… är ofta det dimmigt tänkta. Det finns något som kallas för isbergsteknik. Alltså istället för att skriva ut precis allt som sker, både i den yttre handlingen och inom karaktärerna, så låter man läsaren föreställa sig det själv, göra sina egna tolkningar. Det är ett nerkokat, reducerat sätt att skriva för att använda kokboksliknelser. Anorektisk kanske vissa skulle kalla det för, och mycket lämnas åt läsarens egen föreställningsförmåga som sagt. Det är ett skrivande med hög ytspänning, med mycket undertext och det är oerhört effektivt för att engagera läsaren, sätta igång tankeprocesser och göra läsaren medskapande. När det gäller att antyda konkret, yttre handling som också är populärt är det dock svårare att komma undan med. Allt som oftast läser jag text där antydningarna inte riktigt verkar leda någonstans. Man måste veta exakt vad det är man antyder, annars funkar det inte. Annars blir det inte mystiskt, gåtfullt och att likna vid en tråd som sakta men säkert rullas upp – utan bara förvirrat. Den här förvirringen känner läsaren och får känslan av att författaren inte riktigt har koll på sin egen handling. Antyd bara om du vet exakt vad det är som ska berättas.
-
-
Dags att uppsöka lektör?
Ett bra förslag innan man skickar manus till lektörsläsning är att anlita vänner eller andra författare som testläsare som gör en första betaläsning. Man vill ju ha någons ögon på texten i något skede men det kan vara för tidigt att anlita en lektör det första man gör när man är färdig med första utkastet. När du stämt av manuset med några icke professionella testläsare är det dags att anlita en professionell läsare, eller lektör. Fördelen med en sådan är att de har stor erfarenhet (i bästa fall) och träning i testläsa, analysera och kan spegla vilka bristerna är i ditt manus, varför de uppstått och ge dig förslag på hur du kan arbeta bort dem och göra det hela bättre. Inte utifrån en känsla de har, utan utifrån en objektiv bedömning.
Lektören ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras en del obekväma sanningar om texten och ens aktuella brister som författare men som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda.
Lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det just resonerandet kring varför något inte helt fungerar än och vad det får för effekter att skriva på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)
Lite mer läsning här, i synnerhet om att anlita testläsare.
”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”
-
Om du fastnat i ditt manus
Om man inte skriver under på vad Neil Gaiman sagt om skrivkramp återger jag här en bra lista på tips jag hittade om hur du kan lösa knutarna och komma vidare i skrivprocessen när det tar emot:
- Ställ frågor till manuset, till din berättelse. Varför ska den karaktären göra så? Vad händer om jag gör så istället? Om krampen beror på att du fastnat i handlingen inför ett problem så hjälper det som sagt att formulera en fråga inför dig själv och chansen är stor att du då löser problemet och kan gå vidare. ”Har du frågan har du svaret” som deckarförfattaren Sue Grafton säger.
- Är du inspirerad som aldrig den och bara vill skriva på på ditt mästerverk slut så gör tvärtom; avbryt och gör något annat. Lämna en flik kvar av det du ville ha på pränt under just det här skrivpasset till nästa dag. Så gjorde Hemingway och vem visste bättre? Sluta när det är som roligast, är rådet.
- Planera inför nästa dags skrivande typ när du ligger i sängen och ska sova. Vad ska du göra? Hur ser planen ut, vilka kapitel ska du skriva och kan du identifiera problem redan i förväg så fundera på dem i förväg. Ska du skriva ett kapitel som känns jobbigt, varför känns det jobbigt? (Typ; för att jag måste få ihop två karaktärer som befinner i olika delar av landet så att de råkar ha ett slumpartat men viktigt möte.) Chansen är som sagt stor att du löser dem i förväg.
