Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Förläggare om feelgood

    av

    feelgoodbok 2

    Feelgood är helt klart på väg att erövra Sverige. Ämnet har avhandlat flera gånger på denna blogg men här kommer en artikel med fler initierade synpunkter från författare och förläggare som till exempel Pia Printz. Det hon tar upp som handlar om det anglosaxiska med feelgood tror jag hon har så rätt i. Det är svårt att förklara dock. Det handlar inte bara om mys, skotska slott och excentriska karaktärer utan om en speciell humor och något ironiskt som aldrig får böckerna att överskrida ”sliskighetsgränsen”. Varken britter eller svenskar är speciellt sentimentala eller känslosamma, det tror jag vi har gemensamt. Jag skulle säga att det är en vardaglighet, en värme och en syn på människan och tillvaron som är kärleksfull och överseende, och rolig. Vi svenskar är kanske mer svartsynta och mer intresserade av ruffig realism och sociala problem, därav vår enorma framgång med deckare. Gemensamt för all feelgood är dock det lyckliga slutet som dock inte infinner sig förrän huvudpersonerna gått igenom en rad olika utmaningar och problem. Och så förstås den mindre perfekta huvudpersonen. Läs artikeln för mer tankar om allt från typiska omslag till hur man väljer titel.

  2. Det dimmigt skrivna…

    av

    drömmar

    … är ofta det dimmigt tänkta. Det finns något som kallas för isbergsteknik. Alltså istället för att skriva ut precis allt som sker, både i den yttre handlingen och inom karaktärerna, så låter man läsaren föreställa sig det själv, göra sina egna tolkningar. Det är ett nerkokat, reducerat sätt att skriva för att använda kokboksliknelser. Anorektisk kanske vissa skulle kalla det för, och mycket lämnas åt läsarens egen föreställningsförmåga som sagt. Det är ett skrivande med hög ytspänning, med mycket undertext och det är oerhört effektivt för att engagera läsaren, sätta igång tankeprocesser och göra läsaren medskapande. När det gäller att antyda konkret, yttre handling som också är populärt är det dock svårare att komma undan med. Allt som oftast läser jag text där antydningarna inte riktigt verkar leda någonstans. Man måste veta exakt vad det är man antyder, annars funkar det inte. Annars blir det inte mystiskt, gåtfullt och att likna vid en tråd som sakta men säkert rullas upp – utan bara förvirrat.  Den här förvirringen känner läsaren och får känslan av att författaren inte riktigt har koll på sin egen handling. Antyd bara om du vet exakt vad det är som ska berättas.

  3. Dags att uppsöka lektör?

    av

    lektörsläsning

    Ett bra förslag innan man skickar manus till lektörsläsning är att anlita vänner eller andra författare som testläsare som gör en första betaläsning. Man vill ju ha någons ögon på texten i något skede men det kan vara för tidigt att anlita en lektör det första man gör när man är färdig med första utkastet. När du stämt av manuset med några icke professionella testläsare är det dags att anlita en professionell läsare, eller lektör. Fördelen med en sådan är att de har stor erfarenhet (i bästa fall) och träning i testläsa, analysera och kan spegla vilka bristerna är i ditt manus, varför de uppstått och ge dig förslag på hur du kan arbeta bort dem och göra det hela bättre. Inte utifrån en känsla de har, utan utifrån en objektiv bedömning.

    Lektören ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras en del obekväma sanningar om texten och ens aktuella brister som författare men som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda.

    Lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det just resonerandet kring varför något inte helt fungerar än och vad det får för effekter att skriva på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)

    Lite mer läsning här, i synnerhet om att anlita testläsare.

