Till en genre hör som sagt att teman och karaktärer och konflikter återkommer. För några år sedan skrev jag och en god vän början på en sorts ungdomssiencefictionskräckserie. Långt senare insåg jag hur de fem huvudkaraktärerna vi totat ihop exakt motsvarade kvarsittargänget i The Breakfast club från 1985… Där fanns den självutnämnde ledare, the jock, som döljer att svårläkt trauma (Emilio Estevez i filmen), den besserwissriga professorstypen eller mesen (Antony Michael Hall) och rebellen från samhällets baksidan (Judd Nelson) som blir kär i Prinsessan (Molly Ringwald). Alla var där! Fastän ingen av oss ens hade tänkt tanken på någon gammal John hughesfilm när vi skrev. I vårt synopsis hette f ö Prinsessan Lotta. Sedan råkade jag titta på en ganska hemsk tecknad film på Cartoon network med en till mig närstående fyraåring. Där var de igen! Den spinkige men klipske gossen, Prinsessan (som i sammanhanget hette “Raven”) och inte att förglömma den mystiska, utstötta och tystlåtna Gothtjejen som i den tecknade filmen var svept i en svart cape med massor med hår för ansiktet, precis som Ally Sheedy i the Breakfast club. (Självklart spelade hon en stor roll – som någon sorts datageni – även i vårt sci fiprojekt fast jag har glömt vad hon hette.) Man är kanske inte så originell som man tror, med andra ord.