Genrelitteratur och -film – som romantiska komedier – bygger i hög grad på stereotyper, alltså återkommande och igenkännliga teman och karaktärstyper. Jag har aldrig tänkt på att även balettfilmen är en egen genre vilket den här genomgången visar. Gemensamt för nästan alla balettfilmer som gjorts är iallafall bitchigheten backstage mellan rivaliserande ballerinor, diaboliska balettmästare som med järndiciplin kräver det omöjliga och det avslutande självmordet när ballerinan inser att livet och baletten inte är “kompatibla”. I en film (The three loves från 1953) är den sköra, sjukliga dansösen förbjuden att göra en enda piruett till för att inte riskera döden men hon kan förstås inte leva utan att dansa, vilket får tragiska följder… Kanske det är därför Black swan resonerar så starkt – det är ju både en klassisk balettfilm som uppfyller genrens alla teman, och en skräckfilm, som också den följer vissa regler – så vi har på sätt och vis sett alltihopa förut.