Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. I döda författares sällskap

    av

    shakespeare

    Shakespeare är tyvärr inte en av dem, men här kan man lyssna på ett gäng avlidna författare som i radioklipp pratar om skrivande och ger insiktsfulla lektioner, kategoriserat enligt intrig, karaktärer och stil.

    Bland visdomsorden jag tog till mig:

    – tänk på intrig som allt de andra karaktärerna slänger i din protagonists väg (med andra ord hinder)

    – en karaktär kan inte bara glida omkring i handlingen utan något att göra. Hen måste ha en funktion, ett syfte.

    – tänk dig alla dina karaktärer stå vid ena kanten av ett snötäckt fält, var och en med ett mål i sikte, på väg efter det de vill ha. Tänk dig att du avfyrar ett skott och alla börjar springa i riktning mot sitt mål. Spåren de lämnar efter sig i snön är strukturen i din bok. Hmmm…

    – en författare kan inte vara någon stjärnögd typ som inte vet vart de är på väg. Man bör se på sig själv som en skeppsbyggare, en hantverkare, som sakta och målmedvetet bit för bit bygger sitt skepp.

    – ge läsaren bilder och händelser. Förklara inte, kommentera inte.

    – det är nödvändigt att dina karaktärer till slut börjar leva sitt eget liv och tar över, oavsett vad du planerade i början

    – om du visar och gestaltar istället för att berätta om så kommer läsaren att känna att hen själv är där

    Och mycket mer….

  2. Från formula till metod

    av

    formula

    Även om mycket av det som sägs här går mig lite förbi så verkar boken intressant; Book architecture av Stuart Horwitz. (Och hur kul är det inte att se en romanhandling som en grafisk skiss eller illustration, själva skelettet – den här artikeln vimlar av mindmaps och diagram.) Alltså Bokens arkitektur eller kanske Hur man bygger en bok. Stuart avfärdar tanken på formula á la Hjältens resa just för att böckerna blir så formulaiska, och därmed likriktade men hävdar samtidigt att det handlar om att tillämpa en viss metod. Det viktigaste skälet till att anamma ett nytt tänk är att alla romaner innehåller inte en utan flera berättelselinjer, eller narrative archs, och det är hur dessa krockar med varandra som är viktigt. Men, och Therese jag hoppas du läser det här ;), en bok handlar samtidigt alltid om en enda sak. ”Kan det inte handla om två olika saker?” frågar en skrivarstudent. ”Jo det kan det” lyder svaret. ”Förutsatt att de två sakerna handlar om en sak…” (What about two things? Can my book be about two things?” And I said, ”Yes. As long as those two things are about one thing…”) Han använder ofta uttrycket ”grid” just för att beteckna sammansmältningar av olika intrigtrådar, eller ”knytpunkter” kanske man skulle kunna kalla det. Två eller flera trådar i handlingen som möts. Och då slår det gnistor.

  3. Varje karaktär är en historia

    av

    miss haversham

    Ni som var med på Anne Ljungbergs Författarklinik minns att vi diskuterade det här på Storydoktors workshop om intrig och karaktär. Att alla karaktärer ska ha en vilja, en drivkraft – annars har de ingen funktion i handlingen och kan lika gärna strykas. Självklart blir det dock svårt att ge minsta lilla receptionist/polisassistent/dagisfröken en egen liten historia. Måste alla karaktärer ha en egen drivkraft frågade någon i publiken. Det är svårt att göra en avvägning mellan karaktärer och de som egentligen bara är namn. Men namn med lite mer att göra ska ha en egen historia. För många namn som bara cirkulerar runt utan en vidhängande konflikt eller roll skapar bara problem för läsaren och blir svåra att hålla reda på. Då är det bättre att baka ihop och stryka ner. Sedan kan man förstås göra som Charles Dickens och brodera ut varenda bikaraktär till små men oförglömliga berättelser i sig. (I Dickens värld är f ö namnet på karaktären en liten berättelse i sig.) Ovan Miss Havisham ur Lysande utsikter.

  4. Dramatikens landskap

    av

    Hansel & Gretel Lorenzo Mattotti

    Miljö är handling som alla vet. Handlingen får ta form och bestäms till viss del av de yttre omständigheterna som den utspelar sig i. Tänk vilken skillnad i hur intrigen utvecklar sig om du försätter handlingen i tätbebygd innerstad där folk mer eller mindre bor på varandra, eller på en isolerad skärgårdsö utan båtförbindelserna under de strängaste vintermånaderna. Det här märks kanske allra mest i deckaren som är så beroende av en väl konstruerad yttre handling och intrig. Om man vill läsa mer så läs Deckarens svenska landskap om hur olika lokala och världsberömda svenska författare använder det omgivande landskapet och naturen – från fiskehamnar till ödsliga skogsvägar och djupa trollskogar och övergivna gruvhål. Det blir helt uppenbart att det är ur landskapet dramatiken härrör. Speciellt i Aino Trosells böcker från ett arkaiskt Dalarna starkt präglad av gruvnäring är handling och landskap en del av varandra. (Illustration av Lorenzo Mattotti till Neil Gaimans version av Hans och Greta.)

