Tankeväckande teorier om varför mammorna i Disneyfilmerna alltid är döda, och är de inte det från början så försvinner de snabbt ur handlingen.  ”De flesta sagor handlar om att hitta sin väg, lära sig klara sig själv och det måste man oftast göra ensam” som det påpekas i artikeln. Just den utvecklingsresan blir helt klart mer spännande om man tar bort en kärleksfull, vårdande modersgestalt som ställer upp med allt från extra pengar till hemlagad mat så fort det kniper. Oavsett vad just detta beror på (en längtan efter en mer närvarande pappa?) så bygger många av de kändaste berättelserna med barn i centrum ofta på att de tidigt blir både mor- och faderlösa. I äldre klassiker är det helt klart papporna som ligger sämst till och riskerar att sättas i fängelse för misstänkt förskingring, försmäkta på sjukhus eller tvingas ut i krig, kanske för att dåtida pappor hade betydligt större makt över familjen, och möjligtvis för att författarna var kvinnor. Men pappans frånvaro är samtidigt det som utlöser handlingen och gör att barnen kan släppas fria ut i världen som kalvar på grönbete. När pappa försvinner ur handlingen på ett tidigt stadium som i klassiker som Järmvägsbarnen (The railway children) av Edith Nesbit försvinner både tryggheten men också den patriarkala auktoriteten som har makt över barnens liv. Nu får de ta mer ansvar själva. Frånvaron kan vara både positiv (tänk Pippi Långstrump) och negativ och lämna barnen i största utsatthet (Oliver Twist och en helt massa andra.) Man kan också befria barnen från föräldrarnas beskydd och kontroll genom att låta dem byta miljö helt och bli temporärt föräldrarlösa. Plötsligt ges de utrymme för lek, frihet, utveckling och framför allt äventyr. (Bilden ur Häxan och Lejonet av C. S Lewis)

Det här skrivtipset snor jag rakt av från geniskrivläraren K. M Weiland. Det är svårt att skriva tragiska scener eftersom det lätt blir lite för mycket av det goda, eller onda. Knepet kan vara att lägga in något vackert mitt i det svarta, något som påminner om livet , glädjen och skönheten som en gång varit som Victor Hugo gör i Samhällets Oycksbarn när han låter en vit fjäril fladdra över ett slagfält med döda och sårade. Som KMW påpekar, det vackra mitt i all slakt underscores eller stryker under, framhäver, det hemska och tragiska just genom att skapa kontrast, djup och relief. Kort sagt låt något vackert belysa det förfärliga och mörka. Det här gör även Roman Polanski väldigt effektfullt tycker jag i en av slutscenerna i filmen Pianisten. Efter två timmars bombanfall, svält, död, lägertransporter och nazister är det kanske först när huvudpersonen spelar Chopin i ruinerna som man till fullo förstår måttet av ondskan, förödelsen och galenskapen. (Notera ljusstrålen genom fönstret.) Eller titta på scenen här.

Något av det roligaste med att få sina texter publicerade i veckotidningar är illustrationerna som ledsagar berättelserna och jag är en stor fan av dessa konstnärer och illustratörer. Om man råkar vara i New York i höst så har på Museum of the city of New York en retrospektiv utställning med en av de kändaste illustratörerna Mac Conner. Hans bilder publicerade i till exempel Womans´s Home Companion och Cosmopolitan i synnerhet på femtiotalet. Fint galleri här och för alla er som är sugna på att skriva sådana här noveller varför inte utgå från någon av hans illustrationer och ta hjälp av novellens titel. Att skriva för veckotidningar handlar till stor del om att skriva inom vissa bestämda ramar.