Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Så vet du om du skriver fin- eller fullitteratur!

    av

    chick-lit2

    Debatten fortsätter om vad som är konstnärlig litteratur respektive genrelitteratur. Chansen är stor att du skriver genrelitteratur om:

    – du skriver enligt en mall

    – texten handlar mer om framåtrörelse än djuprörelse

    – bokens syfte är att underhålla snarare än att ge underlag för analys och eftertanke

    – din bok trycks i pocket!

    – du ler på författatfotot…

    Och förmodligen skriver du konstnärliga böcker om:

    – du lägger ner möda på språk och det stilistiska hantverket

    – din bok recensceras av manliga kritiker

    – dina karaktärer genomgår stora förändringar under handlingens gång

    – du är allvarlig på författarfotot…

     

  2. Slit och slängläsning i den digitala eran?

    av

    MIX skräck

    MIX, förlaget som nischat sig mot nerladdningsbara texter har släppt nya digitala noveller. Det verkar som att det är just det korta formatet som ska marknadsföra texterna. Inte novellens ”subtila säregna litterära kvaliteter” som Amanda Svensson skriver. Novellen är kort och kan läsas på en kafferast. När MIX förlag ger ut noveller i appformat kallar man dem för  ”dötidsläsning”.  Dessa nya format och former för publicering kanske också kräver författare som kan se väldigt pragmatiskt på sitt skrivande och sina alster och hur de läses. Men kanske är det värt det för att bli läst, även om det är i en iPhone med en Pressbyråkaffe på perrongen i Katrineholm.

  3. Det okända gör entré

    av

    Äntligen verkar det finnas en bok om sjuttiotalets skräckfilm som är läsvärd – enligt eviga källan till bra boktips Laura Miller. Inte för att jag egentligen tycker att det ska behövas så mycket analys – politiska eller religiösa tolkningar verkar alltid så pretantiösa och som man ängsligt försöker hitta något som kan ge en föraktad, låg genre legitimitet. Men ändå roligt att läsa om skräckfilm i ett kulturellt och socialt perspektiv, om varför sjuttiotalets skräck blev så effektiv – för att den gjorde sig av med de logiska förklaringarna som dittills alltid ansetts nödvändiga enligt Miller. (”Det värsta av allt är skräcken för det okända” som H P Lovecraft sa.) Hur och varför den flyttade in från mögliga gravkammare och slott till förortens villor, närmsta sandstrand eller lägenheten bredvid. Den heter Shock value – the golden age of horror movies av Jason Zinoman.

  4. Kompisar från förr

    av

    Till en genre hör som sagt att teman och karaktärer och konflikter återkommer. För några år sedan skrev jag och en god vän början på en sorts ungdomssiencefictionskräckserie. Långt senare insåg jag hur de fem huvudkaraktärerna vi totat ihop exakt motsvarade kvarsittargänget i The Breakfast club från 1985… Där fanns den självutnämnde ledare, the jock, som döljer att svårläkt trauma (Emilio Estevez i filmen), den besserwissriga professorstypen eller mesen (Antony Michael Hall) och rebellen från samhällets baksidan (Judd Nelson) som blir kär i Prinsessan (Molly Ringwald). Alla var där! Fastän ingen av oss ens hade tänkt tanken på någon gammal John hughesfilm när vi skrev. I vårt synopsis hette f ö Prinsessan Lotta. Sedan råkade jag titta på en ganska hemsk tecknad film på Cartoon network med en till mig närstående fyraåring. Där var de igen! Den spinkige men klipske gossen, Prinsessan (som i sammanhanget hette ”Raven”) och inte att förglömma den mystiska, utstötta och tystlåtna Gothtjejen som i den tecknade filmen var svept i en svart cape med massor med hår för ansiktet, precis som Ally Sheedy i the Breakfast club. (Självklart spelade hon en stor roll – som någon sorts datageni – även i vårt sci fiprojekt fast jag har glömt vad hon hette.) Man är kanske inte så originell som man tror, med andra ord.