-
Mer om filmmanusdramaturgi
Idolen John Yorke som skrivit Into the woods, stories and why we tell them har tankar om filmmanusskrivande. Men som sagt, att applicera dem på ditt romanmanus kan inte skada:
- Ställ en fråga, skapa ett mysterium och håll tillbaka svaret. Inget funkar bättre för att få en läsare att vilja läsa mera.
- Försök att hitta kontraster och polariteter; i filmen Billy Elliot så skär sig Billys dröm om skönhet, konstnärlighet och balett extra starkt just mot bakgrunden av råbarkad traditionell manlig gruvarbetarklass i ett grått England.
- Orsak-verkan är en grundläggande struktur i alla berättelser. Vi vill veta varför något händer. Vi vill ha drivkrafterna och förankringen och strävar efter att förstå, skapa mening av det som sker.
- Vi lever genom protagonisten. När vi känner empati med denne upplever vi att vi är ett med hen. Man måste kunna skapa empati i läsaren/publiken för det som sker och det är här skildringen av reaktionerna är viktiga.
-
Hur vet man när manuset är färdigt?
Detta är en av de viktigaste och vanligaste frågorna jag får som lektör. Man avger sitt lektörsutlåtande och hoppas på att synpunkterna landar – sedan är det upp till klienten att med hjälp av dem bearbeta texten innan de skickar manuset vidare till förlaget. Många gånger har jag varit i kontakt med förbryllade/frågande klienter som fått en uppmaning från ett förlag som läst och gillat, om att skicka in igen när manuset är klart. Man ska alltså redigera, skriva om och ha sig men helst veta när det är färdigt för en utgivning och som någon påpekade – man har bara en chans. Det här kan kännas psykologiskt påfrestande förstås och hur kan man bedöma om det är färdigt, även om man gjort det lektören tyckte… Mitt bästa råd är helt enkelt att läsa mycket. Läs och se var verkshöjden ligger när det gäller utgivna romaner, gör gärna egna analyser av bokens uppbyggnad, till exempel hur karaktärerna är skildrade och hur mycket plats de får. Genom att läsa mycket så får man en egen bild av hur det ”ska” se ut och vad som kanske fortfarande fattas i ditt manus. (Men drick inte vin på samma gång…)
-
Karaktärer och katharsis
Låter du dina karaktärer genomgå en ordentlig utvecklingskurva under manuset? Tänk på att om inte läsaren känner hur karaktärerna lider och svettas så lär inte de göra det under läsningen heller. Det här handlar om att leda huvudpersonerna genom katharsis. Katharsis betyder ungefär ”rening genom skärselden”. Tänk Annika Bengtzon i Sprängaren, hur den våldsamma jakten på sprängaren suger allt hon har ur henne och sätter hennes liv i fara, samtidigt som privatlivet går rakt åt helsike. Vi pratar fysisk och psykisk känslomässig påfrestning som man inte fattar hur författaren kommer att kunna befria sin huvudkaraktär från i slutet. Men det gör hen, oftast. Till slut ordnar det sig, huvudpersonen undkommer om än med skråmor och blåmärken som minne på andra sidan, och har under tiden förändrats. Svagheter och dåliga sidor har slipats bort, hen har blivit stark och klarar av saker bättre. Det gäller att ta huvudkaraktären genom det djupaste mörkret och elden, konfrontera hen med de värsta tänkbara utmaningar för att sedan föra hen ut i ljuset igen.
-
Kan du bli författare?
En författare tycker att man ska ställa sig dessa fyra frågor om man vill bli författare:
Kan du skriva?
Okej det här är ju faktiskt en bra fråga för blivande författare. Det är en fördel att kunna skriva, ha språkkänsla och en viss gestaltningsförmåga. Men även om du inte kan det så misströsta inte, det finns redaktörer och spökskrivare och även kurser att gå.
Kan du planera?
En viss organisationsförmåga krävs för en författare; en mapp för idéer som får ligga till sig, en för projekt som är under utveckling och så förstås en förmåga att planera in tid för skrivandet och att planera handling och skriva synopsis.
