Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Förläggare om feelgood

    av

    feelgoodbok 2

    Feelgood är helt klart på väg att erövra Sverige. Ämnet har avhandlat flera gånger på denna blogg men här kommer en artikel med fler initierade synpunkter från författare och förläggare som till exempel Pia Printz. Det hon tar upp som handlar om det anglosaxiska med feelgood tror jag hon har så rätt i. Det är svårt att förklara dock. Det handlar inte bara om mys, skotska slott och excentriska karaktärer utan om en speciell humor och något ironiskt som aldrig får böckerna att överskrida ”sliskighetsgränsen”. Varken britter eller svenskar är speciellt sentimentala eller känslosamma, det tror jag vi har gemensamt. Jag skulle säga att det är en vardaglighet, en värme och en syn på människan och tillvaron som är kärleksfull och överseende, och rolig. Vi svenskar är kanske mer svartsynta och mer intresserade av ruffig realism och sociala problem, därav vår enorma framgång med deckare. Gemensamt för all feelgood är dock det lyckliga slutet som dock inte infinner sig förrän huvudpersonerna gått igenom en rad olika utmaningar och problem. Och så förstås den mindre perfekta huvudpersonen. Läs artikeln för mer tankar om allt från typiska omslag till hur man väljer titel.

  2. Klä dina karaktärer

    av

    klädsel

    Kläder, make up och accessoarer berättar vilka dina karaktärer är lika mycket som vad de säger och gör. Hur hade Lisbeth Salander blivit så ikoniserad som litterär gestalt utan sitt specifika, tatuerade yttre? Allt du skriver in i texten berättar något, även vilka yttre attribut du ger karaktärerna. Hur ser de ut och vad har de på sig när läsarna får möta dem första gången? Tänk på karaktärer som Anna Karenina med sin svarta balklänning (man får tänka på att svart också signalerar sorg och död och att boken slutar med att hon tar livet av sig) och Patricia Highsmiths bedragare Tom Ripley – vars noga inoljade läderväska från Gucci signalerar pengar och klass han absolut inte har eftersom han är en uppkomling och bedragare.

    ”Anna var inte klädd i lila som Kitty absolut hade velat utan i en svart djup urringad sammetsdräkt som blottade hennes runda skuldror, bröstet och de fylliga armarna med de små välformade händerna som såg ut att vara av gammalt elfenben. Hela dräkten var besatt av venetiansk gipyr. På hennes huvud syntes i det rika svarta håret//en liten girland av styvmorsvioler och en likadan girland var fäst vid hennes svarta skärp med vita spetsar.”

  3. Gå på djupet med dina karaktärer

    av

    karaktärer

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. En romankaraktär utmärks av vad hen vill. Drivkrafterna, motiven som finns där i botten. Som kanske är en eller två på sin höjd. Ju mer kraftfulla desto bättre. Det är dessa man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. För en skärpt handling måste man fråga sig vilka karaktärernas djupaste innersta motiv och drivkrafter är. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar om varför karaktärerna gör något, tyvärr kan jag inte hitta inlägget. Varför, varför, varför? Det är alltså inget du behöver redovisa i handlingen, men handlingen konstrueras utifrån detta.

  4. Möt våren med romantik och spänning!

    av

    tulpaner

    I tio år nu har jag skrivit noveller och följetongar för veckotidningar i Sverige, Norge och Danmark. Att skriva fiction för veckopressen handlar om att skapa handlingsdrivna berättelser om vardag och relationer som samtidigt är underhållande och ger läsaren lite verklighetsflykt. Kurserna Att skriva noveller för veckopressen och Att skriva romaner för veckopressen är unika i Sverige. Förutom kunskaper i dramaturgi, i hur du lägger upp en längre handling och skapar en intrig om antingen kärlek eller spänning eller både ock, får du unik handledning i vad som gäller i branschen, hur du använder miljöer, hur det typiska karaktärsgalleriet ser ut och hur du effektiviserar och slipar språket. Alla kurser ges på distans och via mail och du kan anmäla dig när du vill, kurserna ges löpande. Läs mer om priser och anmälan här.

  5. Introducera en ny karaktär i handlingen

    av

    introducera din karaktär

    Vad ska man tänka på när man introducerar en ny karaktär i handlingen? Hur ska vi möta hen, i vilket sammanhang? Man kan lugnt sagt säga att här är första intrycket viktigt. Det är viktigt att hitta en situation som på mest talande sätt berättar vem din karaktär är, det som utmärker hen mest så att vi snabbt förstår vad karaktären handlar om. Vad är din karaktärs mest utmärkande egenskap i handlingen och hur kan du bäst dramatisera denna och skapa ett sammanhang kring den? Om du har en skurkaktig karaktär är det inte en så bra idé att introducera denna genom en scen när hen är snäll mot en pensionär i kassan på ICA eller ondgör sig över en elak hundägare. Det blir svårt för läsaren att frigöra sig från bilden av detta egentligen är en riktigt bra person. Första intrycket vi får av en ny karaktär precis som av en riktig person stannar kvar och skapas en missvisande bild här blir det förvirrande.

