Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Medicinen mot skrivkramp

    av

    skrivkramp

    Neil Gaiman pratar så bra om skrivkramp, jämfört med att ha ”fastnat”. Det är inte samma sak. Författare skyller alltför ofta på att de har skrivkramp vilket konstnärliga eller kreativa personer i andra skrån aldrig har. ”En cellist har inte spelkramp.” På samma sätt kan man ju säga att en keramiker knappast får drejkramp, en trädgårdmästare får knappast kratt- eller planteringskramp. Et c. Däremot handlar det oftast om att man fastnat och Gaimans recept och även mitt för att ta sig ur det är att gå tillbaka i texten; kanske du gjort ett felaktigt val mycket tidigare i handlingen, kanske en scen eller en karaktär behöver fördjupas innan du kan gå vidare. Ett annat tips är att ha ett litet sidoprojekt som du kan växla över till och släppa det pågående. Som jag skrivit här blir det ofta så att ju starkare förväntningar, ambition och föresatser du har inför ditt ”livs stora romanprojekt” desto större fara för just skrivkramp.

  2. Berättelsernas magiska universum

    av

    universum

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett. Gaimans föreläsning kan man titta på här. Man kan också prenumerera på Nyhetsbrevet Brainpickings.

  3. Skriva för YAläsarna – young adult

    av

    hjältinna (1)

    Tyvärr hittar jag inte länken till denna lite halvt på skojartikel om hur du skriver i genren YA, alltså Young Adult. Exempel är Divergent och Hungerspelen. Vissa säger att de riktar sig till läsare mellan 14 – 17, andra att målgruppen är upp mot 25 år. Fantasy eller sci fi är en populär genre att skriva i men det finns också kärleksromaner á la Förr eller senare exploderar jag. Huvudpersonen är ung, oftast kvinna, kanske till och med fortfarande i skolan (gymnasiet). Ja tänk bara på tjejerna i Cirkeln.

    Hursomhelst, här är några gemensamma drag för YAböcker i allafall när det handlar om fantasy:

    • Flera delar eller iallafall en trilogi. Minst.
    • Skapa en detaljerad värld. (Men undvik exposition alltså långa sjok av beskrivningar, mitt tips)
    • Ge protagonisten ett uppdrag. Det ska vara ganska betungande dessutom, typ rädda världen
    • Inkludera en kärlekshistoria, dock kantad av problem
    • Seger; huvudpersonen vinner men till ett fruktansvärt högt pris eller iallafall att någon bikaraktär dör
    • Protagonisten är kvinnlig och både starkt och modig. Hon är bra på att handskas med vapen och blir en duktig krigare (för att hon måste)
    • Den manlige huvudpersonen är en känslig, komplicerad typ
    • Inkludera ett föremål från huvudpersonens förflutna i den ”vanliga världen”, ett memento. Ett smycke hon ärvt, något hemifrån, en leksak eller något som tillhört den familj hon tvingats lämna bakom sig

  4. Skriva om sitt eget liv

    av

    självbiografiskt skrivande

    Här är några bra tips för dig som har det självupplevda som utgångspunkt när du skriver. I någon mån har väl alla det, men i vissa fall kan det handla om direkta händelser och om din egen familj. Kanske har din pappa berättat fantastiska historier om sin släkt eller kanske inser du att din egen familjs Lars Norénartade familjebråk skulle göra sig fantastiskt i bokform.

    • skriv inte så att de du skriver om hamnar i ett dåligt ljus. Få allas tillåtelse. Att lämna ut nära och kära i bokform är att ta en enorm risk. Skriv inte om andra med intentionen att sätta dem i en dålig dager.
    • Även om händelserna du skriver om är katastrofala kan ovanstående gälla. De inblandade trots alla katastrofer eller de Lars Norénartade grälen är positiva karaktärer som kämpar och gör sitt bästa. Hjältar till och med. Ingen är en skurk.
    • Skriv inte utifrån ett brinnande hämndbegär eller för att göra upp med elaka närstående eller en för stor dos av Lars Norénartade gräl under barndomen. Boken blir kanske bra men familjerelationen tar ännu mer stryk. Såvida du inte är beredd att aldrig prata med din familj någonsin igen. Vissa kanske är det. Relationen mellan till exempel Felicia Feldt och hennes mor Anna Wahlgren hämtade sig nog aldrig efter släppet avFelicia farvälmen visst fick man känslan av att det var helt okej med författaren, att inget fanns att rädda
    • Gör om allting till fiction istället: förklä, flytta skeenden i tid och rum, byt kön på personerna och maskera på alla sätt och vis så har du både livrem och hängsle om någon skulle få för sig att vilja korrigera eller känna sig sårad över att ha blivit utpekad i en bok. Då kan man som författare tryggt dra sig tillbaka med ursäkten att ”men herregud det är faktiskt en roman”.