Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Litterär förebild

    av

    Det är inte klokt hur relevant delar ur Selma Lagerlöfs samlade verk fortfarande känns. ”Charlotte Löwenskiöld” från 1925 har allt försvunnit lite mellan spökromantiska Selma (“En herrgårdssägen”), och präktigt folkbildande Selma (“Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”), och episka Selma (“Jerusalem”). Men CL är så nära historical romance man kan komma, även om jag inte tror varken Selma eller Svenska Akademien hade gillat liknelsen. Man blir chockad vid omläsning av hur förbannat underhållande och psykologiskt raffinerat insiktsfull den här, hur tillfredsställande allting löser sig på slutet och trådarna dras ihop, hur många scener som känns som klassiker. (Som när Charlotte utmanar sina blivande svärföräldrar genom att inte direkt bete sig så prydligt som förväntat…) Skildringen av turerna, intrigerna och konflikterna i den lilla värmländska by där Charlotte hamnar som hushållsmamsell hos prosten är rent Jane Austenska. Från skildringen av den av livet förbigångna, intriganta Tea Sundler till tragiskt uppblåste och självbedräglige präststuderande Karl Artur. Mitt i allt detta rör sig Charlotte med sitt upproriska sinne för ärlighet och uppriktighet intakt, och sina förväntningar på kärleken, äkta, icke hycklande, eller av konvenansen tillkommen kärlek – något som de inskränkta invånarna i det lilla omgivande landsorten straffar henne hårt för.

  2. Flickor och drottningar

    av

    Apropå just “Alice i underlandet” så minns jag den diskussion om förekom i något sammanhang, där någon påpekade hur antagonisten eller “den onda” gestalten i många äldre sagoböcker är en kvinna, en häxa, en styvmor, en isdrottning, en Hjärter Dam…. Och hur det skulle tyda på misogyni, kvinnofientlighet och en hel massa andra saker från de manliga författarnas sida. (Säkert sant, till viss del.) Men någon hävdade att den egentliga kampen, motsatsförhållandet, inte står mellan denna vuxna, hänsynslösa kvinna och en man. Utan den står mellan kvinnan (den onda) och en liten flicka. Flickan står för mod, naivitet, godhet och styrka i sin kamp mot den äldre härsklystna drottning/dominatrixgestalten. Tänk Lucy i ”Häxan och Lejonet” och hur hon utmanar Vita häxan. Snövit och hennes styvmor. Dorothy och Häxan från öst. Alice och Hjärter Dam som ska hugga huvudet av alla hon ser.  Det finns säkert flera exempel. Är detta en sorts bild av de hotfulla förvanskningar och förändringar som den lilla, pre-pubertala flickan genomgår i sin utveckling mot farlig, könsmogen kvinna i den manlige författarens ögon?? Svara mig på det C. S Lewis.

  3. Alltid Alice

    av

    ”Alice i underlandet” har förföljt mig genom åren – förutom att jag ofta känner mig som hon, och vem gör inte det i denna märkliga värld? När vi satt och pratade om Alice för ett tag sedan några stycken så gick jag in till min bokhylla och konstaterade att jag har sju olika exemplar av Alice! Hursomhelst, om man har mycket tid på sig kan man läsa A S Byatts långa, lärda och läsvärda men inte helt lättillgängliga artikel om boken här och även här  – lite luftigare – i Lotta Olssons artikel i DN.

  4. Följetongarnas fader

    av

     

    Lång artikel om Alexandre Dumas och dennes eventuelle spökskrivare Auguste Macquet med anledning av en ny film, ”L´Autre Dumas” (”Den andre Dumas”). Dumas som pouplär underhållningsförfattare var väl lite som en egen industri som regelbundet producerade nya avsnitt till sina långa följetongar – han hade anställda, assistenter och sekreterare som gjorde research, skrev rent och kokade kaffe…  Man kan ju tänka sig hur folk suktade efter nästa avsnitt, utan andra förströelser som tv, internet eller ens radio. Och vilken underhållning sedan! ”Greven av Monte Cristo” är och förblir en av världens bästa böcker. Handlingstrådar som dyker upp igen efter trehundra sidor och trettio år för att få en avgörande, snillrik betydelse. Skendöda. Barnamord. Otrohet. Gravkammare. Kärlek. Pirater. Abbéer. Enligt filmen var Marquée ännu mer än så, han skrev enligt den stora delar av både “Greven av Monte Cristo” och “De tre musketörerna” och var således Alexandre Dumas egen spökskrivare. Kanske.

  5. Lär och skriv II

    av

    Nu är länkarna till skrivkurserna på Falkens författarskola som jag tipsade om uppdaterade. Fy stackars alla som försökte klicka på dem för att anmäla sig och inte kom någonstans.

  6. Lär och skriv

    av

     

    Nu när vårterminen rullat igång vill jag slå ett slag för alla skrivkurser som ges på Falkens författarskola i Göteborg i vår. Jag tycker faktiskt själv, trots att jag är lärare där och alltså partisk, att utbudet av distanskurser är ovanligt brett och roligt – allt från journalistik till dramatik, poesi och så förstås min egen ”Att skriva följetongar för veckopressen” som blivit riktigt populär! Kanske för att man lär sig dels att skriva för en specifik marknad som faktiskt efterfrågar material (säg det förlag som gör det…), dels för att man lär sig ett hantverk som man förstås har nytta av i allt man väljer att skriva. Sedan har vi ju kursen ”Skriv om ditt liv” som nu ges som helgkurs i mars; ett spännande och utvecklande sätt att närma sig berättelsen om sig själv och sitt eget livs historia. Anmälan görs bäst här. Eller kontakta mig för mer info!

