Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Romanens himlar och dalar

    av

    staty-pojke-sorg

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – absolut självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana.

  2. Skriv som vinden!

    av

    moln

    Åh vilken härlig bukett med tankar och råd från arbetande författare – många av dem undervisar även i skrivande:

    • fundera ut slutet på din historia i förväg. En berättelse kan ses som en komplicerad mekanik med en massa bitar och kuggar som samverkar och hänger ihop. Ett slags pussel med andra ord. Alla bitar påverkar varandra.
    • att skriva en historia är att utforska. Man hittar ett ämne eller tema och berättelsen i form av romanen eller novellen är ett sätt att gräva sig djupare, hitta nya dimensioner och upptäcka.
    • en agent eller förläggare noterar handlingen först, berättelsen – storyn. ”Vilken är berättelsen här? Och engagerar den mig?”
    • skriv på (skriv som vinden), titta inte ner i texten under tiden, och gå tillbaka i efterhand och redigera och skaka fram de där guldkornen. Men försök inte skriva enbart guldkorn. Man måste skriva mycket för att hitta ett och annat…
    • Lär känna dina karaktärer väl – det blir ett sätt att ta reda på hur de reagerar och deras känslomässiga drivkrafter. En viss karaktär kan bara reagera på ett visst antal sätt.
    • Gestalta; alltså fundera på hur dina karaktärer avslöjar vilka de är genom hur de beter sig.

  3. Filmmanusförfattarnas funderingar

    av

    redigera

    Här är några tankar från en paneldebatt med olika filmmanusförfattare, Nancy Myerson, Nick Hornby med flera. Tyvärr har jag slarvat bort länken

    • Det gäller att hitta dramat i varje situation. Försätt dina karaktärer i situationer som berättar mest om dem. Med det tror jag han menar; Låt dem inte bara åka buss, låt dem åka buss och hjälpa en äldre dam med biljetten (om det är en sympatisk karaktär) eller bryskt knuffa ner en liten pojke från sätet man själv vill ha (om det är en osympatisk karaktär.)
    • Det roligaste är det mest autentiska, det enkla, det alla känner igen sig själva i.
    • Gör markeringar i texten där du vet att det inte riktigt sitter än – det är inte tillräckligt bra.
    • Tänk på din berättelse som en lång utdragen linje med fyra fem större hållplatser – dessa är viktiga, centrala scener eller vändpunkter. Har du ett synopsis eller plan för handlingen med dessa nyckelscener så har du en historia.

  4. Hotet från den tomma sidan

    av

    skrivkramp 3

    Här kan man lyssna till hur olika författare hanterar att möta det alla författare måste möta – den blanka, vita, jungfruliga sidan. ”Det är som en chef” säger en författare. ”Som säger åt mig att jag måste fylla den, jag måste börja jobba.” ”Jag skriver något, vad som helst, så är den inte blank och tom längre” påstår en annan. Joyce Carol Oates erkänner att hon först måste ha en formulerad tanke för att börja skriva överhuvudtaget, hon kan inte bara sätta sig och börja rafsa ner saker. Hon går, springer och mediterar och producerar tankar under tiden så när hon väl sätter sig vid skrivbordet har hon massor med saker att skriva ner. Jonathan Franzen är inne på något liknande: ”Den tomma sidan i mitt medvetande måste vara fylld, innan jag kan fylla den tomma sidan i verkligheten”. ”Ens inre kritiker måste skruvas ner till noll, man måste skriva först för att upptäcka gestalterna och handlingen i manuset” säger å andra sidan en femte…

    Och om du fastnar; tänk dig in i rollen som en av dina egna karaktärer – fundera på vad det är som sker omkring dig, och vad du själv vill, som karaktär.

  5. Knepet för en boksuccé

    av

    författare

    Detta har jag skrivit om förut. Och många har förklaringarna till varför vissa böcker blir stora succéer. Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” 

    Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska form anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  6. Skriva romance för män

    av

     

    romcom-300x199

    Även män vill läsa om kärlek och sex, även om romantiken enligt denne författare bara är ”a side dish” och inte huvudrätten.

    Hans tips för dig med en manlig läsare i tankarna är:

    • Konstruera en bra handling – men frossa inte i romantiken
    • Är du osäker, håll sexscenerna till ett minimum
    • Håll en lätt ton och använd humor
    • Skriv gärna in en sexistisk idiot i handlingen bara han inte är protagonisten
    • Gör din manlige huvudperson mänsklig, med fel och brister. En perfekt huvudkaraktär kan man inte identifiera sig med
    • Rikta dig även till kvinnor. Vi är inte från Mars respektive Venus utan egentligen väldigt lika

  7. Svensk fantasy på uppgång

    av

     

    fantasy3

    Efter deckarvågen verkar det vara fantasy som lockar svenska läsare . Efter alla lektörsläsningar av svensk fantasy, flitig läsning av utgiven svensk fantasy och av förlagsutlåtanden jag fått ta del av via klienter verkade det finnas några trender:

    Fantasyn som ungdomsroman; den starkaste trenden hittills är inte den historiska Game of thronesinspirerade fantasyn som kan klocka in på upp till tusen sidor och där handlingen är förlagd till en annan värld full med drakar och svärd. Läsningen är riktad mer till barn och ungdomar med unga protagonister med vardagliga problem som förälskelse och kompisar, som dock råkar ut för övernaturliga saker.