    ”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”

  4. Om du fastnat i ditt manus

    av

    skrivkramp 3

    Om man inte skriver under på vad Neil Gaiman sagt om skrivkramp återger jag här en bra lista på tips jag hittade om hur du kan lösa knutarna och komma vidare i skrivprocessen när det tar emot:

    • Ställ frågor till manuset, till din berättelse. Varför ska den karaktären göra så? Vad händer om jag gör så istället? Om krampen beror på att du fastnat i handlingen inför ett problem så hjälper det som sagt att formulera en fråga inför dig själv och chansen är stor att du då löser problemet och kan gå vidare. ”Har du frågan har du svaret” som deckarförfattaren Sue Grafton säger.
    • Är du inspirerad som aldrig den och bara vill skriva på på ditt mästerverk slut så gör tvärtom; avbryt och gör något annat. Lämna en flik kvar av det du ville ha på pränt under just det här skrivpasset till nästa dag. Så gjorde Hemingway och vem visste bättre? Sluta när det är som roligast, är rådet.
    • Planera inför nästa dags skrivande typ när du ligger i sängen och ska sova. Vad ska du göra? Hur ser planen ut, vilka kapitel ska du skriva och kan du identifiera problem redan i förväg så fundera på dem i förväg. Ska du skriva ett kapitel som känns jobbigt, varför känns det jobbigt? (Typ; för att jag måste få ihop två karaktärer som befinner i olika delar av landet så att de råkar ha ett slumpartat men viktigt möte.) Chansen är som sagt stor att du löser dem i förväg.

  5. Hur vet man när manuset är färdigt?

    av

    böcker

    Detta är en av de viktigaste och vanligaste frågorna jag får som lektör. Man avger sitt lektörsutlåtande och hoppas på att synpunkterna landar – sedan är det upp till klienten att med hjälp av dem bearbeta texten innan de skickar manuset vidare till förlaget. Många gånger har jag varit i kontakt med förbryllade/frågande klienter som fått en uppmaning från ett förlag som läst och gillat, om att skicka in igen när manuset är klart. Man ska alltså redigera, skriva om och ha sig men helst veta när det är färdigt för en utgivning och som någon påpekade – man har bara en chans. Det här kan kännas psykologiskt påfrestande förstås och hur kan man bedöma om det är färdigt, även om man gjort det lektören tyckte… Mitt bästa råd är helt enkelt att läsa mycket. Läs och se var verkshöjden ligger när det gäller utgivna romaner, gör gärna egna analyser av bokens uppbyggnad, till exempel hur karaktärerna är skildrade och hur mycket plats de får. Genom att läsa mycket så får man en egen bild av hur det ”ska” se ut och vad som kanske fortfarande fattas i ditt manus. (Men drick inte vin på samma gång…)

  6. Klä dina karaktärer

    av

    klädsel

    Kläder, make up och accessoarer berättar vilka dina karaktärer är lika mycket som vad de säger och gör. Hur hade Lisbeth Salander blivit så ikoniserad som litterär gestalt utan sitt specifika, tatuerade yttre? Allt du skriver in i texten berättar något, även vilka yttre attribut du ger karaktärerna. Hur ser de ut och vad har de på sig när läsarna får möta dem första gången? Tänk på karaktärer som Anna Karenina med sin svarta balklänning (man får tänka på att svart också signalerar sorg och död och att boken slutar med att hon tar livet av sig) och Patricia Highsmiths bedragare Tom Ripley – vars noga inoljade läderväska från Gucci signalerar pengar och klass han absolut inte har eftersom han är en uppkomling och bedragare.

    ”Anna var inte klädd i lila som Kitty absolut hade velat utan i en svart djup urringad sammetsdräkt som blottade hennes runda skuldror, bröstet och de fylliga armarna med de små välformade händerna som såg ut att vara av gammalt elfenben. Hela dräkten var besatt av venetiansk gipyr. På hennes huvud syntes i det rika svarta håret//en liten girland av styvmorsvioler och en likadan girland var fäst vid hennes svarta skärp med vita spetsar.”

  7. Vad driver en handling?

    av

    KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

    En handling rent tekniskt sett är konstruerad förstås av de yttre händelserna, situationerna. Men vad som är lätt att missa är hur viktigt det är medreaktionerna. Alltså hur karaktärerna påverkas och reagerar på det som sker. Man ska inte bara skildra situationerna utan upplevelsen av dem. Det är i växelspelet mellan det som sker i form av dramatiska situationer (utifrån) och karaktärernas känslor (inifrån)som dynamiken i handlingen uppstår. Här tar Stephen King upp ungefär samma sak när han pratar om vikten av att låta handlingen forma karaktärerna. Karaktärerna låter sig formas av handlingen i den meningen att de reagerar och förändras av det som sker, alltså alla situationer som uppstår. Det är på det här sättet du får fram hur karaktärerna förändras från början till slutet av romanen. Enbart yttre situationer och händelser utan en känsla för hur dessa påverkar karaktärerna blir en platt och ytlig roman.

