Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Måste man tänka i målgrupp?

    av

    divergent

    Det här har börjat komma upp i refuseringar och förlagsutlåtanden som jag läser via mina klienter. Bokmarknaden blir allt mer nischad i genrer och åldergrupper och marknadstänkandet blir allt tydligare. För mig är egentligen begreppet ”målgrupp” helt fel när det gäller läsande. Ordet påminner väldigt mycket om ”target audience” som redan gjort sitt för att förändra till exempel filmutbudet i grunden. Men en snabb koll på baksidestexterna på några nya pockets intygar att pakteringen inkluderar även läsarnas tänkte ålder. Som man kan läsa mer om här görs det skillnad på ”teen fiction” och ”Y A” – Young adults. Och ni kan kolla in själva var gränserna går… Men läser man en definition på Y A så handlar det om läsare från gymnasieåldern och fram till 25 år ungefär. Sedan ska man inte glömma att läsarna inte vet sitt eget bästa alltid och glatt kastar sig över böcker för åldrar långt under eller över sin egen. ”Cirkeln” även om karaktärerna gick i gymnasiet hade inte blivit den hit den blev om den bara lästs av gymnasister. Och om boken är tänkt för läsare i en viss åldergrupp måste huvudkaraktärerna vara lika gammal? Komplext ämne som man kan diskutera länge (eller läs här inklusive kommentarerna). (Bilden från filmatiseringen av Veronica Roths Divergent.)

  2. Det här med självpublicering…

    av

    Fifty shades

    Nu har även Bonniers skapat en plattform för författare som vill ge ut sina egna böcker (tack för tipset, Simona). Det är en rätt intressant utveckling onekligen. Man kan väl se det som att i strömmen av manus som skickas ut till agenter och förlag är det svårt även för de (förlagen och agenterna) att hitta guldkornen. Ett manus som författaren ger ut själv är ett manus som redan finns där ute, som blir mer synligt för de etablerade förlagen, och om det visar sig attrahera läsare såklart blir extra intressant att kolla lite mer på. Så var det med E L James som skrev Fifty shades… som fanfiction på nätet (fanfiction.net) och där vet man ju vad som hände. Och exakt samma sak hände denna kvinna som skriver thrillers under pseudonymen Rachel Abbott, som ursprungligen gav ut dem själv som eböcker och som efter att ha blivit väldigt poppis plockades upp av stora förlaget Random House.

  3. Om uppskjutandets (o)sköna konst

    av

    tid

    Det här är kanske det vanligaste problemet man måste lära sig hantera som författare; hur man slutar skjuta upp att skriva. Varför man kryper som katten kring het gröt och gör saker man vanligtvis undviker som pesten snarare än att sätta sig vid skrivbordet verkar ha att göra med intressanta psykologiska mekanismer som man kan läsa mer om. Vad man egentligen försöker skydda sig själv från är alltså inte arbetet i sig, utan rädslan om att man ska skriva väldigt dåligt… Alla har väl någon gång haft en lysande idé/intrig bara för att se den falla i småbitar när man fäster den på papper. Alla har haft som syfte att få ner ett visst antal ord bara för att inse att dessa ord är platta, meningslösa och oinspirerade. En stor del av detta beror på att när vi läser en roman ser vi slutresultatet efter vad som kanske är flera års omarbetningar, svett, tårar och omskrivningar.  Sedan blir man förtvivlad, uppgiven och trött när man själv ska skapa något och det inte blir lika bra – snarare tvärtom. Det här den skyggande fasen man måste ta sig igenom, sluta väja sig för det jobbiga att konfrontera sin egen förmåga. Det hjälper inte att städa garaget en gång till. Man måste lära sig skriva trots att det blir riktigt dåligt.

  4. Dramatikens landskap

    av

    Hansel & Gretel Lorenzo Mattotti

    Miljö är handling som alla vet. Handlingen får ta form och bestäms till viss del av de yttre omständigheterna som den utspelar sig i. Tänk vilken skillnad i hur intrigen utvecklar sig om du försätter handlingen i tätbebygd innerstad där folk mer eller mindre bor på varandra, eller på en isolerad skärgårdsö utan båtförbindelserna under de strängaste vintermånaderna. Det här märks kanske allra mest i deckaren som är så beroende av en väl konstruerad yttre handling och intrig. Om man vill läsa mer så läs Deckarens svenska landskap om hur olika lokala och världsberömda svenska författare använder det omgivande landskapet och naturen – från fiskehamnar till ödsliga skogsvägar och djupa trollskogar och övergivna gruvhål. Det blir helt uppenbart att det är ur landskapet dramatiken härrör. Speciellt i Aino Trosells böcker från ett arkaiskt Dalarna starkt präglad av gruvnäring är handling och landskap en del av varandra. (Illustration av Lorenzo Mattotti till Neil Gaimans version av Hans och Greta.)

  5. Planering vs. inspiration

    av

    inspiration

    Det här är ett ämne för en ständig debatt i skrivande kretsar. Ska man etsa ut en plan för handlingen i förväg och sedan följa den, eller ska man ta penna till papper och bara köra vilt? Enligt kreativitetsforskaren Macolm Gladwell så existerar inte ens inspiration – något jag tror de flesta inte håller med om. Det enda som finns är hårt arbete, struktur och sittfläsk. Jag tror en kombination är det bästa – de flesta som skrivit en längre historia eller varit djupt nergrottade i något projekt kanske har märkt att hugskotten, de briljanta idéerna och magin uppstår när man arbetat hårt med att lägga de där ramarna. Lägg lite krut på planeringen, synopsis och fuska inte med det svåra förarbetet med att konstruera intrigen så kan du skörda senare i processen. Plötsligt uppstår samband, viktiga teman utspinner sig och saker bara kommer till en och man fattar inte varifrån. Kreativitetens och inspirationens musa är svårflirtad men hon belönar den som gör grovarbetet.

