Konstnären Amanda White avbildar kända författares hem. Ovan A Jane Austen Christmas och under det Virginia Woolfs hus. Hus-serien ”tillfredställer hennes längtan efter England, kärleken till böcker och författare, passionen för byggnader, hus och landskap och intresset för historisk forskning (eller research).” Jag kan inte tänka på ett enda svenskt känt författarhus tyvärr – förutom Mårbacka.
Denna kan du väva in i ett annat manus. Även i övergivna manus kan det finnas idéer och scener som går att använda i ett annat sammanhang. Och kanske finns det även karaktärer som överlever och gör sig bättre i en annan historia. Man bör också använda det misslyckade skrivprojektet för att utvärdera vad som gick fel och undvika göra om samma misstag. Detta motarbetar dessutom lite av känslan att man slösat bort tid på ett ofullbordat projekt. Detta kan man läsa om i den här utmärkta skrivbloggen.
Här kan man läsa en intervju (på engelska) med en författare som tog ”maskrosvägen” till en framgångsrik författarbana. Han orkade inte vänta på de traditionella förlagens beslut utan gav ut de första böckerna i en serie deckare via Amazon, hittade duktiga formgivare till omslaget och till slut plockades rättigheterna upp av PanMacMillan. För- och nackdelar diskuteras som dilemmat med hur man ska prissätta böcker som man ger ut själv utan att känna att man kastar bort dem för underpris, vilket medium som är bäst; e-bok eller pappersbok, och att han ångrar att han inte anlitade en bra redaktör till texten. ”Det arbetet är viktigare än själva skrivandet.”
Är man en ung oetablerad författare gör man bäst i att vara som en maskros hävdar några författare här. Alltså utnyttja alla de möjligheter som finns idag till egenutgivning och elektronisk publicering genom att producera sig på alla sätt man kan, så mycket man kan och på så sätt sprida sina verk som rön för vinden likt den utblommade maskrosen. Man får då helt enkelt hoppas på att något av dessa rön man blåser ut i världen faller i god jord, d v s på något sätt attraherar en stor läsekrets eller plockas upp av ett ”riktigt” förlag. Detta kan vara en smartare strategi än att ägna all tid och möda åt en enda roman som sedan förhoppningsvis ska antas av Det stora förlaget, men det finns förstås nackdelar också…
Debatten fortsätter om vad som är konstnärlig litteratur respektive genrelitteratur. Chansen är stor att du skriver genrelitteratur om:
– du skriver enligt en mall
– texten handlar mer om framåtrörelse än djuprörelse
– bokens syfte är att underhålla snarare än att ge underlag för analys och eftertanke
– din bok trycks i pocket!
– du ler på författatfotot…
Och förmodligen skriver du konstnärliga böcker om:
– du lägger ner möda på språk och det stilistiska hantverket
– din bok recensceras av manliga kritiker
– dina karaktärer genomgår stora förändringar under handlingens gång
– du är allvarlig på författarfotot…
Författare James W. Hall försöker analysera vad som gör en bestseller och det kan man läsa om i hans bok Cracking The Code Of The Twentieth Century’s Biggest Bestsellers. Hans sammanställning visar att vissa saker går hem extra mycket:
– en protagonist som inte passar in, som står utanför gängse sammanhang
– hemliga sällskap och konspirationsteorier, misstro mot samhällets institutioner
– handling som berör en aktuell, brännande samhällsfråga
Och det går inte att underskatta den enkla men viktiga ”förmågan att tala till läsarnas hjärta och mage mer än till deras hjärna.” Eller som Grace Metalious, författare till en av världens första storsäljare Peyton Place uttrycker saken; ”Om jag är en usel författare finns det en massa läsare där ute med usel smak!”
(Bilden föreställer Neil Gaiman)
P. S Och sex säljer, alltid.
Att vara författare är inte vad det har varit. Små förlag poppar upp som dock förväntar sig att författaren själv gör en stor del av jobbet för att marknadsföra boken. Egenpublicerade författare får bygga upp en marknadsföringsstrategi via sociala medier och nätet. Det betyder att i ena stunden är du ett ensamt geni djupt försjunken i din text, varför inte i en stuga mitt inne i skogen. Men om allt går väl måste du i den andra vika ut dig och vara pratsam på Facebook, Twitter, i tvsoffor och i din egna kanal på Youtube. Det schizofrena i detta och dilemmat med hur man får ihop rollen som blyg författare och utåtriktad säljare på samma gång avhandlas här.
Jag vet att jag länkat till de här goda råden om skrivande förut – men faktum är att de är väldigt kloka, väldigt praktiska och väldigt många, från författare som Jonathan Franzen, Joyce Carol Oates och Neil Gaiman. Allt från rent tekniska (”om du skriver en plotdriven genreroman typ deckare så lägg krutet på den första tredjedelen och introducera inga nya bitrådar/intriger i senare delen av handlingen”) till det mer filosofiska (”skaffa inga barn och gift dig med någon som tycker att det är toppen att du är författare”) till det klokt självupplevda (”tänk på läsaren som en vän och inte en motståndare eller åskådare”). Påfallande många påpekar vikten av att stryka och redigera för att stärka texten och berättelsen. Som Simona Ahrnstedt tagit upp i sina generösa, konkreta råd för författare är det här jobbet mycket mer betydelsefullt och omfattande än vad man kanske inledningsvis tror.
Tanken på att man genom skrivandet försöker läka verkligheten, återskapa något som gick förlorat, leva ut något som aldrig hände eller korrigera något man ångrar hör till de mer filosofiska tankarna:
”Have regrets. They are fuel. On the page they flare into desire.”
Jag har bloggat om henne förut och vet inte om Barbara Taylor Bradford är lika poppis i Sverige som i USA och England, men hon ger roliga intervjuer om vägen till bestsellerskapet, som sin fruktansvärt tuffa arbetsmoral (hon går upp varje morgon klockan 05.00 och börjar ”hamra skiten ur ordbehandlaren” enligt intervjuaren) fram tills kvällen då hon byter om till en kaftan (”slips into a caftan”) och hälsar sin make Bob som kommer hem från jobbet. Men här ger hon också några handfasta, basala råd till alla blivande författare därute. Nödvändigheten av att veta hur en berättelse slutar innan man börjar skriva, av att ge karaktärerna en bakgrund för att veta varför de agerar som de gör och kanske framför allt att åtgärda problem i storyutvecklingen just med karaktärernas hjälp; character is plot. Och skrivandet är inte är en ensam syssla, hävdar Barbara, utan en enskild – man är ju tillsammans med alla sina karaktärer.