonens resa från början till slut kretsar mycket kring skönhetsbranschen, fåfänga, åldersfixering, otrohet så blir det hyfsat enhetligt och skapar det här intrycket av en helhet där alla delar samspelar. Släng in en bihandling om resebranschen eller en pappershandel och det blir splittrat och författaren får gå ner i spagat (bildligt talat) för att göra rum för denna pusselbit i den kompletta bilden och i manusets helhet. När det gäller feelgood brukar jag också råda författaren att rent krasst tänka på titel, tänka på bokomslaget – hur ska det se ut? hur ser boken ut när den står där i pocketshops skylt? 😊 Vilken tänkbar titel finns? Vilka associationer vill du ge illustratören/formgivaren som i sin tur leder läsarens tankar rätt?

Jag tycker handling lättast kan förklaras som dynamiken mellan en situation (alltså vändpunkt eller plot point) och karaktärernas reaktion. Situation (yttre handling) – reaktion (inre). Dynamik snarare än dramatik innebär att kapitel och scener skrivs så att det uppstår någon typ av förändring under kapitlet/scenen/dialogens gång.  Om du skriver en scen eller dialog som inte innebär en förändring, om än liten, så har det inte hänt något. Det blir statiskt och du kan lika gärna stryka den för den gör ingen skillnad för hur handlingen utvecklar sig eller för karaktärernas utveckling. Kapitlet/scenen/dialogen är de minsta byggstenarna i berättelsen eller handlingens övergripande båge. Anledningen till att en dialog bör skrivas om är att ”karaktärerna inte fått med sig något i slutet som de inte hade i början”. Att de har fått det är essensen av dramatisk struktur. Man kan säga att det handlar om att en konflikt finns någonstans, ett litet motstånd, något som ändrar riktning men det viktiga är som sagt en förändring av läget ungefär som en atom som ändrar laddning och går från + till -. (Jag tror det är atomer som kan ändra laddning…)

Jag har alltid varit fascinerad av sagor och här kan man läsa tankeväckande teorier om varför mammorna i Disneyfilmerna alltid är döda. Är de inte det från början så försvinner de snabbt ur handlingen. “De flesta sagor handlar om att hitta sin väg, lära sig klara sig själv och det måste man oftast göra ensam” som det påpekas i artikeln. Just den utvecklingsresan blir helt klart mer spännande om man tar bort en kärleksfull, vårdande modersgestalt som ställer upp med allt från extra pengar till hemlagad mat så fort det kniper. Oavsett vad just detta beror på (en längtan efter en mer närvarande pappa?) så bygger många av de kändaste berättelserna med barn i centrum ofta på att de tidigt blir både mor- och faderlösa. I äldre klassiker är det helt klart papporna som ligger sämst till och riskerar att sättas i fängelse för misstänkt förskingring, försmäkta på sjukhus eller tvingas ut i krig, kanske för att dåtida pappor hade betydligt större makt över familjen, och möjligtvis för att författarna var kvinnor. Men pappans frånvaro är samtidigt det som utlöser handlingen och gör att barnen kan släppas fria ut i världen som kalvar på grönbete. När pappa försvinner ur handlingen på ett tidigt stadium som i klassiker som Järmvägsbarnen (The railway children) av Edith Nesbit försvinner både tryggheten men också den patriarkala auktoriteten som har makt över barnens liv. Nu får de ta mer ansvar själva. Frånvaron kan vara både positiv (tänk Pippi Långstrump) och negativ och lämna barnen i största utsatthet (Oliver Twist och en helt massa andra.) Man kan också befria barnen från föräldrarnas beskydd (jag tänker på Therese Henrikssons Kyla och kontroll genom att låta dem bli temporärt föräldralösa. Plötsligt ges de utrymme för fara, frihet, utveckling och framför allt äventyr.

Det var när jag läste fantasymanus som jag insåg detta. Ju starkare realism i skildringen på  olika plan desto bättre fungerar illusionen, och ju lättare har läsaren att bli förflyttad, bli suggererad och dras med i berättelsen. Ska man skapa en värld som inte finns på riktigt, så blir det viktigt med detaljer för att göra den verklig, i allt från kartor till klänningsfållar, vapenslag, väder. Men det gäller såklart alla manus. Realismen som är en förutsättning för illusionen, för att vi ska tro på det uppdiktade och på fantasin. Jag för min del har svårt för manus som är så abstrakta att vi läsare aldrig blir insatta i handlingens var, när, hur – det finns inga väggar, ingen konkret inramning. Hur kan man då förväntas leva sig in i något som sker? Ju fler specifika detaljer om miljö, tidsepok, utseende desto bättre, det får läsaren att tro på historien hur orimlig den än senare blir. Man kan faktiskt ta ut svängarna hur som helst om man samtidigt skapar realism kring det som sker genom att vara konkret, insatt och på så sätt skapa skenet av att något verkligen sker. Här kanske den viktigaste realismen den psykologiska; vi bör förstå varför karaktärerna agerar som de gör. Bättre att vara nyanserad och trovärdig här, än att skapa melodram och bli överdriven.

Koncepttänkandet smyger sig in i bokbranschen i dessa dagar. På sätt och vis påminner den mer och mer om både film- och musikbranschen och de olika konstformerna knyts ihop i en enda stor kokande underhållningsindustri. Men berättelsen om den här författande duon känns symptomatiskt. Hon är egenutgiven feelgoodförfattare som vet hur en slipsten ska dras. Han är f d nöjesjournalist, PRKonsult, content producer och pressansvarig projektledare på Viaplay med ansvar för internationella inköp/serier och säkert bra på koncepttänkande och målgruppstänk. Deras kommande trilogi utspelar sig i en speciell stadsdel i Stockholm, Hagastaden. Förutom en viss huvudperson (Adrian Lind) så har de alltså avgränsat sig till ett visst område och ska påminna om Agatha Christie alltså pusseldeckare med hög mysfaktor. Finns det någon del av Sverige som inte är inmutad av en deckarförfattare? (Ja det finns det säkert.) Det här påminner om en annan nykläckt duo som ska skriva deckare á la Morden i Midsumer, förlagda till Österlen och där ena halvan inte i första hand är författare utan just det, mer nöjespersonlighet och där man hoppas på både fysisk bok och teveserie. Bra med en viss kändisfaktor, bra med en PR- och contentkunnig medverkande förutom en författare och bra att använda en specifik miljö. Och brittisktinfluerat mys går alltid hem.