Tio författare bland dem Kerstin Ekman, Linn Ullman och Richard Ford (ingen dålig blandning) berättar om varför läsning är viktigt och vad det betytt för dem och hur det kom sig att de började läsa från första början. (Och tyvärr har jag inte lärt mig hur man embeddar videoklipp på sidan…)
”Maybe the trick in teaching writing is really teaching people how to read—not just for story and sweep, although those factors are of paramount importance, but also to understand what language does to the reader on the level of the paragraph, the sentence, the word. How your choices as a writer ensure your reader’s experiences. The tactics and strategies employed by the writer are sometimes almost everything. I studied dance for a while as a kid, and I think learning to write is a lot like ballet training. Discipline, detail, sweat, repetition, the study of those who came before you.”
(Helen Schulman Fiction Coordinator, The Writing Program vid The New School i New York)
”Att lära sig skrivandets hantverk är ganska mycket som att lära sig dansa balett. Disciplin, noggrannhet, svett, repetition och att lära sig från de som redan gjort det.”
Disciplin, svett, repetition
Disciplin, svett, repetition
Disciplin, svett, repetition
Philippa Gregory som skrivit en stor mängd historiska romaner, bland andra The white queen, berättar om sina dagliga vanor och skrivarrutiner och även om hur hon kom in på det här med att bli författare överhuvudtaget vilket var mer eller mindre en slump: ”And while I was waiting to go to interviews and whatnot, I wrote my first novel, and it was published and it became an international bestseller. So I thought, well, I’ll do this for a bit!” P G var doktorand i historia och skrev lite vid sidan om och resten av bokstavligen historia. Kanske finns det en lärdom här: istället för att slå sitt huvud blodigt i strävan efter att bli Författare så skriver mer som en lustfylld bisyssla eller hobby om just det man är intresserad av eller har som yrke och vips så har man en läst och älskad mångmiljonsäljare på sina händer.
Genom en knepig metod kallad statistisk stylometri har några forskare kommit på vad som utmärker en litterär bestseller eller dito filmmanus rent språkligt och resultatet stämmer rätt väl med de råd du skulle få från din anlitade skrivcoach eller lektör om att gestalta och inte beskriva. En stor andel beskrivande ord som adverb, adjektiv och ”utländska ord” (krångliga, främmande?) bidrar negativt till en boks försäljningssiffor. Framgångsrika/säljande texter hade också fler sammanbindande småord som ”och” och ”eller” och ”men”. Just de orden som binder ihop satser och förvandlar hackigt språk till något mer böljande, flytande och lättillgängligt skulle jag vilja påstå. Bestsellers har också fler kognitivt orienterade verb som ”kände igen”, ”kom ihåg” och färre action- eller känslomässigt laddade som ”grät”, ”älskade” och ”tog”.
Det här diskuterade jag med min kollega och fellow storydoktor Johanna Wistrand för ett tag sedan. Feelgood är lite svårt att ringa in, frågan är om det är en genre i sig egentligen – romanceförlaget Harlequin har exempelvis numera en underkategori kallad Harlequin Heartwarming med (antar man) mindre av ångande sex och fler promenader i fallande höstlöv, bortsprungna hundar som blir återfunna och hälsosamma familjerelationer. Värderingsmässigt och innehållsmässigt stämmer det bra med den typiska svenska veckotidningsnovellen som inbegriper inte bara kärlekspar utan alla familjemedlemmar, husdjur och helst mysiga miljöer som inger läsaren ett sorts eskapistiskt välbehag (dock utan att vara överdrivet exotiska, mer som hämtade ur något smakfull inredningsmagasin. ) Man kan nog också prata om mys, trevnad, en känsla av allt ordnar sig och att konflikterna inte berör livets mörkare sidor utan känns hanterliga och lagom tillspetsade för att också vara underhållande. Feelgood betyder dock absolut inte en avsaknad av problem – man ska vara lika noga med att intrigmässigt ge sina karaktärer hinder, utmaningar, äventyr och komplikationer för att sedan skapa den värmande känslan att allting allting löser sig och slutet alltid är gott. Då uppstår magisk feelgood.
