Det finns en utbredd fascination inför vikten av de första sidorna. Det är genom dem du fångar läsaren och imponerar med din personliga stilistiska förmåga och unika berättarröst. Ja det är mycket som ska grejas på de första sidorna och visst ligger det mycket i det där. Samtidigt tror jag många missar att det är under de första tio – eller däromkring – sidorna du ska få läsaren att förstå vad den här boken handlar om. Vilken är den huvudsakliga dramatiska konflikten? Är det människa mot människa, människa mot naturen, människa mot en övernaturlig kraft, eller mot tekniken? Satsa på att etablera det och dra in läsaren genom att formulera vad bokens handling går ut på, var fokuset i dramat ligger, vilket problemet är som berättelsen ska utforska. Det inkluderar att vara tydlig med vilken genre du skriver i. Vilka är spelreglerna här, vilken är världen som läsaren ska sätta sig in i, vilken är den outsagda överenskommelsen mellan läsare och författare om vad som kommer att gälla? Det funkar inte att förleda dem tro att detta är en chicklittartad relationsroman om du hundra sidor framåt tänker introducera ett paranormalt fantaysinslag. Det övernaturliga måste (i så fall) etableras redan från början.
-
-
Att skriva en romantiska komedi
Det här gäller film men funkar ju lika bra om man vill skriva en roman i genren:
En romantisk komedi måste ha som huvudintrig att paret i centrum ska få varandra på slutet. Men det bör också finnas en övergripande ramhandling eller fråga, som i När Harry möter Sally där frågan är om det för en heterosexuell man och dito kvinna funkar att bara vara vänner (utan sex)? I Mångalen handlar det om att nöja sig (med det man har) eller inte och vad händer när man slutar nöja sig. I Fyra bröllop och en begravning om när det egentligen är dags att välja, bestämma sig och sluta leta.
Det är bra med viss personlig erfarenhet för att kunna skriva en romantisk komedi. Inte minst för att på ett trovärdigt sätt kunna ge gestalt åt känslor och reaktioner i romantikens förvirrande värld… Många författare tror att de måste stänga sin sig på sin kammare för att det ska bli bra, men personlig livserfarenhet ger trovärdighet och rätt tonträff.
Skapa karaktärer som är lite förvirrade och inte helt säkra på vad de vill. Det här borde ju strida mot budordet om att alla karaktärer ska ha ett mål. Men å andra sidan är extremt målmedvetenhet ingen bra förutsättning för att hitta kärleken. Det har nog många upplevt som skriver en noggrann lista över önskvärda egenskaper hos en blivande partner på en dejtingsajt och därmed effektivt rensar ut alla som inte stämmer även om det innebär 98 % av kandidaterna. I den romantiska komedin gör kärleken karaktärerna mänskligt osäkra, sårbara och villrådiga.
-
Gå på djupet med dina karaktärer
Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. En romankaraktär utmärks av vad hen vill. Drivkrafterna, motiven som finns där i botten. Som kanske är en eller två på sin höjd. Ju mer kraftfulla desto bättre. Det är dessa man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. För en skärpt handling måste man fråga sig vilka karaktärernas djupaste innersta motiv och drivkrafter är. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar om varför karaktärerna gör något, tyvärr kan jag inte hitta inlägget. Varför, varför, varför? Det är alltså inget du behöver redovisa i handlingen, men handlingen konstrueras utifrån detta.
-
Skriva för YAläsarna – young adult
Tyvärr hittar jag inte länken till denna lite halvt på skojartikel om hur du skriver i genren YA, alltså Young Adult. Exempel är Divergent och Hungerspelen. Vissa säger att de riktar sig till läsare mellan 14 – 17, andra att målgruppen är upp mot 25 år. Fantasy eller sci fi är en populär genre att skriva i men det finns också kärleksromaner á la Förr eller senare exploderar jag. Huvudpersonen är ung, oftast kvinna, kanske till och med fortfarande i skolan (gymnasiet). Ja tänk bara på tjejerna i Cirkeln.