  7. Litterära sällskap

    av

    …. som jag gått med i. Bara ett än så länge. Som gammal trogen läsare av Lottaböckerna har jag hittat sällskapet för Ester-Ringnér Lundgren som var kvinnan bakom pseudonymen Merri Vik. Dels för att Lottaböckerna gav mig så mycket när jag läste dem som yngre, sedan när jag läst om dem igen slogs jag av hur friskt, humoristiskt och väl skrivna de är.  Och så hittade jag sällskapets hemsida och de verkade hitta på så mysiga saker tillsammans. Andra författarsällskap jag önskat bli medlem i, om de funnits:

    – Anna-Lisa Wärnlöfsällskapet (skrev under pseudonymen Claque). Denna bortglömda kåsörs fyra böcker om Pella handlade om samma sak som många andra flickböcker; en tonårstjejs liv i en liten småstad på femtiotalet, med skolgång, förälskelser och kompisar. Men Pellaböckerna är mer än så, de är djupt personliga och egensinniga med ett originellt, vässat språk. Claque skrev även om den sturska Fredrike i ”Pojken en trappa upp” och ”Fredrikes barn”.

    – Maria Gripesällskapet; att det inte finns ett sådant gör mig ledsen. Eller gör det det? Vi hade haft träffar i någon stor sekelskiftesvåning i Uppsala och diskutera de metafysiska och paranormala implikationerna i några av hennes böcker i skenet från en flammande brasa i kaminen…

    Till att börja med…

  8. “Romantisk, mystiskt och pirrande underhållning.”

    av

    Och ödesdigert. Och tvetydigt. Eller “varför ska man klämma in så mycket budskap i deckarna?”.  Att gilla Maria Lang är en bra förutsättning när man skriver för veckotidningar – här handlar det om tätt berättade raka underhållningsstories, sinne för detaljerade och fänglande miljöer och pussliga intriger. Jag har lärt mig otroligt mycket av ML och det är bara så synd att hon är så bortglömd. (Förutom kanske i det svenska folkdjupet.) Men den typen av rafflande, enkla och pirriga, romantiska underhållningsberättelse kunde inte ha gjort sig så bra i den puritanska litterära Sverige på femtio – sjuttiotalet. Och trots det var ju  ML  litteraturvetare och böckerna är späckade med citat från Carl Jonas Love Almquist och Hjalmar Söderberg. Men hon smög in dem med den kommersiella författarens obönhörliga sinne för underhållning bland strypmördade vackra psykologistudenter och stilla skogstjärnar under augustimåne… Länk till intervju med henne här på SR Minnens hemsida.

  9. Från Palmsöndagen till Candleford

    av

    Jag börjar gilla ”From Larkrise to Candleford” mer och mer nu när jag följt den under tiden fram till jul. Artonhundratalets sociala hierarkier och seder gör sig förstås påminda i intrigerna – men det finns något lättsinnigt lustfyllt såpaaktigt över de inblandades trassliga relationer, tendenser att skvallra och vara otrogna som får en att känna att serien hade kunnat fortsätta hur länge som helst…. Lite kostymdrama fast folk ganska igenkännliga och moderna i sitt uppförande. Sedan verkar det vara en hit det här med att skildra en hel by; fattig som rik, hög som låg, alla har sina egna “issues” och problem. Adelsdamen som inte blir gravid och därmed inte riktigt kan se meningen med sin existens… den fattiga yngligen som inte kan ge flickan han älskar en framtid…

  10. Det blev en vit vinter

    av

    I the Guardian finns ett roligt galleri föreställande författare på film. Bilden ovan är egentligen missvisande eftersom Jack Torrance var en fiktiv karaktär i The Shining. Men många ansåg honom också vara Stephen Kings alter-ego, inklusive King själv. Så man kan väl se det som Stephen King förkroppsligad på vita duken, precis som Sylvai Plath (Gwyneth Paltrow), Leo Tolstoj (Christopher Plummer), och de andra. Precis som skribenten förvånas man över hur vacker den ombevittnat musgråa och oansenliga Jane Austen blivit i gestaltning av Anne Hathaway. Det har ju skett en sorts exploatering av Jane Austen på senare år, eller kanske snarare en mainstreamisering. Jane ska krängas till de stora massorna, med hjälp av bahytter, krinoliner och romance. Okej för att det finns romance i böckerna, men det finns så mycket annat också.  Det handlar tydligen inte bara om Emma in leggings-syndromet, utan om att hennes porträtt på baksidan av nytryckta böcker retuscherats för att göra henne mer lik… ja varför inte den vackra Anne Hathaway. Och i vissa upplagor har man editerat bort lite valda delar som inte kan anses vara roliga för dagens underhållningssuktande läsare. Även moderna författare har känt sig inspirerade av Austen, te x ”The Jane Austen Book-club”, eller den här, Austenland, eller varför inte Seth Graham – Smiths ”Pride and Prejudice and zombies”; the Regency romancenovel korsat med skräck…

  11. ← Föregående sida Nästa sida →