(Who said romance was dead? Ur The 7.39, BBC)
David Nicholls författare till En dag (One day) och romantiska pendeltågsdramat The 7.39 se ovan (verkar underbar men en rip off på Falling in love med Mery Streep tycker jag) önskar sig fler romantiska relationsdramer. På flera sätt förstår jag honom. Det verkar som om en aldrig sinande fascination för orcher, seriemördare och hobittar till viss del satt det mer lågmälda romantiska dramat om vanliga människor på undantag. Han är ett undantag också därför att han är man och skriver romantiska relationsdramer. Av de manus jag får in i egenskap som lektör är könsskillnaderna så markanta att man skulle kunna tro att Sverige inte alls var den jämlikhetens föregångare i världen som vi skryter med. Det är inte det att kvinnor inte skriver fantasy och sciencefiction för det gör de, också, förutom relationsdramer, det är det att män inte verkar skriva om kärlek och relationer annat än som något mycket perifert. De skriver om andra planeter, främmande världar, andra samhällssystem, historiskt, episkt och politiskt men där relationer, kärlek och familjeliv är i bakgrunden om ens existerande. Inte för att det har betydelse för kvaliteten, det kan vara helt utomordentliga manus. Men det vore roligt att läsa fler historier skrivna av män där familjens himmel och helvete, kärlekslivet och relationerna och den eviga jakten på den rätta för en gångs skull är i centrum.
I synnerhet om du är eller vill bli bli författare. Drömmen om att få säga upp sig och skriva på heltid kanske är lockande men innebär inte nödvändigtvis bättre böcker. Erfarenheten från ”den verkliga världen” därute är oväderlig som underlag åt spännande historier, vare sig du är rörmokare, kommunalanställd, jobbar på krogen, eller mentalskötare som den här debutanten. Skriv om det du känner till, brukar man ju säga. Att läsa innebär att få försjunka i andra, realistiskt skildrade världar och även om det är bra med noggrann research är kanske ännu bättre att ha direkt egna erfarenheter från ett specifikt sammanhang som just du har sett insidan på.
”The novelist’s job isn’t just to play with language and literary ideas; we would like some of them, at least, to write about parts of the world they know about in detail, from the inside//.”
Jag följer inga författare som twittrar men på tio i topplistan över författare med flesta följare på Twitter finns något för alla: Paul Coelho, Jackie Collins och Salman Rushdie i en ecklektisk blandning mellan högt och lågt…
Nu även skräckförfattaren Stephen King.
Har aldrig hört talas om detta förrän jag läste denna intervju med Margaret Atwood. Wattpad är ett community på nätet för författare där alla som vill kan ladda upp sin berättelse och alla som vill kan läsa den á la Kapitel 1. Publicerade texter är som synes indelade efter genrer och ”annat” och kan vara hur långa eller korta som helst. På den svenska delen kan du läsa och ladda upp texter på svenska. Berättelserna är i fokus, inte författarens identitet kan man väl säga. Om du får en (väldigt) stor läsekrets kanske det blir kontrakt med ett förlag till slut…
…är att få leva sig in i någon annans liv, helst ett som är så olikt ditt eget som möjligt, säger författare Donna Tartt. Det är också hennes svar på intervjuarens oroade fråga om läsarna bara vill följa karaktärer som är så lika dem själva som möjligt? ”En bok av en kvinnlig författare med en kvinnlig huvudperson handlar ofta väldigt mycket om hennes kärleksliv. Är detta en ”spegling av våra föreställningar om vad som är viktigast i en kvinnas liv? ”Inte för Donna i alla fall, i två av hennes tre romaner, The secret history och nya The goldfinch, är hennes huvudkaraktär en ung man.