Som författare är man kanske inte alltid medveten om att den historia man skriver på inte är så himla originell som man tror. Ofta bygger man den på några kända urberättelser, en saga eller en myt. Ett känt mönster för en kärleksroman är till exempel myten om Hades, kung av Underjorden, en grubblande dysterkvist som lever ”avskuren från värme och solljus” och den livgivande Persephone, prinsessan som förknippas med vår, växtlighet och grönska. … Här man läsa om hur denna relation rekonstruerats i otaliga romanceböcker men ekar också genom senare böcker som Rebecca av Daphne du Maurier, eller Jane Eyre.
-
-
Hjältinnor och antihjältinnor
Det är inte så att det saknats dåliga kvinnliga förebilder och badgirls inom fiktionens värld direkt, men oftast är de i polaritet till en mer sympatisk, ”god”, kvinnlig huvudperson som är där för läsaren att identifiera sig med. Det är inte bara i filmen Maleficent (om den onda fen i Törnrosa) som det är dags att vända på steken och följa handlingen ur antihjältinnans perspektiv utan nu sker det även i flera nya böcker som The lemon grove, och Eat your heart out av Zoe Pilger. Nu väntar vi bara på en rejält opräktig, disharmonisk och allmänt störig, rörig svensk romanantihjältinna som inte tar ansvar för något, vägrar att rätta sig i ledet och hellre partar än gör något bra av sitt liv.
”There’s enormous pressure on women to be a good girl – to be polite, accepted, pleasing, acquiescent, obedient,” says Pilger. // ” I wanted to write a female character who had the space to be free and didn’t feel she had to be good.”
-
Undvik klichéerna 2
Antalet kvinnliga huvudpersoner i barnböcker inte är så många jämfört med de manliga – alltså pojkar. Den här unga läsaren bestämde sig dock för att Bilbo Baggins är en tjej. Sedan bytte hon tillsammans med sin mamma könet på alla karaktärer de läste om. Man kan göra samma sak med sina egna karaktärer för att undvika klichéer i skildringen. Den där snart pensionsfärdige grånande kriminalkommissarien du byggt upp ditt deckarmanus kring kanske är en kvinna? Hon kanske är svart eller har ett annat etniskt ursprung? Hur många äldre kvinnliga svarta kriminalare har man läst om i en svensk deckare? Inga. Den unga kvinnliga huvudpersonen i din romantiska feelgoodroman kanske är en 75årig änka. Eller änkling. Genom att byta ut några av din karaktärs fasta attribut; ålder, hudfärg men i synnerhet kön, kan du skapa oförutsägbarhet och tvingas tänka nytt; kort sagt undvika att hamna i förutsägbarhetens träskmarker.
-
Karaktärer vi älskar att hata
Det här dilemmat dyker upp med jämna mellanrum i mitt yrke som lektör. Förlagen verkar dissa böcker med en antihjältinna i huvudrollen – alltså en huvudkaraktär som läsaren inte anses kunna känna odelad sympati med. Det spelar ingen roll – läsaren kommer att identifiera sig ändå. Dessutom tvivlar jag på att samma tvekan hade uppstått inför en antihjälte, alltså en manlig karaktär med mindre trevliga drag. Ej änglalika karaktärer gör roligare böcker! Här kan man titta på fler ”karaktärer man vill slå på käften” varav min personliga favorit är lilla bortskämda Amy March (se bilden) i Unga kvinnor som för att hämnas på sin syster Jo för en petitess, tar boken denna skrivit ensam på sin kammare under flera år, hennes livsverk – och bränner upp den.
-
Klä dina karaktärer
Kläder, make up och accessoarer berättar vilka dina karaktärer är lika mycket som vad de säger och gör. Hur ser de ut och vad har de på sig när läsarna får möta dem första gången? Här kan man skåda ett galleri över diverse karaktärer som Anna Karenina med sin svarta balklänning (man får tänka på att svart också signalerar sorg och död) och Patricia Highsmiths bedragare Tom Ripley – vars noga inoljade läderväska från Gucci signalerar pengar och klass han själv inte har.
”Anna var inte klädd i lila som Kitty absolut hade velat utan i en svart djup urringad sammetsdräkt som blottade hennes runda skuldror, bröstet och de fylliga armarna med de små välformade händerna som såg ut att vara av gammalt elfenben. Hela dräkten var besatt av venetiansk gipyr. På hennes huvud syntes i det rika svarta håret//en liten girland av styvmorsvioler och en likadan girland var fäst vid hennes svarta skärp med vita spetsar.”
-
Nyckeln till handlingen
Har man problem med att utveckla handlingen – trots en
helt fantastiskriktigt bra idé – så är det bästa man kan göra att lägga intrigutvecklingen åt sidan och istället fokusera på karaktärerna. Vilka är de, varför beter de sig som de gör, vad vill de? Varför vill de väldigt gärna göra vissa saker och väldigt lite andra? Vad driver dem? I synnerhet gäller detta antagonisten. Oftast är dennes illasinnade planer som sätter igång händelseförloppen, huvudpersonen har en mer reaktiv roll. Skriv en monolog ur din antagonists perspektiv för att utforska hens karaktär, vilja, motiv och önskningar. Detta rekommenderar jag och även ärrade manusförfattaren och regissören Alexander Mackendrick i On Filmmaking för alla som sitter med en handling som fastnat och ett manus med utebliven konfliktupptrappning. Som många skrivarhandböcker i manus och filmförfattande finns i denna bok massor med användbarheten även för romanförfattare. -
A good bad guy is good to find
Speciellt inom genredrama – deckare, skräck, fantasy men även romance – hänger en hel del av storyns dynamik på företrädaren för den ”mörka” sidan. På samma sätt kan protagonisten kännas otacksam att skapa eftersom hon/han lätt blir anonym, genomskinlig, utan utmärkande drag – den hyggliga, igenkännliga typen med mänskliga fel och brister som alla ska kunna identifiera sig. Det är dock antagonisten som skapar draget, drivet – antagonisten är karaktären som har en agenda, medan protagonisten oftast är där mest för att reagera på det . Ju mer diabolisk, förslagen, motiverad, uppfinningsrik och helt j-a galen antagonist desto mer spännande story, desto fler utmaningar för huvudpersonen. En bra antagonist blir därför ibland den mer minnesvärda karaktären, eller som en besökare på Skräck- och sci-fimässan i Göteborg i helgen uttryckte det så fint; ”Alla gillar skurkarna och de onda”.
-
Essensen av karaktären
Det är svårt att välja väg när det gäller att beskriva en ny karaktär – möjligheterna står mellan att strunta i beskrivningar helt och hållet; ”Skolans vaktmästare kommer in med en verktygslåda i handen…”, speciellt om det handlar om en bikaraktär i sammanhanget. Eller beskriva personen alldeles för detaljerat eller utförligt så det blir långrandigt (eller helt enkelt för allmänt). ”Skolans vaktmästare kommer in med en verktygslåda i handen. Han är av medellängd med blå ögon och grått hår och kulmage, har blå jeans och skjorta och kommer från Arboga.” Nej man ska förstås göra precis som författarna till Cirkeln ur vilken jag hämtat exemplen, fånga några specifika och särskiljande egenskaper. ”Skolans vaktmästare//är i fyrtioårsåldern och har vildvuxet hår som börjar gråna. Hans isblå ögon är uppspärrade och stirrar rakt på henne.” Samma sak med karaktären Adrianna Lopez, rektorn: ”Hon//har kortklippt svart page med lugg. Hon har på sig en knälång svart kjol och vit blus med alla knapparna knäppta. Det här är ingen rektor som man kommer till med sina problem, det känner Minoo direkt.” Kan man koka ner en karaktärs utmärkande egenskaper (ofta hur det inre gestaltar sig i det yttre utseendet) i några få välvalda meningar skapas en energi kring karaktären och en tydlig bild hos läsaren. (Författarna till Cirkeln heter f ö Mats Strandberg och Sara Bergmark.)
-
Den onde, den fule och den väldigt gode
Om man köper tidningen The Observer på söndag får man en karta över viktiga karaktärer i Charles Dickens böcker (han fyller två hundra år i år vilket tidningen tänker fira hela året.) Snällt nog ger de ett smakprov ur galleriet här. Man tänker verkligen på hur distinkta alla karaktärerna är, snabbt igenkännliga som onda, tragiska eller komiska. Sedan är det ju också Dickens tendens att antyda karaktärsegenskaper (och därmed berätta en historia) i själva namnen som te x Murdstone – den elake fosterfadern i David Copperfield, Uriah Heep – den inställsamma, manipulativa räven ur samma bok, Sir Mulberry Hawk, demonisk, förslagen adelsman, och Lord Verisopht, mesig, ryggradslös (eller väldigt mjuk) adelsman, båda ur Nicholas Nickelby. Och massor med andra… som den otroligt blaserade Miss Dedlock ovan (ur Bleak house). Se mer ur galleriet…
-
Hjältinnans tio budord…
Fick ett tips om den här roliga sidan skapad av smarta tjejer som läser romance. Flera av råden till exempel angående hur en romancehjältinna bör bete sig och uppföra sig stämmer även inom svensk veckotidningsfiction där den kvinnliga huvudpersonen oftast är väldigt helylle. “Du ska ha ett omvårdande drag varmare än sydkinsesiska sjön”. “Du ska inte vara medveten om din egen skönhet”. “Om du förekommer i en historisk roman, ska du ha en lojal, pålitlig tjänare /tjänarinna…” Ett intressant budord var att hjältinnan aldrig får vinna över hjälten, men moraliska segrar är okej.
← Föregående sida