  8. Karaktärer och katharsis

    av

    historiskt

    Låter du dina karaktärer genomgå en ordentlig utvecklingskurva under manuset? Tänk på att om inte läsaren känner hur karaktärerna lider och svettas så lär inte de göra det under läsningen heller. Det här handlar om att leda huvudpersonerna genom katharsis. Katharsis betyder ungefär ”rening genom skärselden”. Tänk Annika Bengtzon i Sprängaren, hur den våldsamma jakten på sprängaren suger allt hon har ur henne och sätter hennes liv i fara, samtidigt som privatlivet går rakt åt helsike. Vi pratar fysisk och psykisk känslomässig påfrestning som man inte fattar hur författaren kommer att kunna befria sin huvudkaraktär från i slutet. Men det gör hen, oftast. Till slut ordnar det sig, huvudpersonen undkommer om än med skråmor och blåmärken som minne på andra sidan, och har under tiden förändrats. Svagheter och dåliga sidor har slipats bort, hen har blivit stark och klarar av saker bättre. Det gäller att ta huvudkaraktären genom det djupaste mörkret och elden, konfrontera hen med de värsta tänkbara utmaningar för att sedan föra hen ut i ljuset igen.

  9. Miljö är handling

    av

    historiska romaner

    Man måste inte ha detaljerade eller utförliga miljöskildringar, men miljöerna hjälper minst sagt till med att skapa realism och trovärdighet. Att läsa en bok med väl genomförda miljöskildringar förstärker känslan av att stiga in i en annan värld och ju mer detaljerade miljöskildringar desto fastare “väggar” i detta imaginära rum. Men alla kanske inte tänker på i vilken utsträckning handlingen konstrueras och definieras av miljöerna. Skriver du ett relationsdrama så blir det en stor skillnad för handlingen beroende på om du förlägger det hela till en miljö som är välkänd för protagonisterna som en bostadsrätt innerstan med grannar runtomkring, eller en miljö som är främmande eller ny för hen, som ett ensligt beläget hus utan annat än ödsliga vidder i närheten. Det här gäller kanske deckaren mest av alla genrer eftersom det är den som kräver störst realism Tänk bara på miljöerna i Åsa Larssons deckare, karga, krävande, ensliga och en utmaning i sig för huvudkaraktärerna och där den nära relationen till djur och natur spelar en stor roll för vad som händer i berättelsen.

  10. Kan du bli författare?

    av

    stol

    En författare tycker att man ska ställa sig dessa fyra frågor om man vill bli författare:

    Kan du skriva?

    Okej det här är ju faktiskt en bra fråga för blivande författare. Det är en fördel att kunna skriva, ha språkkänsla och en viss gestaltningsförmåga. Men även om du inte kan det så misströsta inte, det finns redaktörer och spökskrivare och även kurser att gå.

    Kan du planera?

    En viss organisationsförmåga krävs för en författare; en mapp för idéer som får ligga till sig, en för projekt som är under utveckling och så förstås en förmåga att planera in tid för skrivandet och att planera handling och skriva synopsis.

    Har du fantasi?

    Det här är det enda kravet som inte är förhandlingsbart. Antingen har man det eller inte. Vattendelaren här är de som kan leva sig in i det stillsamt vardagliga, det vi människor upplever dagligen. Inte det dramatiska eller överdrivna.  Alla kan leva sig in i att det är jobbigt att bli uppbränd på bål, bara som exempel.

    Är du uthållig?

    Detta är vad som kväver många manus i dess linda. Man skrider till verket med liv och lust och har en lysande idé men boken blir ändå aldrig färdig. Nödvändigheten i att ha sittfläsk och envishet och uthållighet bör inte underskattas och kan vara avgörande.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →