Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. I döda författares sällskap

    av

    shakespeare

    Shakespeare är tyvärr inte en av dem, men här kan man lyssna på ett gäng avlidna författare som i radioklipp pratar om skrivande och ger insiktsfulla lektioner, kategoriserat enligt intrig, karaktärer och stil.

    Bland visdomsorden jag tog till mig:

    – tänk på intrig som allt de andra karaktärerna slänger i din protagonists väg (med andra ord hinder)

    – en karaktär kan inte bara glida omkring i handlingen utan något att göra. Hen måste ha en funktion, ett syfte.

    – tänk dig alla dina karaktärer stå vid ena kanten av ett snötäckt fält, var och en med ett mål i sikte, på väg efter det de vill ha. Tänk dig att du avfyrar ett skott och alla börjar springa i riktning mot sitt mål. Spåren de lämnar efter sig i snön är strukturen i din bok. Hmmm…

    – en författare kan inte vara någon stjärnögd typ som inte vet vart de är på väg. Man bör se på sig själv som en skeppsbyggare, en hantverkare, som sakta och målmedvetet bit för bit bygger sitt skepp.

    – ge läsaren bilder och händelser. Förklara inte, kommentera inte.

    – det är nödvändigt att dina karaktärer till slut börjar leva sitt eget liv och tar över, oavsett vad du planerade i början

    – om du visar och gestaltar istället för att berätta om så kommer läsaren att känna att hen själv är där

    Och mycket mer….

  2. Att skapa komplexa karaktärer

    av

     

    ängel

    Det är svårt det här med att skapa komplexa karaktärer, karaktärer som ändå känns dynamiska och ohyfsat oförutsägbara, som alltid kan visa en ny sida som överraskar läsaren. Knepet är kanske att inte låta någon karaktär vara enbart demoniskt ond – eller änglalikt god. Alla människor har en mörk sida som ofta korresponderar med deras starkaste positiva drag. En hjältemodig läkare som åker världen runt och räddar liv är grym och sadistiskt mot sin familj. En hårt driven och superambitiös vetenskapsman/kvinna eller näringslivschef ägnar fritiden åt dekadens och droger… Eller så är det mer normala drag som har en sin baksida, eller motpol. En passionerad kärleksfullhet döljer oresonlig svartsjuka, tålmodighet och inre styrka medföljs av en tendens att tjura och älta oförätter. Den störste charmören är samtidigt den mest opålitlige. Inbyggt i det positiva finns det motsatta, det som drar ner, förmörkar och förstör. Men inbyggt i det negativa finns fröet till förbättring, en omogen lättsinnig person är den som oväntat vågar offra sig för någon annan där det är skarpt läge, en till synes barsk och osympatisk karaktär är den som ställer upp till hundra procent när det verkligen kniper. ”Every character trait is a double-edged sword. To every character trait there is a counter point”.

  3. Karaktärens känslomässiga båge

    av

    brideshead

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana. Ju djupare dalar desto mer uppnås katharsiseffekt men mer om det i senare inlägg.

  4. Ofattbart nerdig miniföreläsning

    av

    Dolores 1

     

    dolores 2

    dolores 4

    Jag får ibland frågan om det här med antagonistens drivkraft, vilket är ett sätt att få oss att förstå varför hen beter sig så illa – men ibland frågan om man verkligen måste gilla även den absoluta ondskan på det här sättet. Kan inte någon bara få vara rakt igenom ond utan att vi måste veta att hen mobbades på mellanstadiet? Jag tror det handlar lite om vilken typ av bok du skriver, och jag håller med om att det inte går att kasta ett förståelsens ljus över alla. När jag läste det här om Dolores Claiborne från 1992 så tänkte jag verkligen på att det är omöjligt att se något försonande med antagonisten i handlingen, Dolores skitstövel till man som misshandlar henne. Man kan säga att han är en helt igenom monstruös, hotfull karaktär och endimensionellt ond men det funkar. Det är nämligen skräck vi talar om. Precis som i deckaren är skräck en genre och där får du faktiskt hemfalla åt lite mer stereotypa och melodramatiska grepp. Förresten är hela poängen med skräckgenren att ondskan bara är, den får aldrig riktigt någon förklaring.

    Men samtidigt är Dolores Claiborne annorlunda – det är inte helt och hållet skräck. Det är en av de få Kingromaner där ondskan kommer i form av en elak jävel till alkoholist utan några övernaturliga under- eller övertoner. Däremot kan man säga att det finns två antagonister, dels Dolores make, dels hennes skräckinjagande arbetsgivare, Vera, en rik gammal kärring som skrämmer skiten ur de flesta. Det är kanske här King arbetar mer humaniserande med en av sina antagonister; trots sitt häxliknande yttre och monstruösa beteende är Vera inget monster. Hon är en ensam, bitter, sjuk kvinna som etablerat ett starkt band av lojalitet till Dolores och ultimat den som pushar Dolores att sätta stop för maken Joes skräckvälde (och testamenterar alla sina pengar och sitt stora hus till henne).

    Så man kan säga att just genom att använda två ”monster” i handlingen och låta den ene förbli stereotypt och alltigenom ond, och låta den andra visa sig ha oväntade och humaniserande sidor inrättar sig Stephen King precis mellan den rena skräckgenren där ondskan bara är ond och den ”vanliga” romanen, där alla karaktärer visar ha en grad av mänsklighet hur jävliga de än är.

