Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Anlita aldrig en lektör…

    av

    fashion-1478810_1280

    … eller en författarcoach utan att ha gjort några saker först. Att kasta fram sitt manus till första bästa och dessutom betala en ansenlig summa för det är i värsta fall slöseri med pengar. Som det påpekas här på denna utmärkta nätresurs för författare och film- och tevemanusförfattare så är det en djungel där ute. Jag har själv ramlat på otaliga länkar och webresurser som ger löfte om att lära en skriva en bestseller på tre timmar… nästan alltid amerikanska. Men några saker kan vara bra att göra i förväg:

    gör research om de coacher/lektörer som finns och förstås deras referenser. Men också vem som kan tänkas passa bäst för att läsa ditt manus. Alla känner sig inte bekväma med genremanus, andra är mycket förtrogna med olika genrer. Vissa läser helst mer litterära manus och riktar in sig på språk och stil et c. Langar du upp en lättsam chiclit är det inte säkert att hen är expert på vilken typ av respons som hjälper just detta projekt framåt.

    nätverka med andra som också skriver så får du många bra råd om både skrivande och om författarcoachbranschen och vilka som rekommenderas och kan passa dig och ditt manus

    låt vänner och bekanta läsa projektet först och revidera det efter deras inledande feedback, då lär det vara mer färdigt för lektörsläsning

    ha en strategi för projektet och hur du ska föra det i hamn, vilka steg på vägen som ska passeras – då ökar chansen för att du en dag har ett manus som är färdigt att skickas till ett förlag

  2. Romanens himlar och dalar

    av

    staty-pojke-sorg

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – absolut självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana.

  3. Hotet från den tomma sidan

    av

    skrivkramp 3

    Här kan man lyssna till hur olika författare hanterar att möta det alla författare måste möta – den blanka, vita, jungfruliga sidan. ”Det är som en chef” säger en författare. ”Som säger åt mig att jag måste fylla den, jag måste börja jobba.” ”Jag skriver något, vad som helst, så är den inte blank och tom längre” påstår en annan. Joyce Carol Oates erkänner att hon först måste ha en formulerad tanke för att börja skriva överhuvudtaget, hon kan inte bara sätta sig och börja rafsa ner saker. Hon går, springer och mediterar och producerar tankar under tiden så när hon väl sätter sig vid skrivbordet har hon massor med saker att skriva ner. Jonathan Franzen är inne på något liknande: ”Den tomma sidan i mitt medvetande måste vara fylld, innan jag kan fylla den tomma sidan i verkligheten”. ”Ens inre kritiker måste skruvas ner till noll, man måste skriva först för att upptäcka gestalterna och handlingen i manuset” säger å andra sidan en femte…

    Och om du fastnar; tänk dig in i rollen som en av dina egna karaktärer – fundera på vad det är som sker omkring dig, och vad du själv vill, som karaktär.

  4. Dags att uppsöka lektör?

    av

    lektörsläsning

    Ett bra förslag innan man skickar manus till lektörsläsning är att anlita vänner eller andra författare som testläsare som gör en första betaläsning. Man vill ju ha någons ögon på texten i något skede men det kan vara för tidigt att anlita en lektör det första man gör när man är färdig med första utkastet. När du stämt av manuset med några icke professionella testläsare är det dags att anlita en professionell läsare, eller lektör. Fördelen med en sådan är att de har stor erfarenhet (i bästa fall) och träning i testläsa, analysera och kan spegla vilka bristerna är i ditt manus, varför de uppstått och ge dig förslag på hur du kan arbeta bort dem och göra det hela bättre. Inte utifrån en känsla de har, utan utifrån en objektiv bedömning.

    Lektören ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras en del obekväma sanningar om texten och ens aktuella brister som författare men som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda.

    Lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det just resonerandet kring varför något inte helt fungerar än och vad det får för effekter att skriva på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)

    Lite mer läsning här, i synnerhet om att anlita testläsare.

    ”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”

  5. Miljö är handling

    av

    historiska romaner

    Man måste inte ha detaljerade eller utförliga miljöskildringar, men miljöerna hjälper minst sagt till med att skapa realism och trovärdighet. Att läsa en bok med väl genomförda miljöskildringar förstärker känslan av att stiga in i en annan värld och ju mer detaljerade miljöskildringar desto fastare “väggar” i detta imaginära rum. Men alla kanske inte tänker på i vilken utsträckning handlingen konstrueras och definieras av miljöerna. Skriver du ett relationsdrama så blir det en stor skillnad för handlingen beroende på om du förlägger det hela till en miljö som är välkänd för protagonisterna som en bostadsrätt innerstan med grannar runtomkring, eller en miljö som är främmande eller ny för hen, som ett ensligt beläget hus utan annat än ödsliga vidder i närheten. Det här gäller kanske deckaren mest av alla genrer eftersom det är den som kräver störst realism Tänk bara på miljöerna i Åsa Larssons deckare, karga, krävande, ensliga och en utmaning i sig för huvudkaraktärerna och där den nära relationen till djur och natur spelar en stor roll för vad som händer i berättelsen.