  5. Huvudpersonens dilemma

    av

    an education

    Jag brukar ju hävda att karaktärens vilja eller intention definierar vem hon är.

    Försök formulera och få fram vad karaktären vill och där har du essensen av din romankaraktär. Allt annat är mest… pynt. Så man kan säga att roman (eller film/tevekaraktärer) är vandrande förkroppsligade önskningar.

    Kanske var det detta som gjorde att jag inte tyckte filmen ”An education” fungerade riktigt, trots att den var bra. Huvudpersonen, den väluppfostrade tonåringen Jenny har i filmens början två val; att välja mellan att studera engelska vid Oxford och att leva i sus och dus med en äldre älskare som tar henne till Paris och höljer henne i juveler. Man kan väl säga att båda valen är bra. Hon vill egentligen båda vilket ju inte är så konstigt. Huvudpersonen känns svår att identifiera sig minst sagt, som om livet log mot henne från vilken sida hon egentligen ser det. Och dramat stannar på ytan nästa hela vägen. Man kan se det såhär – det är inte ”Sophies choice”… där snackar vi val mellan pest och kolera. Ju värre huvudpersonens dilemma är, desto djupare dramatik.

  6. Mytologiserat

    av

    persephoneSom författare är man kanske inte alltid medveten om att den historia man skriver på inte är så himla originell som man tror. Ofta bygger man den på några kända urberättelser, en saga eller en myt. Ett känt mönster för en kärleksroman är till exempel myten om Hades, kung av Underjorden, en grubblande dysterkvist som lever ”avskuren från värme och solljus” och den livgivande Persephone, prinsessan som förknippas med vår, växtlighet och grönska. … Här man läsa om hur denna relation rekonstruerats i otaliga romanceböcker men ekar också genom senare böcker som Rebecca av Daphne du Maurier, eller Jane Eyre.

  7. Det handlar om handlingen

    av

    stories

    Det är svårt att konstruera en romanhandling, en intrig, en story, en berättelse. Ett tålamodsprövande och svettigt arbete. Kanske har författarutbildningar och skrivarkurser generellt varit ganska inriktade på texten, prosan. (Om man te x jämför med manusförfattarutbildningar där storyn står i fokus på ett annat sätt.)  Även brittiske stjärnförfattaren Hanif Kureishi beklagar sig över sina skrivarkursdeltagares bristande förmåga att få ihop en längre romanhandling, och tendensen att bearbeta språket i det oändliga. Han är trött på det. ”Fuck the prose!” ”Ingen bryr sig om texten och prosan, de läsarna bryr sig om är vad som kommer att hända i berättelsen.” ”It´s all about the story!”

  8. Glöm inte grovjobbet

    av

    skrivmaskin

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  9. Den antagonistiska kraften

    av

    Darth vader antagonist

    Du har en idé, du har en handling, en intrig men vad är det som driver denna framåt? Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd i form av en stark antagonist. Antagonisten är motorn i handlingen, det eller den som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar konflikten i berättelsen. Den antagonistiska kraften ger huvudpersonen utmaningar och skapar spänning. Det kan vara ett övernaturligt väsen, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet. Mitt bästa skrivråd för januari 2014 är att om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till problem, motstånd och konflikt nämligen den antagonistiska kraften. Och lyssna på det här intressanta programmet om olika antagonister som Medea, Richard den III  och kanske sist men inte minst den diaboliska Sable Colby från tevesåpan Dynastin... Nä, men allvarligt talat:

    – en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.

    – sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.

    – var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna.

  10. Att skapa en stark berättelse

    av

    story

    Många upplever att det svåraste med att skriva en roman är just att hitta en stark engagerande story.  Många som läser romaner upptäcker att de är händelslösa, statiska och saknar en bärande berättelse. Och att lära sig utveckla handling och intrig är som manusgurun Robert McKee uttrycker det ”ett hantverk, en konstform, och en teknik”. Som lektör märker jag att min utbildning i manusförfattande för film och teve är är ovärderlig när det gäller att analysera struktur och handling i inkommande manus. Att kika på olika handböcker i filmmanusförfattande kan därför vara en bra idé för dig som romanförfattare, och varför inte börja med Robert McKees ”Story; Style, structure, substance and the principles of screenwriting. ”

    11. ← Föregående sida Nästa sida →