  6. Huvudpersonens dilemma

    av

    an education

    Jag brukar ju hävda att karaktärens vilja eller intention definierar vem hon är.

    Försök formulera och få fram vad karaktären vill och där har du essensen av din romankaraktär. Allt annat är mest… pynt. Så man kan säga att roman (eller film/tevekaraktärer) är vandrande förkroppsligade önskningar.

    Kanske var det detta som gjorde att jag inte tyckte filmen ”An education” fungerade riktigt, trots att den var bra. Huvudpersonen, den väluppfostrade tonåringen Jenny har i filmens början två val; att välja mellan att studera engelska vid Oxford och att leva i sus och dus med en äldre älskare som tar henne till Paris och höljer henne i juveler. Man kan väl säga att båda valen är bra. Hon vill egentligen båda vilket ju inte är så konstigt. Huvudpersonen känns svår att identifiera sig minst sagt, som om livet log mot henne från vilken sida hon egentligen ser det. Och dramat stannar på ytan nästa hela vägen. Man kan se det såhär – det är inte ”Sophies choice”… där snackar vi val mellan pest och kolera. Ju värre huvudpersonens dilemma är, desto djupare dramatik.

  7. Så väljer du den perfekte lektören

    av

    CriticVs.Shakespeare copy

    Det här gäller relationen mellan lektör och klient, eller coach och författare, även om det då förstås finns en mer eller mindre uttalad överenskommelse om vad det är som ska utväxlas. (Och  kanske ännu mer om man väljer en testläsare som inte har det som yrke). Som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda. Enda gången jag varit med om att kritisk läsning av en text lett till hårda ord, sårade känslor och söndrad vänskap var när vi var några kompisar som skulle skriva ihop och ge varandra feedback, och då vi gjorde nästan alla fel som går att göra och vi borde ha läst det här noga innan. Så innan du låter någon ge sina synpunkter kan det vara bra ha tänkt igenom vissa saker;

    – skicka iväg texten till någon du har förtroende för och som gärna har egen erfarenhet av att skriva. Fast att låta en annan författare vara testläsare är jag inte helt övertygad om att man ska faktiskt. Av olika skäl.

    – läsaren ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras väldigt obekväma sanningar om texten och ens aktuella kvaliteter som författare men det måste göras på ett bra, konstruktivt och hyfsat uppmuntrande sätt. Alltså inte elakt, överlägset eller det absolut värsta av allt; ironiskt.

    – kom överens om vari feedbacken ska bestå; ska den vara väldigt noggrann och djupgående eller mer som en samlad, sammanfattande kommentar? (Det här ingår förstås i förhandlingar mellan te x en lektör och en klient.)

    – lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det det här resonerandet kring varför något bör ändras och vad det får för effekter att göra på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)

    ”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”

  8. Konsten att läsa och skriva

    av

    läsa

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. En positiv faktor i sammanhanget verkar dock vara att böcker numera finns att ladda ner och lyssna på, tillgängligheten har ökat. (Och som det antyds i artikeln, skrivandet verkar på väg att bli något av en ny svensk folkrörelse, vilket inte är det sämsta.) Här kan man läsa författaren Kurt Vonneguts suveräna skrivråd, kanske mest om att skriva novell men verkligen användbara. Samma sida innehåller dessutom länkar till en skattkammare av goda råd om skrivande.

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar och motstånd så vi ser vad hen går för

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet som möjligt…

     

  9. Den strängaste lektören

    av

     

    penna

    En författare väger för och emot egenpublicering men bestämmer sig för att det trots allt slår högre att bli antagen av ett riktigt förlag. Orsakerna är förskottet, att han inte är typen som vill marknadsföra sig själv, och känslan av acceptans som det innebär att någon annan vill ge ut en. Men han tar också upp att han känner sig tryggare att jobba med förlagets egna redaktörer och lektörer eftersom dessa har ett ”vested interest” eller egenintresse av att boken blir så bra som möjligt. (Den ska ju trots allt betala även deras löner och hamnar på deras meritlista.) Men även vi frilansande lektörer och redaktörer har ett intresse i att boken blir så bra det bara är möjligt. En antagen bok är en fjäder i hatten, en ingång till nya uppdrag och bättre på anseendet. Även om det kan kännas tufft att läsa ett negativt utlåtande som känns petigt och där de gnälliga konstruktivt kritiska synpunkterna aldrig verkar ta slut så är det bättre för författaren än att få respons som är överseende, överslätande eller missar att vara tillräckligt djupgående – även om det känns bättre i stunden, frågan är om det får dig att utvecklas. Det enda dåliga utlåtandet är det som inte verkar ha gått på djupet med ditt manus eller tagit dig riktigt på allvar.

  10. Simonas samlade romancebloggar

    av

    romance bloggar

    Sveriges romancedrottning Simona Ahrnstedt har gjort oss välgärningen att sammanställa sina bästa romancebloggar, både svenska och utländska. Jag är fortfarande lite överraskad över att så få romancemanus når min lektörsinbox ;). Man kan gå kurserna som Simona ger i ämnet för att lära sig skriva romance, och såklart läsa massor med böcker i genren. Som någon påpekade; vem du än är så finns det en romance för dig. Genren rymmer sådan oerhörd mångfald samtidigt som den precis som alla genrer är skriven utifrån en styrande mall, en form. Många kanske tvekar inför just detta men faktum är att det är otroligt frigörande just med begränsningar och att jobba lite utifrån ett ”recept”.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →