Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. De första tio sidorna

    av

    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    Det finns en utbredd fascination inför vikten av de första sidorna. Det är genom dem du fångar läsaren och imponerar med din personliga stilistiska förmåga och unika berättarröst. Ja det är mycket som ska grejas på de första sidorna och visst ligger det mycket i det där. Samtidigt tror jag många missar att det är under de första tio – eller däromkring – sidorna du ska få läsaren att förstå vad den här boken handlar  om. Vilken är den huvudsakliga dramatiska konflikten? Är det människa mot människa, människa mot naturen, människa mot en övernaturlig kraft, eller mot tekniken? Satsa på att etablera det och dra in läsaren genom att formulera vad bokens handling går ut på, var fokuset i dramat ligger, vilket problemet är som berättelsen ska utforska. Det inkluderar att vara tydlig med vilken genre du skriver i. Vilka är spelreglerna här, vilken är världen som läsaren ska sätta sig in i, vilken är den outsagda överenskommelsen mellan läsare och författare om vad som kommer att gälla? Det funkar inte att förleda dem tro att detta är en chicklittartad relationsroman om du hundra sidor framåt tänker introducera ett paranormalt fantaysinslag. Det övernaturliga måste (i så fall) etableras redan från början.

  2. Att skriva en romantiska komedi

    av

    romcom-300x199

    Det här gäller film men funkar ju lika bra om man vill skriva en roman i genren:

    En romantisk komedi måste ha som huvudintrig att paret i centrum ska få varandra på slutet. Men det bör också finnas en övergripande ramhandling eller fråga, som i När Harry möter Sally där frågan är om det för en heterosexuell man och dito kvinna funkar att bara vara vänner (utan sex)? I Mångalen handlar det om att nöja sig (med det man har) eller inte och vad händer när man slutar nöja sig. I Fyra bröllop och en begravning om när det egentligen är dags att välja, bestämma sig och sluta leta.

    Det är bra med viss personlig erfarenhet för att kunna skriva en romantisk komedi. Inte minst för att på ett trovärdigt sätt kunna ge gestalt åt känslor och reaktioner i romantikens förvirrande värld… Många författare tror att de måste stänga sin sig på sin kammare för att det ska bli bra, men personlig livserfarenhet ger trovärdighet och rätt tonträff.

    Skapa karaktärer som är lite förvirrade och inte helt säkra på vad de vill. Det här borde ju strida mot budordet om att alla karaktärer ska ha ett mål. Men å andra sidan är extremt målmedvetenhet ingen bra förutsättning för att hitta kärleken. Det har nog många upplevt som skriver en noggrann  lista över önskvärda egenskaper hos en blivande partner på en dejtingsajt och därmed effektivt rensar ut alla som inte stämmer även om det innebär 98 % av kandidaterna. I den romantiska komedin gör kärleken karaktärerna mänskligt osäkra, sårbara och villrådiga.

  3. Gå på djupet med dina karaktärer

    av

    karaktärer

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. En romankaraktär utmärks av vad hen vill. Drivkrafterna, motiven som finns där i botten. Som kanske är en eller två på sin höjd. Ju mer kraftfulla desto bättre. Det är dessa man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. För en skärpt handling måste man fråga sig vilka karaktärernas djupaste innersta motiv och drivkrafter är. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar om varför karaktärerna gör något, tyvärr kan jag inte hitta inlägget. Varför, varför, varför? Det är alltså inget du behöver redovisa i handlingen, men handlingen konstrueras utifrån detta.

  4. Medicinen mot skrivkramp

    av

    skrivkramp

    Neil Gaiman pratar så bra om skrivkramp, jämfört med att ha ”fastnat”. Det är inte samma sak. Författare skyller alltför ofta på att de har skrivkramp vilket konstnärliga eller kreativa personer i andra skrån aldrig har. ”En cellist har inte spelkramp.” På samma sätt kan man ju säga att en keramiker knappast får drejkramp, en trädgårdmästare får knappast kratt- eller planteringskramp. Et c. Däremot handlar det oftast om att man fastnat och Gaimans recept och även mitt för att ta sig ur det är att gå tillbaka i texten; kanske du gjort ett felaktigt val mycket tidigare i handlingen, kanske en scen eller en karaktär behöver fördjupas innan du kan gå vidare. Ett annat tips är att ha ett litet sidoprojekt som du kan växla över till och släppa det pågående. Som jag skrivit här blir det ofta så att ju starkare förväntningar, ambition och föresatser du har inför ditt ”livs stora romanprojekt” desto större fara för just skrivkramp.

  5. Berättelsernas magiska universum

    av

    universum

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett. Gaimans föreläsning kan man titta på här. Man kan också prenumerera på Nyhetsbrevet Brainpickings.

  6. Skriva för YAläsarna – young adult

    av

    hjältinna (1)

    Tyvärr hittar jag inte länken till denna lite halvt på skojartikel om hur du skriver i genren YA, alltså Young Adult. Exempel är Divergent och Hungerspelen. Vissa säger att de riktar sig till läsare mellan 14 – 17, andra att målgruppen är upp mot 25 år. Fantasy eller sci fi är en populär genre att skriva i men det finns också kärleksromaner á la Förr eller senare exploderar jag. Huvudpersonen är ung, oftast kvinna, kanske till och med fortfarande i skolan (gymnasiet). Ja tänk bara på tjejerna i Cirkeln.