Hursomhelst, här är några gemensamma drag för YAböcker i allafall när det handlar om fantasy:
- Flera delar eller iallafall en trilogi. Minst.
- Skapa en detaljerad värld. (Men undvik exposition alltså långa sjok av beskrivningar, mitt tips)
- Ge protagonisten ett uppdrag. Det ska vara ganska betungande dessutom, typ rädda världen
- Inkludera en kärlekshistoria, dock kantad av problem
- Seger; huvudpersonen vinner men till ett fruktansvärt högt pris eller iallafall att någon bikaraktär dör
- Protagonisten är kvinnlig och både starkt och modig. Hon är bra på att handskas med vapen och blir en duktig krigare (för att hon måste)
- Den manlige huvudpersonen är en känslig, komplicerad typ
- Inkludera ett föremål från huvudpersonens förflutna i den ”vanliga världen”, ett memento. Ett smycke hon ärvt, något hemifrån, en leksak eller något som tillhört den familj hon tvingats lämna bakom sig
-
Skriva om sitt eget liv
Här är några bra tips för dig som har det självupplevda som utgångspunkt när du skriver. I någon mån har väl alla det, men i vissa fall kan det handla om direkta händelser och om din egen familj. Kanske har din pappa berättat fantastiska historier om sin släkt eller kanske inser du att din egen familjs Lars Norénartade familjebråk skulle göra sig fantastiskt i bokform.
- skriv inte så att de du skriver om hamnar i ett dåligt ljus. Få allas tillåtelse. Att lämna ut nära och kära i bokform är att ta en enorm risk. Skriv inte om andra med intentionen att sätta dem i en dålig dager.
- Även om händelserna du skriver om är katastrofala kan ovanstående gälla. De inblandade trots alla katastrofer eller de Lars Norénartade grälen är positiva karaktärer som kämpar och gör sitt bästa. Hjältar till och med. Ingen är en skurk.
- Skriv inte utifrån ett brinnande hämndbegär eller för att göra upp med elaka närstående eller en för stor dos av Lars Norénartade gräl under barndomen. Boken blir kanske bra men familjerelationen tar ännu mer stryk. Såvida du inte är beredd att aldrig prata med din familj någonsin igen. Vissa kanske är det. Relationen mellan till exempel Felicia Feldt och hennes mor Anna Wahlgren hämtade sig nog aldrig efter släppet avFelicia farvälmen visst fick man känslan av att det var helt okej med författaren, att inget fanns att rädda
- Gör om allting till fiction istället: förklä, flytta skeenden i tid och rum, byt kön på personerna och maskera på alla sätt och vis så har du både livrem och hängsle om någon skulle få för sig att vilja korrigera eller känna sig sårad över att ha blivit utpekad i en bok. Då kan man som författare tryggt dra sig tillbaka med ursäkten att ”men herregud det är faktiskt en roman”.
-
Använd hjärnan i skrivandet
Visst blir man grymt intresserad av att läsa Lisa Crons skrivarhandbok Wired for story. Den tar upp författandet ur det neurologisk synvinkel, med hjälp av kunskap om hur hjärnan fungerar. Ju mer du vet om detta, desto snabbare och mer effektivt kan du koppla ett grepp om läsaren för ju bättre kan du möta förväntningarna som finns inbyggda på vad som upplevs som en bra, engagerande, spännande et c historia. Vår mänskliga hjärna är konstruerad (wired) för att vilja ha berättelser, eller story. ”En bra berättelse upplevs inte som en illusion av vår hjärna, utan som verklighet.” Cryer om jag förstår det rätt är ute efter att kartlägga det där mystiska som gör att en läsare dras med och in i en viss handling. Men det handlar inte om dialogen, inte stilen, inte levande karaktärer. Läs boken och lär er vad detta är!
”What has us hooked is something else altogether, something that underlies them, secretly bringing them to life: story, as our brain understands it.”
(Lisa Cron, http://wiredforstory.com/wired-for-story/)
-
Dags att sätta punkt
Det här dilemmat i en författares liv talas det sällan om men det händer alla. Alla projekt är inte menade att bli fullbordade romaner eller noveller. När är det är dags att lägga ner ett projekt? Beslutet att överge ett ofärdigt manus, radera filen eller slänga det i papperskorgen och börja fokusera på något annat kan bero på lite olika saker. För att det hela inte går att utveckla mer, eller för att man inser att någon annan skrivit samma sak eller skriver på något nästan likadant utifrån en liknande idé. eller lite mer otippat som Iain Rankin berättar; efter att ha skrivit ett ovanligt fylligt synopsis kände han att han fått ur sig det han ville och hade inte längre lust att skriva själva boken. Eller som Henning Mankell som lämnat en Kurt Wallanderroman oavslutad eftersom ämnesvalet var så plågsamt att han bara inte orkade skriva klart boken. Eller att man inser att helvete det kommer ska min mor/mina anhöriga/kollegor et c läsa…
-
Hur man kan skriva följebrevet
Att skriva följebrevet till sitt manus är förenat med en hel ångest och känslan av att en eventuell läsning av manuset står och faller med att det blir bra. Här är några tips i ämnet som går ut på att se brevet som en sorts trailer för manuset. Försök att ge redaktören som läser den övergripande handlingen (”the dramatic arch”) utan att blanda in bihandlingar, med en definierad protagonist. Ta fram dramatiska höjdpunkter om det finns några. Upptäcker du att det inte finns några kanske du ska överväga att bearbeta manuset igen innan du skickar ut det… Se gärna till att sammanfattningen av handlingen utmynnar i en slags cliffhanger. Dock inte slutet i sig – redaktören ska helst känna ”wow, jag vill läsa mer!” Kort sagt – se brevet som en kort reklamsnutt för din bok var syfte är att sälja den och skapa förväntan inför mer. Mitt tips är; var så konkret som möjligt, undvik det luftiga, allför generella eller det som känns klyschigt.
-
Den första gång jag såg dig
Har man två karaktärer som kommer att utveckla en långvarig relation gäller det att få ihop dem på något sätt – skapa ett första möte. Och helst ska det vara på ett minnesvärt sätt, kanske slumpartat men hursomhelst ett ögonblick som förändrar livet för karaktärerna och ändrar riktningen för handlingen. Iallafall på filmspråk kallas denna dramaturgisk vändpunkt tydligen för ”the meet cute” som när filmRomeo för första gången lägger ögonen på Juliet genom ett akvarium eller när Mr Rochester ramlar av hästen framför näsan på Jane Eyre. Regissören Billy Wilder hade tydligen ett helt arkiv med förslag på ”meet cutes” eg. ”charmiga, roliga sätt för hjälten och hjältinnan att träffas första gången” som han kunde dra ur rockärmen för att pytsa ut i sina filmer. Något även varje författare bör tänka på om man skriver en bok med en central kärlekshistoria. Ju mer osannolikt att paret när de möts kommer att älska varandra för evigt desto bättre. Tänk misstron och den ömsesidiga antipatin i När Harry mötte Sally… Här är ett galleri med meetcutes vi minns.
-
Att skriva historiska romaner
Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Eller måste man hålla sig till den historiska verkligheten som den var? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det här gäller alltså de historiska personer som faktiskt har funnits. Vad de gjorde när inte historieskrivarna som krönikerade deras levnad inte var närvarande kan du hitta på själv. Men när det gäller den historiska bakgrunden och kontexten de rör sig i och historiska fakta är det däremot viktigt att hålla sig till just fakta. Annars blir det fantasy.
← Föregående sida
Nästa sida →