  5. Varje karaktär är en historia

    av

    miss haversham

    Ni som var med på Anne Ljungbergs Författarklinik minns att vi diskuterade det här på Storydoktors workshop om intrig och karaktär. Att alla karaktärer ska ha en vilja, en drivkraft – annars har de ingen funktion i handlingen och kan lika gärna strykas. Självklart blir det dock svårt att ge minsta lilla receptionist/polisassistent/dagisfröken en egen liten historia. Måste alla karaktärer ha en egen drivkraft frågade någon i publiken. Det är svårt att göra en avvägning mellan karaktärer och de som egentligen bara är namn. Men namn med lite mer att göra ska ha en egen historia. För många namn som bara cirkulerar runt utan en vidhängande konflikt eller roll skapar bara problem för läsaren och blir svåra att hålla reda på. Då är det bättre att baka ihop och stryka ner. Sedan kan man förstås göra som Charles Dickens och brodera ut varenda bikaraktär till små men oförglömliga berättelser i sig. (I Dickens värld är f ö namnet på karaktären en liten berättelse i sig.) Ovan Miss Havisham ur Lysande utsikter.

  6. Hur gör djur?

    av

    det susar i säven

    Är det en relevant sak att fråga sig hur man ska skriva ur djurperspektiv som författare? Eller det kanske inte görs överhuvudtaget…  böcker (även för vuxna) skrivna ur djurens vinkel är kanske ett mer brittiskt fenomen, tänker på Djurfarmen, Den långa flykten och Det susar i säven (för barn och vuxna), och alla talande djur i fantasyn. Men om man nu väljr att ha ett eller flera djur som huvudpersoner, kanske om man skriver mer för barn, så kan det vara bra att veta hur man bäst skriver dem. Författaren Tom Moorhouse som skrivit många ”djuräventyr” har några tips som man kan läsa här. De involverar bland annat vikten av att göra djurkaraktärerna till just karaktärer snarare än djur,  ett visst mått av förmänskligande i form av vanliga mänskliga fel och brister, och att samtidigt lära sig tillräckligt om djuren och deras värld för att skapa en trovärdig kontext åt dem – tänk miljöförstörelsen i Den långa flykten och hur den blev ett hot mot kaninernas värld och livsrum. (Bilden ur Det susar i säven, vet tyvärr ej konstnärens namn.)

  7. Vad lär de sig?

    av

    mad men karaktärsgalleriDrama handlar om förändring, en skillnad mellan början och slutet; fundera på hur dina huvudkaraktärer förändrats under handlingens lopp? Vilka är de i slutet av boken jämfört med vilka de var i början? Vad har de lärt sig? En klassisk förändringskurva är den osäkre, svage som genom en rad prövningar och utmaningar inser sina egna inre krafter. Den här processen kan vara av godo när en hjälte/hjältinna blir till, men det kan också vara den destruktiva förstörande kraften som frigörs, tänk Macbeth eller Michael Corleone i Gudfadern. Här intervjuas Mad Menförfattaren Matthew Weiner om vem i teveserien som genomgått den största förändringen. Knepet är att hitta en situation som på ett bra sätt visar hur karaktären förändras genom att hen upplever den och reagerar annorlunda än förut. Det som förut ledde till bråk och sårade känslor gör det inte alls längre…

  8. Ingen barnslig grej

    av

    sendak

    Två barnboksförfattare (brittiska) ger koncisa skrivartips till alla barn där ute om vad man ska tänka på när man skriver boken. Att barn vill skriva är verkligen inte så konstigt, och råden är enkla, konkreta och faktiskt bra att ta till sig även som vuxen. Som exempel vikten av att hitta karaktärens motivation – deras tankar och känslor, varför de gör som de gör – för att vi ska bry oss om den, och frågan om man beskrivit sin karaktär ”så kortfattat  och så levande som möjligt”. Och, jag tjatar, vikten av en utmaning och hinder för huvudkaraktären, något som ska övervinnas, erövras, ett mål som ska nås, en önskan.

  9. Hjältinnor och antihjältinnor

    av

    maleficent

    Det är inte så att det saknats dåliga kvinnliga förebilder och badgirls inom fiktionens värld direkt, men oftast är de i polaritet till en mer sympatisk, ”god”, kvinnlig huvudperson som är där för läsaren att identifiera sig med. Det är inte bara i filmen Maleficent (om den onda fen i Törnrosa) som det är dags att vända på steken och följa handlingen ur antihjältinnans perspektiv utan nu sker det även i flera nya böcker som The lemon grove, och Eat your heart out av Zoe Pilger. Nu väntar vi bara på en rejält opräktig, disharmonisk och allmänt störig, rörig svensk romanantihjältinna som inte tar ansvar för något, vägrar att rätta sig i ledet och hellre partar än gör något bra av sitt liv.

    ”There’s enormous pressure on women to be a good girl – to be polite, accepted, pleasing, acquiescent, obedient,” says Pilger. // ” I wanted to write a female character who had the space  to be free and didn’t feel she had to be good.”

    10. ← Föregående sida