Lionel Shriver som skrivit ”Vi måste prata om Kevin”, utgjuter sig lite irriterat om hur förlagen alltid försökt typecasta hennes böcker genom att föreslå chiclittinfluerade omslag, där till exempel, en kvinna i solglasögon och hatt trånsjukt stirrar mot ett svallande hav. “Jag har skrivit en riktig otäck bok och så vill de ha ett tjejigt omslag på den!” Förlagets försvar är att de annars tappar de kvinnliga läsarna! Å andra sidan uppstår situationen att de manliga läsarna undviker böckerna, eftersom de inte vill bli påkomna med att läsa något som verkar tjejigt. Och på det här sättet genom könsstereotypa omslag utestängs manliga läsare från kvinnliga författare och kvinnliga läsare gettoiseras. Ja manliga också för den delen…

I en överblick av ny crime fiction står det att Reginald Hills nya ”The Woodcutter” till sin konstruktion påminner om Greven av Monte Cristo. Det påminner mig om att allt jag lärt mig om intrigskapande och storyutveckling har jag lärt mig av att läsa Greve av Monte Cristo. (Som f ö skrevs som en följetong för en fransk dagstidning.) En bok som för tankarna vad gäller ”plotting” till Greven av monte Cristo, måste man alltså läsa . Det verkar även recensenten tycka. Man kan te x gå in på Wikipedia och titta på en karta av böckernas karaktärer och i vilka relationer de står till varandra. Men jag ska inte inkludera den här.

Den här lilla artikeln kastar ett nyanserande ljus över Jule Verne, som författaren ser som en teknikskeptisk, miljötänkande humanist, som förutsåg baksidan på tekniska landvinningar och vars idealland var Norge… Och staden av järn som jag kom ihåg var en sorts framtidsvision av Tyskland, ”Stahlstadt”, femtio år innan nazismen, en diktatur där den starkes rätt fick styra och där man främst sysslade med att tillverka kanoner. Detta i den lite okändare ”Begums 500 miljoner”.

En mycket ambivalent journalist försöker förmå sig att förstå varför Harlequin lyckas sälja en bok i sekunden världen över, eller vad det är. Vet inte om hon och Barbara C. kommit så bra överens.

Spännande att läsa om denna kvinna, Miss Eunice Frost, som var en av de första kvinnliga förlagsredaktörerna, och som i princip uppfann pocketboken, lanserad i form av bokförlaget Penguin. Pocketboken som dittills varit förbehållen de riktigt trashiga kriminal- eller kärleksromanerna, kiosklitteraturen. Men tack vare Eunice blev nu även högkvalitetslitteratur – eller vad man ska kalla det för – tillgänglig för den breda allmänheten genom det mer anspråkslösa pocketformatet. Excentrisk kvinna som dog ensam, omgiven av flera meter höga travar av manuskript och kallade sig själv för ”litterär barnmorska”, och som fick Penguinemblemet på alla bokryggar uppkallad efter sig –  den kallas tydligen för ”Frostie”. Kvinnliga pionjärer i alla områden är alltid kul att läsa om.

Två hängivna litterära bloggare slår sig samman för att reda ut varför dagens romaner är så dåliga, eller rättare sagt ”varför det inte finns något direkt dåligt med dem, och inte direkt något bra med dem heller” och varför det bästa som skrivs just nu är sådant som skrivs för tv. Debatten gäller den anglosaxiska skrivande världen, och där är tvdramat ju nästan oöverträffat just nu iallafall det som produceras i USA. Varför skrivs inte böcker som de av Evelyn Waugh, beklagar sig en av herrarna, eller som de av en ung Martin Amis eller Marcel Proust eller Edith Warton. Ja fast herregud, tänk på ”Arthur and George”, ”White teeth” eller ”The Corrections” påpepar den andre… Själv tycker jag ju det är fantastiskt att inse hur o-dammiga även väldigt gamla romaner kan vara, och hur mycket som skrevs för hundra eller tvåhundra år sedan som man vill läsa men inte hunnit läsa ännu eftersom man försöker hålla jämna steg med dagens utgivning.