  6. Kan du bli författare?

    av

    stol

    En författare tycker att man ska ställa sig dessa fyra frågor om man vill bli författare:

    Kan du skriva?

    Okej det här är ju faktiskt en bra fråga för blivande författare. Det är en fördel att kunna skriva, ha språkkänsla och en viss gestaltningsförmåga. Men även om du inte kan det så misströsta inte, det finns redaktörer och spökskrivare och även kurser att gå.

    Kan du planera?

    En viss organisationsförmåga krävs för en författare; en mapp för idéer som får ligga till sig, en för projekt som är under utveckling och så förstås en förmåga att planera in tid för skrivandet och att planera handling och skriva synopsis.

    Har du fantasi?

    Det här är det enda kravet som inte är förhandlingsbart. Antingen har man det eller inte. Vattendelaren här är de som kan leva sig in i det stillsamt vardagliga, det vi människor upplever dagligen. Inte det dramatiska eller överdrivna.  Alla kan leva sig in i att det är jobbigt att bli uppbränd på bål, bara som exempel.

    Är du uthållig?

    Detta är vad som kväver många manus i dess linda. Man skrider till verket med liv och lust och har en lysande idé men boken blir ändå aldrig färdig. Nödvändigheten i att ha sittfläsk och envishet och uthållighet bör inte underskattas och kan vara avgörande.

  7. Utveckla handlingen med filmdramaturgi

    av

    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    Det finns inga skrivarhandböcker om romanförfattande som handlar om hur man utvecklar handlingen, fördjupar karaktärerna och förbättrar dramaturgin. Det finns inte på engelska heller verkar det som. Jag brukar tipsa romanförfattaren om att istället läsa böcker i filmmanusdramaturgi. Robert McKees Story är en bok som är behjälplig när det gäller allt skrivande. Speciellt om du skriver en genre – eller underhållningsroman där strukturen är tajt och alla delar ska fylla en speciell funktion, som i ett pussel. Jag brukar hänvisa lektörsklienter som letar efter böcker som kan hjälpa dem skapa en stark dramatisk handling till dessa nedan. Iallafall de tre översta manuscoacherna har utmärkta workshops, artiklar och kurser på nätet. Läs dem!!

    • Story -Style, Structure, Substance, and the Principles of Screenwriting av Robert McKee
    • Writing screenplays that sell av Michael Haugue
    • Four screenplays av Syd Field
    • Your screenplay sucks av William M Akers
    • Into the woods How Stories Work and Why We Tell Them av John York

  8. Berättelsernas magiska universum

    av

    universum

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett. Gaimans föreläsning kan man titta på här. Man kan också prenumerera på Nyhetsbrevet Brainpickings.

  9. Använd hjärnan i skrivandet

    av

    hjärna

    Visst blir man grymt intresserad av att läsa Lisa Crons skrivarhandbok Wired for story. Den tar upp författandet ur det neurologisk synvinkel, med hjälp av kunskap om hur hjärnan fungerar. Ju mer du vet om detta, desto snabbare och mer effektivt kan du koppla ett grepp om läsaren för ju bättre kan du möta förväntningarna som finns inbyggda på vad som upplevs som en bra, engagerande, spännande et c historia. Vår mänskliga hjärna är konstruerad (wired) för att vilja ha berättelser, eller story. ”En bra berättelse upplevs inte som en illusion av vår hjärna, utan som verklighet.” Cryer om jag förstår det rätt är ute efter att kartlägga det där mystiska som gör att en läsare dras med och in i en viss handling. Men det handlar inte om  dialogen, inte stilen, inte levande karaktärer. Läs boken och lär er vad detta är!

    ”What has us hooked is something else altogether, something that underlies them, secretly bringing them to life: story, as our brain understands it.”

    (Lisa Cron, http://wiredforstory.com/wired-for-story/)

  10. Dags att sätta punkt

    av

     

    överge romanen

    Det här dilemmat i en författares liv talas det sällan om men det händer alla. Alla projekt är inte menade att bli fullbordade romaner eller noveller. När är det är dags att lägga ner ett projekt? Beslutet att överge ett ofärdigt manus, radera filen eller slänga det i papperskorgen och börja fokusera på något annat kan bero på lite olika saker. För att det hela inte går att utveckla mer, eller för att man inser att någon annan skrivit samma sak eller skriver på något nästan likadant utifrån en liknande idé. eller lite mer otippat som Iain Rankin berättar; efter att ha skrivit ett ovanligt fylligt synopsis kände han att han fått ur sig det han ville och hade inte längre lust att skriva själva boken. Eller som Henning Mankell som lämnat en Kurt Wallanderroman oavslutad eftersom ämnesvalet var så plågsamt att han bara inte orkade skriva klart boken. Eller att man inser att helvete det kommer ska min mor/mina anhöriga/kollegor et c läsa…

    11. ← Föregående sida Nästa sida →