Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Huvudpersonens dilemma

    av

    an education

    Jag brukar ju hävda att karaktärens vilja eller intention definierar vem hon är.

    Försök formulera och få fram vad karaktären vill och där har du essensen av din romankaraktär. Allt annat är mest… pynt. Så man kan säga att roman (eller film/tevekaraktärer) är vandrande förkroppsligade önskningar.

    Kanske var det detta som gjorde att jag inte tyckte filmen ”An education” fungerade riktigt, trots att den var bra. Huvudpersonen, den väluppfostrade tonåringen Jenny har i filmens början två val; att välja mellan att studera engelska vid Oxford och att leva i sus och dus med en äldre älskare som tar henne till Paris och höljer henne i juveler. Man kan väl säga att båda valen är bra. Hon vill egentligen båda vilket ju inte är så konstigt. Huvudpersonen känns svår att identifiera sig minst sagt, som om livet log mot henne från vilken sida hon egentligen ser det. Och dramat stannar på ytan nästa hela vägen. Man kan se det såhär – det är inte ”Sophies choice”… där snackar vi val mellan pest och kolera. Ju värre huvudpersonens dilemma är, desto djupare dramatik.

  2. Så väljer du den perfekte lektören

    av

    CriticVs.Shakespeare copy

    Det här gäller relationen mellan lektör och klient, eller coach och författare, även om det då förstås finns en mer eller mindre uttalad överenskommelse om vad det är som ska utväxlas. (Och  kanske ännu mer om man väljer en testläsare som inte har det som yrke). Som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda. Enda gången jag varit med om att kritisk läsning av en text lett till hårda ord, sårade känslor och söndrad vänskap var när vi var några kompisar som skulle skriva ihop och ge varandra feedback, och då vi gjorde nästan alla fel som går att göra och vi borde ha läst det här noga innan. Så innan du låter någon ge sina synpunkter kan det vara bra ha tänkt igenom vissa saker;

    – skicka iväg texten till någon du har förtroende för och som gärna har egen erfarenhet av att skriva. Fast att låta en annan författare vara testläsare är jag inte helt övertygad om att man ska faktiskt. Av olika skäl.

    – läsaren ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras väldigt obekväma sanningar om texten och ens aktuella kvaliteter som författare men det måste göras på ett bra, konstruktivt och hyfsat uppmuntrande sätt. Alltså inte elakt, överlägset eller det absolut värsta av allt; ironiskt.

    – kom överens om vari feedbacken ska bestå; ska den vara väldigt noggrann och djupgående eller mer som en samlad, sammanfattande kommentar? (Det här ingår förstås i förhandlingar mellan te x en lektör och en klient.)

    – lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det det här resonerandet kring varför något bör ändras och vad det får för effekter att göra på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)

    ”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”

  3. Konsten att läsa och skriva

    av

    läsa

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. En positiv faktor i sammanhanget verkar dock vara att böcker numera finns att ladda ner och lyssna på, tillgängligheten har ökat. (Och som det antyds i artikeln, skrivandet verkar på väg att bli något av en ny svensk folkrörelse, vilket inte är det sämsta.) Här kan man läsa författaren Kurt Vonneguts suveräna skrivråd, kanske mest om att skriva novell men verkligen användbara. Samma sida innehåller dessutom länkar till en skattkammare av goda råd om skrivande.

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar och motstånd så vi ser vad hen går för

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet som möjligt…

     

  4. Den strängaste lektören

    av

     

    penna

    En författare väger för och emot egenpublicering men bestämmer sig för att det trots allt slår högre att bli antagen av ett riktigt förlag. Orsakerna är förskottet, att han inte är typen som vill marknadsföra sig själv, och känslan av acceptans som det innebär att någon annan vill ge ut en. Men han tar också upp att han känner sig tryggare att jobba med förlagets egna redaktörer och lektörer eftersom dessa har ett ”vested interest” eller egenintresse av att boken blir så bra som möjligt. (Den ska ju trots allt betala även deras löner och hamnar på deras meritlista.) Men även vi frilansande lektörer och redaktörer har ett intresse i att boken blir så bra det bara är möjligt. En antagen bok är en fjäder i hatten, en ingång till nya uppdrag och bättre på anseendet. Även om det kan kännas tufft att läsa ett negativt utlåtande som känns petigt och där de gnälliga konstruktivt kritiska synpunkterna aldrig verkar ta slut så är det bättre för författaren än att få respons som är överseende, överslätande eller missar att vara tillräckligt djupgående – även om det känns bättre i stunden, frågan är om det får dig att utvecklas. Det enda dåliga utlåtandet är det som inte verkar ha gått på djupet med ditt manus eller tagit dig riktigt på allvar.

