Jag har tänkt på det här med vikten av att som lektör inte pressa på ett manus sina egna föreställningar om hur det ”ska” se ut. Eller borde se ut, alltså patentlösningar. Det är tyvärr lätt att man faller i den fällan istället för att verkligen se projektet. Även om en författare gör val som i lektörshandboken inte borde funka eller som till och med är fel…. så handlar det om att förstå att det ändå funkar, och det gagnar manuset. Ibland får man som författare strunta i reglerna och köra sitt race helt enkelt. Det kan vara en historia där samtliga bikaraktärer är hemska och bara blir hemskare och hemskare. Hela ens inre lektörsimpuls skriker att de måste ges ett förlåtande drag, vi måste få en nyckel till varför de beter sig som de gör – vi måste iallafall förstå dem. Men i rätt kontext kanske det är exakt så man ska göra och köra på för effekten som uppnås blir rätt. Tydligen har författaren Margaret Drabble en passage i en bok där hon beskriver några ormbunkar med sju, åtta adjektiv på rad vilket också strider mot allmänna goda skrivråd. Men effekten blir helt underbar. Tyvärr kan även förlag hemfalla åt att försöka vränga in ett manus i en viss mall eller tvinga fram radikala förändringar och det skapar mest förvirring. Nej det handlar om att se manusets integritet, trots vissa medvetna ”skönhetsfel”.