Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Följetongen får nytt (elektroniskt) liv

    av

    Inte ens jag som ivrig följetongsläsare och följetongsförfattare visste att Anna Karenina (därav repriseringen av Keira Knightley som AK) från början publicerades som följetong i en rysk dagstidning, mellan 1873 och 1877…. inte undra på att boken är tjock. Jag är djupt exalterad över nyheten om att eboksläsaren Kindle nu ska börja satsa på följetongar. Detta “viktorianska” sätt att berätta där man låter publiken vänta i orimlig spänning på fortsättningen med hjälp av cliffhangers, och som gett oss bladvändare som Greven av Monte Christo, Oliver Twist och Madame Bovary. Om man vill veta hur man bäst skriver en följetong kan man ta tips från detta glada gäng, eller gå min kurs “Att skriva följetongar (romaner) för svenska veckotidningar”.

  2. Följetongarnas fader

    av

     

    Lång artikel om Alexandre Dumas och dennes eventuelle spökskrivare Auguste Macquet med anledning av en ny film, “L´Autre Dumas” (“Den andre Dumas”). Dumas som pouplär underhållningsförfattare var väl lite som en egen industri som regelbundet producerade nya avsnitt till sina långa följetongar – han hade anställda, assistenter och sekreterare som gjorde research, skrev rent och kokade kaffe…  Man kan ju tänka sig hur folk suktade efter nästa avsnitt, utan andra förströelser som tv, internet eller ens radio. Och vilken underhållning sedan! “Greven av Monte Cristo” är och förblir en av världens bästa böcker. Handlingstrådar som dyker upp igen efter trehundra sidor och trettio år för att få en avgörande, snillrik betydelse. Skendöda. Barnamord. Otrohet. Gravkammare. Kärlek. Pirater. Abbéer. Enligt filmen var Marquée ännu mer än så, han skrev enligt den stora delar av både “Greven av Monte Cristo” och “De tre musketörerna” och var således Alexandre Dumas egen spökskrivare. Kanske.