  5. Simonas samlade romancebloggar

    av

    romance bloggar

    Sveriges romancedrottning Simona Ahrnstedt har gjort oss välgärningen att sammanställa sina bästa romancebloggar, både svenska och utländska. Jag är fortfarande lite överraskad över att så få romancemanus når min lektörsinbox ;). Man kan gå kurserna som Simona ger i ämnet för att lära sig skriva romance, och såklart läsa massor med böcker i genren. Som någon påpekade; vem du än är så finns det en romance för dig. Genren rymmer sådan oerhörd mångfald samtidigt som den precis som alla genrer är skriven utifrån en styrande mall, en form. Många kanske tvekar inför just detta men faktum är att det är otroligt frigörande just med begränsningar och att jobba lite utifrån ett ”recept”.

  6. Historiskt riktigt eller fiktivt?

    av

    the white queen

    Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Tänk om någon poppar upp som gubben i lådan och läxar upp en om att sådär var det inte alls hos Kristina av Holstein-Gottorp!! Och hur ska man använda sin research? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det är dock det här med research, som kommer i ett senare inlägg…

  7. Några tips kan man alltid plocka upp

    av

    penna

    Alla gillar som sagt inte skrivarkurser men andra tycker det kan vara värdefullt och här delar några kända författare som också håller skrivarkurser med sig av sina tankar om skrivandet och konsten att lära ut det. Att vara sparsam med rutinmässig beskrivningar av olika fysiska gester och rörelser är ett bra tips, ”han ryckte på axlarna” – hur ofta rycker någon på axlarna egentligen? Och att man inte framkallar känslor hos läsaren genom att beskriva hur någon i texten känner utan genom att beskriva verkligheten. Så att läsaren känner. Men Jeanette Winterson har nästan bästa poängen: ”Jag skiter i vad som finns i ditt huvud. Finns det inte på manussidan så existerar det inte och språket är länken mellan dig och läsaren. Läsaren kan inte läsa dina tankar.” Om författaren måste beledsaga sin egen text med en slags förklarande  innehållsförteckning eller guidning för att läsaren ska tillgodogöra sig innehållet är det inte bra. ”Okej vad som händer här är…. och jag tänkte så här… och här kommer han alltså tillbaka igen och har…”

  8. Lär av teve

    av

    true detective

    Mycket användbar artikel av Philip Teir, om hur romanförfattare kan lära sig av teveförfattare. Bland de goda råden;

    – karaktärsutveckling; drama handlar om karaktärernas förändring

    – gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra

    – osympatiska karaktärer; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor

    – samhällsskildring; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen

    Det går inte att vara vag, allför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även som romanförfattare. (Bilden ur HBOdramat True detective.)

  9. Kärlekens förvandlande kraft

    av

    romance genre

    För alla som vill läsa eller skriva i romancegenren publiceras varje månad en återkommande kolumn i ämnet här i Washington Post, skriven av romanceförfattarinnan Sarah Maclean. Av första kolumnen att döma gör hon inte bara en översikt över nyutkomna böcker utan lite analys och det kan vara ett utmärkt sätt att lära sig mer om ämnet. (Bästa sättet att lära sig skriva böcker är trots allt att läsa.) Vilka är återkommande teman i romance, finns det speciella oskrivna regler som exempelvis vikten av ett lyckligt slut eller HEA=Happily Ever After. Romance  handlar om karaktärernas resa och förändring, i synnerhet den manlige huvudpersonens.

  10. Kvinnlig framtid

    av

    sci fi

    Sci fi och fantasy är genrer som fört en ganska tynande tillvaro i Sverige men som sedan några år fått en sorts återfödelse och på olika sätt har den fått kvinnliga förtecken. Jag för min del tycker att både inom litteratur och teve & film så är dessa ytterst kvinno-vänliga genrer, nyskapande och med plats för normbrytande, okonventionella hjältinnor. Det kanske är talande att en av få svenska tvättäkta sciencefictionromaner är skriven av en normbrytande kvinna (Kallocain av Karin Boye). Den här trenden märks på de manus jag läser som lektör också. Om man vill läsa in sig på genren kan man uppdatera sig genom denna välgjorda lista, eller kolla in Washington Posts månatliga kolumn om nyskriven sci fi och fantasy.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →