Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Att skriva historiska romaner

    av

    skriva historisk roman

    Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Eller måste man hålla sig till den historiska verkligheten som den var? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här, apropå Wolf Hall. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta – det är en roman. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det här gäller alltså de historiska personer som faktiskt har funnits. Vad de gjorde när inte historieskrivarna som krönikerade deras levnad inte var närvarande kan du hitta på själv. Men när det gäller den historiska bakgrunden och kontexten de rör sig i och historiska fakta är det däremot viktigt att hålla sig till just fakta. Annars blir det fantasy.

  2. Att skriva historiska romaner

    av

    historisk fiction

    Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Eller måste man hålla sig till den historiska verkligheten som den var? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det här gäller alltså de historiska personer som faktiskt har funnits. Vad de gjorde när inte historieskrivarna som krönikerade deras levnad inte var närvarande kan du hitta på själv. Men när det gäller den historiska bakgrunden och kontexten de rör sig i och historiska fakta är det däremot viktigt att hålla sig till just fakta. Annars blir det fantasy.

  3. Det var en gång…

    av

    slott

    En stor del av att skriva historiska romaner handlar om att göra sin research, även om man sedan frångår eller fantiserar om eller spinner vidare på verkliga förhållanden – hittar på med andra ord. Jag pratade med en fantasyförfattare som var enormt noga med trovärdiga tekniska detaljer vad gällde utrustning, vapen och kläder för att förankra berättelsen och skapa realism – detta trots att han förlagt handlingen helt till en påhittad värld. Det är med andra ord genom ett noggrant förarbete angående hur det var som du förankrar din roman i historisk verklighet och skänker den trovärdighet. Annars blir det saga. Sociala och politiska och ekonomiska omständigheter när det begav sig måste stämma. Som romanförfattare är du dock fri att spekulera fritt i vad Kristina av Holstein Gottorp pysslade med på slottet när ingen såg på…  Simona Ahrnstedt har skrivit mycket om nyttan och vikten av research.

  4. Historiskt riktigt eller fiktivt?

    av

    the white queen

    Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Tänk om någon poppar upp som gubben i lådan och läxar upp en om att sådär var det inte alls hos Kristina av Holstein-Gottorp!! Och hur ska man använda sin research? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det är dock det här med research, som kommer i ett senare inlägg…

  5. Philippas väg

    av

    the white queen

    Philippa Gregory som skrivit en stor mängd historiska romaner, bland andra The white queen, berättar om sina dagliga vanor och skrivarrutiner och även om hur hon kom in på det här med att bli författare överhuvudtaget vilket var mer eller mindre en slump:  ”And while I was waiting to go to interviews and whatnot, I wrote my first novel, and it was published and it became an international bestseller. So I thought, well, I’ll do this for a bit!” P G var doktorand i historia och skrev lite vid sidan om och resten av bokstavligen historia. Kanske finns det en lärdom här: istället för att slå sitt huvud blodigt i strävan efter att bli Författare så skriver mer som en lustfylld bisyssla eller hobby om just det man är intresserad av eller har som yrke och vips så har man en läst och älskad mångmiljonsäljare på sina händer.

  6. The Stockholm octavo

    av

    Är det någon som hört talas om den här? The Stockholm Octavo av amerikanska Karen Engelmann (Ecco 2012). Näe, just det, inte jag heller inte förrän jag läste detta. En gustaviansk playboy och tulltjänsteman, Emil Larsson, besöker den mystiska Sophie Sparv (Sparrow) som spår honom genom att lägga en så kallad oktav med hjälp av en Nürnbergkortlek, en obskyr kortlek från 1500talet som inte liknar varesig den vanliga kortleken eller tarotleken utan är något helt annat. (Efter lite research om Engelmann visar det sig att hon bott i Sverige under en period och till och med varit garderobiär på Club Trocadero i Malmö…) En historisk thriller som utspelar sig i Stockholm 1791 under Gustav den III, en värld fylld av ”vintrig mystik och olikfärgad satäng” präglad av missnöje med kungen och hans sociala reformer är detta tydligen en riktig ”pralinask” till roman och lika utsökt att läsa som att ”äta mörk choklad”.

  7. Historisk sommarläsning

    av

     

    I Sverige är den historiska romanen inte särskilt stor – men jag tror den kommer, starkt. Engelsmännen däremot har vetat hur man rör ihop en bra underhållningsroman inte bara av sin egen färgstarka, dramatiska historia (jag säger bara Henrik den åttonde) utan även av andra länders och kulturers. Jag var tvungen att titta upp Justinius, bysantisk kejsare, inför denna roman om hans hustru som sedemera blev ortodoxt helgon, Theodora. Stella Duffy som skrivit den sparar inte på krutet när det gäller att sälja in denna för mig okända kvinna, “feministpionjär”, dessutom som undertiteln berättar “Actress, empress, whore”. Visst blir man nyfiken?