Det finns en utbredd fascination inför vikten av de första sidorna. Det är genom de du fångar läsaren, kopplar greppet och imponerar med din personliga stilistiska förmåga och unika berättarröst. Ja det är mycket som ska grejas på de första sidorna och visst ligger det mycket i det där. Samtidigt tror jag många missar att det är under de första tio – eller däromkring – sidorna du ska få läsaren att förstå vad handlar den här boken om. Vilken är den huvudsakliga dramatiska konflikten? Satsa på att etablera det och dra in läsaren genom att formulera vad bokens handing går ut på, var fokuset i dramat ligger, vilke konflikten är. Det inkluderar att vara tydlig med vilken genre du skriver i. Vilka är spelreglerna här, vilken är världen som läsaren ska sätta sig in i, vilken är den outsagda överenskommelsen mellan läsare och författare om vad som kommer att gälla? Det funkar inte att förleda dem tro att detta är en chicklittartad relationsroman om du hundra sidor framåt tänker introducera ett paranormalt fantaysinslag. Det övernaturliga måste (i så fall) etableras redan från början. Eller om du har en idé till en fantasy där fantaysinslaget finns där men det hela sedan övergår till en fullt reguljär deckare där övernaturligheten egentligen inte behövs.
-
-
Tolv minuter av stark dramaturgi
Det här klippet var inte tänkt som en illustration av dramaturgi; det börjar som en konstinstallation, en kvinna ska filma sig själv när hon hänger upp och ner i en snara…. Hon försöker ta sig ur snaran och resten får ni titta på själva…. Man kan dock konstatera att det som händer är exempel på dramatisk handling eller konflikt. Installationen i sig är vacker och ganska ointressant så länge hon bara hänger där. Det händer inget, det är stillastående. Det är inte förrän det börjar gå åt helvete och hon inte kan ta sig loss som det bli roligt (tyvärr, det är roligt) och det händer något. Då plötsligt har vi konflikt (hon försöker ta sig loss utan att lyckas), och hinder (trädet, snaran). Huvudpersonens desperation och underläge förstärker dramatiken; hon är naken, hon är ensam och hon är fast i ett träd. Det är när något börjar gå illa, sedan riktigt illa och sedan rent katastrofalt som det blir intressant, och engagerande, man kanske kan säga fångande. (P. S Det hela fick ett lyckligt slut.)
-
Motsatsernas möte
Här talar John Yorke som skrivit Into the woods a five act journey into story om vad som utmärker alla berättelser. Grundstenarna är ganska lika, oavsett om det handlar om ett såpaavsnitt eller en Shakespearpjäs. Han beskriver det som två motsatser som konfronterar varandra och under handlingens gång byter plats. Eller sammansmälter, lär sig av varandra. Man får se skogen som en metafor för handlingen. Det här låter enkelt men det är det faktiskt inte. Men man förstår under hans prat. Tänk protagonist – antagonist (den som är hindret för huvudpersonens önskan.) Eller helt enkelt Rödluvan som i mitten av skogen möter sin största utmaning; vargen.
-
Berättelsernas magiska universum
Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett. Gaimans föreläsning kan man titta på här. Man kan också prenumerera på Nyhetsbrevet Brainpickings.
-
”Den steniga vägen mot lyckan”
Sigge Stark var en av Sveriges mest läsa författare, hon var både produktiv och sålde enorma upplagor. Levde ett hårt liv och blev grymt utnyttjad av sitt förlag. ”Den steniga vägen mot lyckan” som handlingen i hennes böcker sammanfattas är egentligen vad det hela handlar om, om man vill skapa ett gripande drama eller en engagerande story. Att skriva för att få ekonomin att gå ihop eller att för att en deadline väntar är att behöva tvinga fram en idé och sedan som Tyra Banks hade uttryckt det ”work it” alltså knåda, utveckla, modifiera och pussla med idén tills man har en färdig text att skicka in. Hon (Sigge Stark alltså) hade mjukvaran som är så eftertraktad just för att den går att paketera och sälja. Den hade också Astrid Lindgren, JK Rowling och Pamela Travers som gjorde om en kär moster från barndomen till supernannyn Mary Poppins – allas böcker blev miljonsäljare, filmer, musikaler och lite annat… Mjukvaran är med andra ord just förmågan att berätta en gripande historia, att veta hur en slipsten ska dras. Fantasi, empati och ett medryckande berättande, dramatik. Kanske en ska fällas tår här och där. Ja det gäller alla deckarförfattarinnor också. Intressant ämne som Birgitta Olsson skriver om mer här.
-
Från formula till metod
Även om mycket av det som sägs här går mig lite förbi så verkar boken intressant; Book architecture av Stuart Horwitz. (Och hur kul är det inte att se en romanhandling som en grafisk skiss eller illustration, själva skelettet – den här artikeln vimlar av mindmaps och diagram.) Alltså Bokens arkitektur eller kanske Hur man bygger en bok. Stuart avfärdar tanken på formula á la Hjältens resa just för att böckerna blir så formulaiska, och därmed likriktade men hävdar samtidigt att det handlar om att tillämpa en viss metod. Det viktigaste skälet till att anamma ett nytt tänk är att alla romaner innehåller inte en utan flera berättelselinjer, eller narrative archs, och det är hur dessa krockar med varandra som är viktigt. Men, och Therese jag hoppas du läser det här ;), en bok handlar samtidigt alltid om en enda sak. ”Kan det inte handla om två olika saker?” frågar en skrivarstudent. ”Jo det kan det” lyder svaret. ”Förutsatt att de två sakerna handlar om en sak…” (What about two things? Can my book be about two things?” And I said, ”Yes. As long as those two things are about one thing…”) Han använder ofta uttrycket ”grid” just för att beteckna sammansmältningar av olika intrigtrådar, eller ”knytpunkter” kanske man skulle kunna kalla det. Två eller flera trådar i handlingen som möts. Och då slår det gnistor.
-
Vikten av synopsis
För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.
”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
Och dina karaktärer måste förändras.”En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.
-
Huvudpersonens dilemma
Jag brukar ju hävda att karaktärens vilja eller intention definierar vem hon är.
Försök formulera och få fram vad karaktären vill och där har du essensen av din romankaraktär. Allt annat är mest… pynt. Så man kan säga att roman (eller film/tevekaraktärer) är vandrande förkroppsligade önskningar.
Kanske var det detta som gjorde att jag inte tyckte filmen ”An education” fungerade riktigt, trots att den var bra. Huvudpersonen, den väluppfostrade tonåringen Jenny har i filmens början två val; att välja mellan att studera engelska vid Oxford och att leva i sus och dus med en äldre älskare som tar henne till Paris och höljer henne i juveler. Man kan väl säga att båda valen är bra. Hon vill egentligen båda vilket ju inte är så konstigt. Huvudpersonen känns svår att identifiera sig minst sagt, som om livet log mot henne från vilken sida hon egentligen ser det. Och dramat stannar på ytan nästa hela vägen. Man kan se det såhär – det är inte ”Sophies choice”… där snackar vi val mellan pest och kolera. Ju värre huvudpersonens dilemma är, desto djupare dramatik.
-
Vad lär de sig?
Drama handlar om förändring, en skillnad mellan början och slutet; fundera på hur dina huvudkaraktärer förändrats under handlingens lopp? Vilka är de i slutet av boken jämfört med vilka de var i början? Vad har de lärt sig? En klassisk förändringskurva är den osäkre, svage som genom en rad prövningar och utmaningar inser sina egna inre krafter. Den här processen kan vara av godo när en hjälte/hjältinna blir till, men det kan också vara den destruktiva förstörande kraften som frigörs, tänk Macbeth eller Michael Corleone i Gudfadern. Här intervjuas Mad Menförfattaren Matthew Weiner om vem i teveserien som genomgått den största förändringen. Knepet är att hitta en situation som på ett bra sätt visar hur karaktären förändras genom att hen upplever den och reagerar annorlunda än förut. Det som förut ledde till bråk och sårade känslor gör det inte alls längre…
-
Råd till den unga genreförfattaren
Sarah B. Cooper som skrev på teveserien Arkiv X ger några goda råd ur boken Now write! Science fiction, fantasy and horror. Now writeserien är skrivarhandböcker med övningar konstruerade av verksamma författare. Sarah går igenom det här med vad det är som skrämmer oss i en väldigt överskådlig lista. I slutet av artikeln ger hon en konkret skrivövning i några steg. Gör den och du kanske har satt ihop ett synopsis eller utkast till en roman eller novell. Och hon tycker inte du som skriver ska vara rädd för att ”bleed your lead”. Jag antar att bleed your lead betyder att man ska utsätta sin protagonist för största möjliga påfrestning. Men också att ta en karaktär av daga snart efter inledningen är ett tips. Detta gör det uppenbart hur allvarlig situationen är, hur höga oddsen. Teveförfattare brukar veta vad som gäller när det handlar om dramaturgiska knep.
← Föregående sida
Nästa sida →