  5. Skräckdans

    av

    Genrelitteratur och -film – som romantiska komedier – bygger i hög grad på stereotyper, alltså återkommande och igenkännliga teman och karaktärstyper. Jag har aldrig tänkt på att även balettfilmen är en egen genre vilket den här genomgången visar. Gemensamt för nästan alla balettfilmer som gjorts är iallafall bitchigheten backstage mellan rivaliserande ballerinor, diaboliska balettmästare som med järndiciplin kräver det omöjliga och det avslutande självmordet när ballerinan inser att livet och baletten inte är ”kompatibla”. I en film (The three loves från 1953) är den sköra, sjukliga dansösen förbjuden att göra en enda piruett till för att inte riskera döden men hon kan förstås inte leva utan att dansa, vilket får tragiska följder… Kanske det är därför Black swan resonerar så starkt – det är ju både en klassisk balettfilm som uppfyller genrens alla teman, och en skräckfilm, som också den följer vissa regler – så vi har på sätt och vis sett alltihopa förut.

  6. Det (inte så) mystiska med deckare

    av

    Deckarförfattaren P.D James beskriver lockelsen i att skriva och läsa deckare… Hon började skriva för att hon ville bli författare och såg deckaren som ett lättare sätt att bli publicerad (än att skriva vanliga romaner) och därmed få en inkomst. Men hon använder denna klassiska genres typiska ingredienser och berättarmall för att undersöka lite större saker, som den mänskliga naturen, moraliska frågeställningar och lite annat. Själv har jag alltid trott att explosionen av svenskt deckarförfattande sedan slutet av nittiotalet berodde på ungefär samma sak. Man kunde hänga upp sitt skrivande på något – en mall, en stark berättelse, narrative, en form, och sedan återvinna och variera den i oändlighet. Det där som genreskrivande innebär. Genreförfattande har alltid dittills varit lite sett över axeln i Sverige, men nu insåg man att det var kommersiellt gångbart, man blev läst. Att skriva böcker kändes inte så pretantiöst och mystiskt längre.

  7. Historisk sommarläsning

    av

     

    I Sverige är den historiska romanen inte särskilt stor – men jag tror den kommer, starkt. Engelsmännen däremot har vetat hur man rör ihop en bra underhållningsroman inte bara av sin egen färgstarka, dramatiska historia (jag säger bara Henrik den åttonde) utan även av andra länders och kulturers. Jag var tvungen att titta upp Justinius, bysantisk kejsare, inför denna roman om hans hustru som sedemera blev ortodoxt helgon, Theodora. Stella Duffy som skrivit den sparar inte på krutet när det gäller att sälja in denna för mig okända kvinna, “feministpionjär”, dessutom som undertiteln berättar “Actress, empress, whore”. Visst blir man nyfiken?

  8. Romance på svenska – på riktigt

    av

     

    Nu kommer en roman som jag tror många har längtat efter utan att veta om det. ”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt. ”Romance” som  måste vara den sista bastionen som en svensk författare intar vad gäller litterära genrer i Sverige. Detta är en riktigt härlig historisk romancenovel, tyngre och läsvärdare än de flesta lättviktiga underhållningsromanerna därute, men mer underhållande än de flesta andra tegelstenar som skrivs . Med andra ord en härlig exklusiv pralin att långsamt njuta av.

  9. Spara inte på krutet

    av

     

    Jag brukar ju tala om för mina kursdeltagare (på kursen “ Att skriva romaner för svenska veckotidningar”) att engelska och amerikanska följetongar är mer dramatiska, rafflande, och sensationalistiska än de mer jordnära och vardagliga svenska. Och den tvmässiga motsvarigheten till dessa måste ju helt klart vara de amerikanska miniserierna och såporna som Dallas och Dynastin. Rolig artikel här av en kvinna som marathontittat på vettlösa åttiotalssåpor på amerikanska CBS Drama (tidigare Zona Romantica…) Själv hade jag glömt att snälle men korkade Jeff Colby nästan strök med tack vare en förgiftad tapet, att Cecil Colby dog efter att ha haft för mycket (och för ansträngande) sex med Alexis kort efter att de bestämt sig för att gifta sig – och att änglalika Krystle ett tag hade en hjärntumör som fick henne att stå i korridoren och kasta tallrikar samtidigt som hon skrek, “Middagen är serverad! Middagen är serverad!” Man kan också titta på detta roliga bildgalleri med scener ur serien. (Ärligt talat skulle jag inte tveka att använda några av dem som kom-igång-och-skrivövningar för alla som vill skriva en underhållningsroman, eller en följetong.)

    10. ← Föregående sida