    Socialrealism, eller som Jonas Thente skriver här– ett postapokalyptisk drag. Handlingen är fast förankrad i en svensk verklighet där samhället har dragit sig tillbaka och invånarna är mer utlämnade åt naturens mörkare krafter. Den finns tätt under ytan i mörka tjärnar, ödehus, djupa skogar, övergivna gruvhål och gamla vitrappade landsortskyrkor med krympande församling. Och ju mer bakåt i utvecklingen samhället går desto starkare blir dem. Om man vill ha inspiration till sin fantasy kan man med fördel fördjupa sig i svensk folklivshistoria, böcker om svenska naturväsen och myter om sago- och naturväsen; allt sådant våra förfäder trodde på i det gamla bondesamhället.

    Realism- av allt jag lärt mig är detta kanske det viktigaste; glöm inte karaktärsskildringen. Lyfter du ut fantasyinslaget måste romanen ändå hålla som roman. Karaktärerna måste kännas igenkännliga, trovärdigt skildrade och som att de har ett inre liv och genomgår någon sorts förändring. Intrigen eller historien måste skildras med realism och vara förankrad, ofta i en vardaglig utgångspunkt. Det bör finans en psykologisk blick på karaktärerna och deras relationer, så att de inte blir själlösa svärdsvingande actionfigurer eller tomma klichéer. Även om du förlagt handlingen från början till en helt påhittad värld måste gestalterna fungera som fullödigt skildrade romankaraktärer.

  8. Sex utan sammanhang

    av

     

    läppar

    Apropå säsongspremiären av Game of Thrones så kan man betänka den diskussion som uppstod efter förrförra säsongen där karaktären Sansa blev utsatt för en våldtäkt. Det var inte den i sig som framkallade diskussionen utan att skildringen av den fick för stor plats, trots att den inte visades i bild. Och kan man väl säga att det finns inget som blir så fel som en onödig eller spekulativ sexscen – det inbegriper forcerat eller ofrivilligt sex som i GoT. Att skriva om sex är svårt nog, men ännu en sak att förhålla sig till är varför man ska ha med det, tjänar det något syfte för att som det står här ”berätta något om karaktärerna eller driva handlingen framåt”. Gör det inte det blir sexet exploaterande, opåkallat och just onödigt. Precis som med skildringen av övergreppet på Sansa så verkar det vara där för att kittla, chocka och effekt, skaka liv i en berättelse som inte har ett narrativt driv längre. Det hör helt enkelt inte till handlingen och blir effektsökande och kan vara ett tecken på att man inte litar på sin historia i sig. Om Sansa behövt orsak att ta hämnd så hade hon redan det, man behövde inte skriva in en otäck övergreppsscen därtill för att driva handlingen framåt eller förstärka hennes motivation.

  9. Det dimmigt skrivna…

    av

    drömmar

    … är ofta det dimmigt tänkta. Det finns något som kallas för isbergsteknik. Alltså istället för att skriva ut precis allt som sker, både i den yttre handlingen och inom karaktärerna, så låter man läsaren föreställa sig det själv, göra sina egna tolkningar. Det är ett nerkokat, reducerat sätt att skriva för att använda kokboksliknelser. Anorektisk kanske vissa skulle kalla det för, och mycket lämnas åt läsarens egen föreställningsförmåga som sagt. Det är ett skrivande med hög ytspänning, med mycket undertext och det är oerhört effektivt för att engagera läsaren, sätta igång tankeprocesser och göra läsaren medskapande. När det gäller att antyda konkret, yttre handling som också är populärt är det dock svårare att komma undan med. Allt som oftast läser jag text där antydningarna inte riktigt verkar leda någonstans. Man måste veta exakt vad det är man antyder, annars funkar det inte. Annars blir det inte mystiskt, gåtfullt och att likna vid en tråd som sakta men säkert rullas upp – utan bara förvirrat.  Den här förvirringen känner läsaren och får känslan av att författaren inte riktigt har koll på sin egen handling. Antyd bara om du vet exakt vad det är som ska berättas.

  10. Dags att uppsöka lektör?

    av

    lektörsläsning

    Ett bra förslag innan man skickar manus till lektörsläsning är att anlita vänner eller andra författare som testläsare som gör en första betaläsning. Man vill ju ha någons ögon på texten i något skede men det kan vara för tidigt att anlita en lektör det första man gör när man är färdig med första utkastet. När du stämt av manuset med några icke professionella testläsare är det dags att anlita en professionell läsare, eller lektör. Fördelen med en sådan är att de har stor erfarenhet (i bästa fall) och träning i testläsa, analysera och kan spegla vilka bristerna är i ditt manus, varför de uppstått och ge dig förslag på hur du kan arbeta bort dem och göra det hela bättre. Inte utifrån en känsla de har, utan utifrån en objektiv bedömning.

    Lektören ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras en del obekväma sanningar om texten och ens aktuella brister som författare men som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda.

    Lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det just resonerandet kring varför något inte helt fungerar än och vad det får för effekter att skriva på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)

    Lite mer läsning här, i synnerhet om att anlita testläsare.

    ”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”

    11. ← Föregående sida Nästa sida →