  6. Vad driver handlingen i din roman?

    av

    romanhandling

    En handling rent tekniskt sett är konstruerad förstås av de yttre händelserna, situationerna. Men vad som är lätt att missa är hur viktigt det är med reaktionerna. Alltså hur karaktärerna påverkas och reagerar på det som sker. Man ska inte bara skildra situationerna utan upplevelsen av dem. Det är i växelspelet mellan det som sker i form av dramatiska situationer (utifrån) och karaktärernas känslor (inifrån)som dynamiken i handlingen uppstår. Här tar Stephen King upp ungefär samma sak när han pratar om vikten av att låta handlingen forma karaktärerna. Karaktärerna låter sig formas av handlingen i den meningen att de reagerar och förändras av det som sker, alltså alla situationer som uppstår. Det är på det här sättet du får fram hur karaktärerna förändras från början till slutet av romanen. Enbart yttre situationer och händelser utan en känsla för hur dessa påverkar karaktärerna blir en platt och ytlig roman.

  7. Vad står på spel i din roman?

    av

    spel

    Det här är viktigt och lätt att glömma när man konstruerar handlingen och funderar på vad ens karaktärer vill, deras mål och vad som driver dem. Förr eller senare dyker frågan upp vad protagonisten riskerar att förlora genom att ge sig in i äventyret som är bokens handling. Det är alltså inte det samma som att hen inte når sitt mål, utan konsekvenserna av att inte göra det. Till exempel om hen drivs av att vilja hitta sin dotters mördare är det målet, men det som står på spel är allt som går förlorat om målet inte nås; att mördaren är fri att mörda vidare och ta andra döttrar av daga, då  förlorar huvudpersonen självrespekten,bli sedan blir han r alkoholmissbrukare, sedan går äktenskapet åt helsike, och sedan är katastrofen ett faktum. Protagonisten sätter något på spel i samma ögonblick som hen får en drivkraft, och det gäller att klura ut vad detta är och som gör allting värt att kämpa för. Något som i värsta fall kan innebära att hen har förlorat mer i slutet än vad hen ursprungligen hade. Och för författare gäller det förstås att förhindra att detta sker.

  8. Måste man gilla sina karaktärer?

    av

    hjärta

    Nej det är både jag och vissa andra rörande överens om att man inte måste. Och ännu viktigare – läsarna måste inte gilla karaktären heller. De måste inte gilla hen för att bry sig, dras med och otåligt följa nästa vändning i handlingen. Snarare tvärtom, en orealistiskt eller idealiserad person kan upplevas som konstruerad och falsk. Det betyder att man som författare inte måste vinnlägga sig om att skapa sympatiska, trevliga eller goda människor som karaktärer för att få läsaren att bry sig. Hur det här funkar är en av hemligheterna i den tysta dialogen mellan läsare och författare – upplevs din karaktär som mänsklig och realistiskt skildrad så kommer läsaren att identifiera sig och ju mer i underläge du försätter din protagonist desto bättre. Gör det så svårt som möjligt för din protagonist att nå sitt mål. Låt hen lida och våndas så kommer läsaren intresse som ett brev på posten. Vi letar inte efter en bästa kompis i huvudpersonen, utan någon som för en spännande tillvaro i bokens handling och är med om saker, kämpar och gärna gör det ur underläge. Det är i underläget och sårbarheten vi känner igen oss.

  9. De små, små detaljerna

    av

    karaktär

    När det gäller karaktärsskildring så är följande råd både vettiga och här verkar alla vi författarcoacher rörande överens. Försök fånga dina karaktärer på ett så visuellt sätt som möjligt, för att sätta en bild i läsarens huvud. Ta fram det där som berättar något, det unika och speciella med just din karaktär. Att beskriva en ny karaktär, även om hen bara förekommer vid något eller några tillfällen i handlingen med för generiska eller allmänna termer blir för just allmänt. Att någon är ”övre medellängd med brunt hår” kan gälla en stor del av befolkningen på norra halvklotet och säger egentligen inte så mycket. Här tycker jag manusgurun Michael Hague har ett bra exempel i en beskrivning manusförfattaren till filmen Little miss Sunshine gör av huvudpersonen; karaktären introduceras med detaljer som fångar kan man säga hennes ”själ”, eller motsägelsefullheten i vad hon är och vad hon drömmer om och längtar efter som är ett tema i hela filmen.

    ”Hon är stor för sin ålder och ganska mullig. Hon har frissigt hår och stora glasögon och är försjunken i en skönhetstävling på teve. Hon tar fjärrkontrollen och fryser bilden, lyfter ena handen och härmar lite frånvarande den viftande Miss America. Sedan spolar hon tillbaka och börjar titta omigen.”

  10. Håll ihop del 2

    av

    träd

    Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. Med näring menar jag det som Simona Ahrnstedt tar upp i just det här inlägget. Under åren som lektör har jag insett att det råder osäkerhet inför hur man skapar bra karaktärer eller kanske snarare vad som uppfattas som en bra karaktär och karaktärsskildring. Karaktärer hamnar till exempel i situationer utan att man som läsare förstår varför, deras drivkraft. Det finns inget så frustrerande som karaktärer som svävar runt i handlingen utan att vara en del av den. Dels måste de vilja något och vara på jakt efter något, både känslomässigt och i den yttre handlingen som te x bättre ekonomi.  Och för att skapa trovärdighet kring det måste man ge dem motivation, och denna hittar man garanterat i deras bakgrund. Bakgrunden som ytterst ligger bakom det som händer är alltså att likna vid trädets rotsystem.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →