Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Dags att uppsöka lektör?

    av

    lektörsläsning

    Ett bra förslag innan man skickar manus till lektörsläsning är att anlita vänner eller andra författare som testläsare som gör en första betaläsning. Man vill ju ha någons ögon på texten i något skede men det kan vara för tidigt att anlita en lektör det första man gör när man är färdig med första utkastet. När du stämt av manuset med några icke professionella testläsare är det dags att anlita en professionell läsare, eller lektör. Fördelen med en sådan är att de har stor erfarenhet (i bästa fall) och träning i testläsa, analysera och kan spegla vilka bristerna är i ditt manus, varför de uppstått och ge dig förslag på hur du kan arbeta bort dem och göra det hela bättre. Inte utifrån en känsla de har, utan utifrån en objektiv bedömning.

    Lektören ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras en del obekväma sanningar om texten och ens aktuella brister som författare men som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda.

    Lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det just resonerandet kring varför något inte helt fungerar än och vad det får för effekter att skriva på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)

    Lite mer läsning här, i synnerhet om att anlita testläsare.

    ”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”

  2. Om du fastnat i ditt manus

    av

    skrivkramp 3

    Om man inte skriver under på vad Neil Gaiman sagt om skrivkramp återger jag här en bra lista på tips jag hittade om hur du kan lösa knutarna och komma vidare i skrivprocessen när det tar emot:

    • Ställ frågor till manuset, till din berättelse. Varför ska den karaktären göra så? Vad händer om jag gör så istället? Om krampen beror på att du fastnat i handlingen inför ett problem så hjälper det som sagt att formulera en fråga inför dig själv och chansen är stor att du då löser problemet och kan gå vidare. ”Har du frågan har du svaret” som deckarförfattaren Sue Grafton säger.
    • Är du inspirerad som aldrig den och bara vill skriva på på ditt mästerverk slut så gör tvärtom; avbryt och gör något annat. Lämna en flik kvar av det du ville ha på pränt under just det här skrivpasset till nästa dag. Så gjorde Hemingway och vem visste bättre? Sluta när det är som roligast, är rådet.
    • Planera inför nästa dags skrivande typ när du ligger i sängen och ska sova. Vad ska du göra? Hur ser planen ut, vilka kapitel ska du skriva och kan du identifiera problem redan i förväg så fundera på dem i förväg. Ska du skriva ett kapitel som känns jobbigt, varför känns det jobbigt? (Typ; för att jag måste få ihop två karaktärer som befinner i olika delar av landet så att de råkar ha ett slumpartat men viktigt möte.) Chansen är som sagt stor att du löser dem i förväg.

  3. Mer om filmmanusdramaturgi

    av

    filmmanus

    Idolen John Yorke som skrivit Into the woods, stories and why we tell them har tankar om filmmanusskrivande. Men som sagt, att applicera dem på ditt romanmanus kan inte skada:

    • Ställ en fråga, skapa ett mysterium och håll tillbaka svaret. Inget funkar bättre för att få en läsare att vilja läsa mera.
    • Försök att hitta kontraster och polariteter; i filmen Billy Elliot så skär sig Billys dröm om skönhet, konstnärlighet och balett extra starkt just mot bakgrunden av råbarkad traditionell manlig gruvarbetarklass i ett grått England.
    • Orsak-verkan är en grundläggande struktur i alla berättelser. Vi vill veta varför något händer. Vi vill ha drivkrafterna och förankringen och strävar efter att förstå, skapa mening av det som sker.
    • Vi lever genom protagonisten. När vi känner empati med denne upplever vi att vi är ett med hen. Man måste kunna skapa empati i läsaren/publiken för det som sker och det är här skildringen av reaktionerna är viktiga.

  4. Hur vet man när manuset är färdigt?

    av

    böcker

    Detta är en av de viktigaste och vanligaste frågorna jag får som lektör. Man avger sitt lektörsutlåtande och hoppas på att synpunkterna landar – sedan är det upp till klienten att med hjälp av dem bearbeta texten innan de skickar manuset vidare till förlaget. Många gånger har jag varit i kontakt med förbryllade/frågande klienter som fått en uppmaning från ett förlag som läst och gillat, om att skicka in igen när manuset är klart. Man ska alltså redigera, skriva om och ha sig men helst veta när det är färdigt för en utgivning och som någon påpekade – man har bara en chans. Det här kan kännas psykologiskt påfrestande förstås och hur kan man bedöma om det är färdigt, även om man gjort det lektören tyckte… Mitt bästa råd är helt enkelt att läsa mycket. Läs och se var verkshöjden ligger när det gäller utgivna romaner, gör gärna egna analyser av bokens uppbyggnad, till exempel hur karaktärerna är skildrade och hur mycket plats de får. Genom att läsa mycket så får man en egen bild av hur det ”ska” se ut och vad som kanske fortfarande fattas i ditt manus. (Men drick inte vin på samma gång…)

  5. Klä dina karaktärer

    av

    klädsel

    Kläder, make up och accessoarer berättar vilka dina karaktärer är lika mycket som vad de säger och gör. Hur hade Lisbeth Salander blivit så ikoniserad som litterär gestalt utan sitt specifika, tatuerade yttre? Allt du skriver in i texten berättar något, även vilka yttre attribut du ger karaktärerna. Hur ser de ut och vad har de på sig när läsarna får möta dem första gången? Tänk på karaktärer som Anna Karenina med sin svarta balklänning (man får tänka på att svart också signalerar sorg och död och att boken slutar med att hon tar livet av sig) och Patricia Highsmiths bedragare Tom Ripley – vars noga inoljade läderväska från Gucci signalerar pengar och klass han absolut inte har eftersom han är en uppkomling och bedragare.