Har du fantasi?
Det här är det enda kravet som inte är förhandlingsbart. Antingen har man det eller inte. Vattendelaren här är de som kan leva sig in i det stillsamt vardagliga, det vi människor upplever dagligen. Inte det dramatiska eller överdrivna. Alla kan leva sig in i att det är jobbigt att bli uppbränd på bål, bara som exempel.
Är du uthållig?
Detta är vad som kväver många manus i dess linda. Man skrider till verket med liv och lust och har en lysande idé men boken blir ändå aldrig färdig. Nödvändigheten i att ha sittfläsk och envishet och uthållighet bör inte underskattas och kan vara avgörande.
-
Introducera en ny karaktär i handlingen
Vad ska man tänka på när man introducerar en ny karaktär i handlingen? Hur ska vi möta hen, i vilket sammanhang? Man kan lugnt sagt säga att här är första intrycket viktigt. Det är viktigt att hitta en situation som på mest talande sätt berättar vem din karaktär är, det som utmärker hen mest så att vi snabbt förstår vad karaktären handlar om. Vad är din karaktärs mest utmärkande egenskap i handlingen och hur kan du bäst dramatisera denna och skapa ett sammanhang kring den? Om du har en skurkaktig karaktär är det inte en så bra idé att introducera denna genom en scen när hen är snäll mot en pensionär i kassan på ICA eller ondgör sig över en elak hundägare. Det blir svårt för läsaren att frigöra sig från bilden av detta egentligen är en riktigt bra person. Första intrycket vi får av en ny karaktär precis som av en riktig person stannar kvar och skapas en missvisande bild här blir det förvirrande.
-
Förlaget Harlequins manustävling
Även i år arrangerar förlaget Harlequin en manustävling! De letar efter manus skrivna i genren romance. Du som vill ha inspiration och tips kan förstås botanisera hos Simona Ahrnstedt eller kontakta mig om du vill ha coaching och feedback på ditt Harlequinmanus, utkast, synopsis eller enstaka kapitel. Jag lovar att bolla tillbaka snabbt och konstruktivt. Tävlingen består av flera steg under hösten och vinnaren får ett kontrakt med förlaget och sitt manus utgivet.
-
Att skriva en romantisk komedi
Det här gäller film men funkar ju lika bra om man vill skriva en roman i genren:
En romantisk komedi måste ha som huvudintrig att paret i centrum ska få varandra på slutet. Men det bör också finnas en övergripande ramhandling eller fråga, som i När Harry möter Sally där frågan är om det för en heterosexuell man och dito kvinna funkar att bara vara vänner (utan sex)? I Mångalen handlar det om att nöja sig (med det man har) eller inte och vad händer när man slutar nöja sig. I Fyra bröllop och en begravning om när det egentligen är dags att välja, bestämma sig och sluta leta.
Det är bra med viss personlig erfarenhet för att kunna skriva en romantisk komedi. Inte minst för att på ett trovärdigt sätt kunna ge gestalt åt känslor och reaktioner i romantikens förvirrande värld… Många författare tror att de måste stänga sin sig på sin kammare för att det ska bli bra, men personlig livserfarenhet ger trovärdighet och rätt tonträff.
Skapa karaktärer som är lite förvirrade och inte helt säkra på vad de vill. Det här borde ju strida mot budordet om att alla karaktärer ska ha ett mål. Men å andra sidan är extremt målmedvetenhet ingen bra förutsättning för att hitta kärleken. Det har nog många upplevt som skriver en noggrann lista över önskvärda egenskaper hos en blivande partner på en dejtingsajt och därmed effektivt rensar ut alla som inte stämmer även om det innebär 98 % av kandidaterna. I den romantiska komedin gör kärleken karaktärerna mänskligt osäkra, sårbara och villrådiga.
← Föregående sida
Nästa sida →