    Hursomhelst, här är några gemensamma drag för YAböcker i allafall när det handlar om fantasy:

    • Flera delar eller iallafall en trilogi. Minst.
    • Skapa en detaljerad värld. (Men undvik exposition alltså långa sjok av beskrivningar, mitt tips)
    • Ge protagonisten ett uppdrag. Det ska vara ganska betungande dessutom, typ rädda världen
    • Inkludera en kärlekshistoria, dock kantad av problem
    • Seger; huvudpersonen vinner men till ett fruktansvärt högt pris eller iallafall att någon bikaraktär dör
    • Protagonisten är kvinnlig och både starkt och modig. Hon är bra på att handskas med vapen och blir en duktig krigare (för att hon måste)
    • Den manlige huvudpersonen är en känslig, komplicerad typ
    • Inkludera ett föremål från huvudpersonens förflutna i den ”vanliga världen”, ett memento. Ett smycke hon ärvt, något hemifrån, en leksak eller något som tillhört den familj hon tvingats lämna bakom sig
  7. Använd hjärnan i skrivandet

    av

    hjärna

    Visst blir man grymt intresserad av att läsa Lisa Crons skrivarhandbok Wired for story. Den tar upp författandet ur det neurologisk synvinkel, med hjälp av kunskap om hur hjärnan fungerar. Ju mer du vet om detta, desto snabbare och mer effektivt kan du koppla ett grepp om läsaren för ju bättre kan du möta förväntningarna som finns inbyggda på vad som upplevs som en bra, engagerande, spännande et c historia. Vår mänskliga hjärna är konstruerad (wired) för att vilja ha berättelser, eller story. ”En bra berättelse upplevs inte som en illusion av vår hjärna, utan som verklighet.” Cryer om jag förstår det rätt är ute efter att kartlägga det där mystiska som gör att en läsare dras med och in i en viss handling. Men det handlar inte om  dialogen, inte stilen, inte levande karaktärer. Läs boken och lär er vad detta är!

    What has us hooked is something else altogether, something that underlies them, secretly bringing them to life: story, as our brain understands it.

    (Lisa Cron, http://wiredforstory.com/wired-for-story/)

  8. Dags att sätta punkt

    av

     

    överge romanen

    Det här dilemmat i en författares liv talas det sällan om men det händer alla. Alla projekt är inte menade att bli fullbordade romaner eller noveller. När är det är dags att lägga ner ett projekt? Beslutet att överge ett ofärdigt manus, radera filen eller slänga det i papperskorgen och börja fokusera på något annat kan bero på lite olika saker. För att det hela inte går att utveckla mer, eller för att man inser att någon annan skrivit samma sak eller skriver på något nästan likadant utifrån en liknande idé. eller lite mer otippat som Iain Rankin berättar; efter att ha skrivit ett ovanligt fylligt synopsis kände han att han fått ur sig det han ville och hade inte längre lust att skriva själva boken. Eller som Henning Mankell som lämnat en Kurt Wallanderroman oavslutad eftersom ämnesvalet var så plågsamt att han bara inte orkade skriva klart boken. Eller att man inser att helvete det kommer ska min mor/mina anhöriga/kollegor et c läsa…

  9. Hur man kan skriva följebrevet

    av

    penna

    Att skriva följebrevet till sitt manus är förenat med en hel ångest och känslan av att en eventuell läsning av manuset står och faller med att det blir bra. Här är några tips i ämnet som går ut på att se brevet som en sorts trailer för manuset. Försök att ge redaktören som läser den övergripande handlingen (”the dramatic arch”) utan att blanda in bihandlingar, med en definierad protagonist. Ta fram dramatiska höjdpunkter om det finns några. Upptäcker du att det inte finns några kanske du ska överväga att bearbeta manuset igen innan du skickar ut det… Se gärna till att sammanfattningen av handlingen utmynnar i en slags cliffhanger. Dock inte slutet i sig – redaktören ska helst känna ”wow, jag vill läsa mer!” Kort sagt – se brevet som en kort reklamsnutt för din bok var syfte är att sälja den och skapa förväntan inför mer. Mitt tips är; var så konkret som möjligt, undvik det luftiga, allför generella eller det som känns klyschigt.

  10. Den första gång jag såg dig

    av

    ögaHar man två karaktärer som kommer att utveckla en långvarig relation gäller det att få ihop dem på något sätt – skapa ett första möte. Och helst ska det vara på ett minnesvärt sätt, kanske slumpartat men hursomhelst ett ögonblick som förändrar livet för karaktärerna och ändrar riktningen för handlingen. Iallafall på filmspråk kallas denna dramaturgisk vändpunkt tydligen för ”the meet cute” som när filmRomeo för första gången lägger ögonen på Juliet genom ett akvarium eller när Mr Rochester ramlar av hästen framför näsan på Jane Eyre. Regissören Billy Wilder hade tydligen ett helt arkiv med förslag på ”meet cutes” eg. ”charmiga, roliga sätt för hjälten och hjältinnan att träffas första gången” som han kunde dra ur rockärmen för att pytsa ut i sina filmer. Något även varje författare bör tänka på om man skriver en bok med en central kärlekshistoria. Ju mer osannolikt att paret när de möts kommer att älska varandra för evigt desto bättre. Tänk misstron och den ömsesidiga antipatin i När Harry mötte Sally… Här är ett galleri med meetcutes vi minns.

  11. ← Föregående sida Nästa sida →