    ”Anna var inte klädd i lila som Kitty absolut hade velat utan i en svart djup urringad sammetsdräkt som blottade hennes runda skuldror, bröstet och de fylliga armarna med de små välformade händerna som såg ut att vara av gammalt elfenben. Hela dräkten var besatt av venetiansk gipyr. På hennes huvud syntes i det rika svarta håret//en liten girland av styvmorsvioler och en likadan girland var fäst vid hennes svarta skärp med vita spetsar.”

  6. Karaktärer och katharsis

    av

    historiskt

    Låter du dina karaktärer genomgå en ordentlig utvecklingskurva under manuset? Tänk på att om inte läsaren känner hur karaktärerna lider och svettas så lär inte de göra det under läsningen heller. Det här handlar om att leda huvudpersonerna genom katharsis. Katharsis betyder ungefär ”rening genom skärselden”. Tänk Annika Bengtzon i Sprängaren, hur den våldsamma jakten på sprängaren suger allt hon har ur henne och sätter hennes liv i fara, samtidigt som privatlivet går rakt åt helsike. Vi pratar fysisk och psykisk känslomässig påfrestning som man inte fattar hur författaren kommer att kunna befria sin huvudkaraktär från i slutet. Men det gör hen, oftast. Till slut ordnar det sig, huvudpersonen undkommer om än med skråmor och blåmärken som minne på andra sidan, och har under tiden förändrats. Svagheter och dåliga sidor har slipats bort, hen har blivit stark och klarar av saker bättre. Det gäller att ta huvudkaraktären genom det djupaste mörkret och elden, konfrontera hen med de värsta tänkbara utmaningar för att sedan föra hen ut i ljuset igen.

  7. Utveckla handlingen med filmdramaturgi

    av

    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    Det finns inga skrivarhandböcker om romanförfattande som handlar om hur man utvecklar handlingen, fördjupar karaktärerna och förbättrar dramaturgin. Det finns inte på engelska heller verkar det som. Jag brukar tipsa romanförfattaren om att istället läsa böcker i filmmanusdramaturgi. Robert McKees Story är en bok som är behjälplig när det gäller allt skrivande. Speciellt om du skriver en genre – eller underhållningsroman där strukturen är tajt och alla delar ska fylla en speciell funktion, som i ett pussel. Jag brukar hänvisa lektörsklienter som letar efter böcker som kan hjälpa dem skapa en stark dramatisk handling till dessa nedan. Iallafall de tre översta manuscoacherna har utmärkta workshops, artiklar och kurser på nätet. Läs dem!!

    • Story -Style, Structure, Substance, and the Principles of Screenwriting av Robert McKee
    • Writing screenplays that sell av Michael Haugue
    • Four screenplays av Syd Field
    • Your screenplay sucks av William M Akers
    • Into the woods How Stories Work and Why We Tell Them av John York

  8. Appar som hjälper dig i skrivandet

    av

    apparInternet är faktiskt inte bara av ondo när man ska skriva sin roman; här kan du botanisera bland appar som är användbara under skrivprocessen, allt från rena skrivprogram som iAWriter till anteckningsböcker på nätet som hjälper dig att hålla ordning på idéer och uppslag. Men även appar som förbättrar språket och uppmärksammar dig på upprepningar eller slarviga formuleringar. Kolla in Hemingway som analyserar din text och markerar passager med för många adverb och svårgenomträngliga meningar. Och Hemingway ger dig även förslag på synonymer. ”Appen Hemingway gör din text stark och tydlig.” Utlovas det. Mest intressant verkar ju helt klart Mindnode som skapar flödesscheman utifrån dina funderingar om intrigutveckling och möjliga bihandlingar: ”great for plotting and character mapping.” Att utveckla och kartlägga en komplex romanhandling på ett åskådligt sätt är ett helvetes jobb en av de stora utmaningarna författaren handskas med och här är väl alla hjälpmedel tillåtna.

  9. Använd den antagonistiska kraften

    av

    antagonisten

    Du har en idé, du har en handling, en intrig men vad är det som driver denna framåt? Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd i form av en stark antagonist. Antagonisten är motorn i handlingen, det eller den som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar konflikten i berättelsen. Utan Lord Voldemort hade Harry Potter bedrivit fridfulla studier på Hogwarts utan annan action i livet än nästa prov och stillsamma dejter med Hermione. Den antagonistiska kraften ger huvudpersonen utmaningar och skapar spänning. Det kan vara ett övernaturligt väsen, en jobbig familjemedlem, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet. Mitt bästa skrivråd är att om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till problem, motstånd och konflikt nämligen den antagonistiska kraften.

    •  en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.
    • sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.
    •  var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna.

     

  10. Att skriva historiska romaner

    av

    skriva historisk roman

    Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Eller måste man hålla sig till den historiska verkligheten som den var? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här, apropå Wolf Hall. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta – det är en roman. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det här gäller alltså de historiska personer som faktiskt har funnits. Vad de gjorde när inte historieskrivarna som krönikerade deras levnad inte var närvarande kan du hitta på själv. Men när det gäller den historiska bakgrunden och kontexten de rör sig i och historiska fakta är det däremot viktigt att hålla sig till just fakta. Annars blir det fantasy.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →