Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Ta det viktiga först

    av

    Det är ett väldigt pusslande med inledningar har jag märkt. Här lägger man grunden resten av boken, och det är som att sätta ihop ett stort urverk och sedan få det att dra igång, så att det rullar på av sig själv. Många beståndsdelar, kuggar, som ska driva varandra som författaren Jessica Schiefauer uttryckte det. Missar man en viktig del här i början så får man introducera den senare vilket blir fel. Skriver man i en viss genre så gäller det att låta förstå det; en fantasy måste introducera världen eller the storyworld samtidigt med bakgrund och så handlingens grundläggande konflikt. Men måste etablera utgångspunkterna, lägga upp planen. Det viktigaste är kanske att strukturera informationen. En sak kan man tänka på; prioritera informationen så att det viktigaste kommer först. Ju viktigare en karaktär eller en dramatisk konflikt är, desto tidigare måste den presenteras. Smärre saker, bihandlingar, komplikationer ges lägre prioritet och introduceras senare, det är mindre viktigt. Läsaren letar efter det de kommer att snappa upp som den första glimten av en röd tråd, en tidig bild av vad allt detta handlar om. Så inledningar kan man se som ett strukturerat informationsgivande förklädd eller gestaltad till dramatisk handling. Man behöver lägga upp en plan, en struktur; skriva på känn och improvisera vilt göre sig icke besvär.

  2. Fler confessions

    av

    Barbara berättar ju också att hon vad gäller skrivandet lärt sig att “jump time, how to twist things and that you need narrative hooks to keep people going.” Med andra ord med erfarenheten slipas skrivarverkstygen och man lär sig hur man kan smidigast kan röra sig framåt i handlingen (fixa övergångarna skulle jag kalla det för) och därmed undvika s k transportsträckor (som jag ser det eftersom det är ett ganska vanligt problem; “han öppnade dörren och klev in i hallen. Där tog han av sig skorna och hängde upp jackan. Sedan gick han i köket…zzzzzzzzzzzzz….) How to twist things – att få saker att se ut som något annat än vad de är, måhända, och använda narrative hooks – föra in händelser som är intressanta men som inte förklaras eller som är oavslutade för att skapa nyfikenhet och få folk att läsa vidare, lite som cliffhangers i den löpande handlingen.

  3. Det magiska receptet

    av

    anne island

    Vissa författare kan koppla greppet på läsaren. Det bli helt enkelt spännande, trots enkla förutsättningar. L M Montgomery som skapade Anne på Grönkulla är en av världen bästa historieberättare har jag alltid tyckt. Det är aldrig sentimentalt och alltid suveränt berättat. Hon inleder stillsamt ( i “The road to yesterday”) med en pojke som lämnats ensam hemma. I exakt rätt stund kastar L M in en ny karaktär, en främmande man som kommer på besök. Han beskrivs på ett sätt som väcker mystik; han ser trevlig ut men något med hans skratt känns inte helt bra. Han ställer frågor men säger saker som får oss – läsaren – att förstå att han vet mer om pojken och hela dennes familj än vad pojken gör själv. Han är propert klädd men ser ändå luggsliten ut… Utan att något dramatiskt har hänt lyckas L M snabbt bygga upp en spänning, en nyfikenhet, en förväntan, på några sidor har hon dragit in oss i handlingen och får oss att undra; vad händer nu? (Och kanske även; vad har hänt?) L Ms berättarförmåga (hon skrev flitigt för dåtidens veckopress innan genombrottet med Anne) bekräftar vad jag alltid tyckt att när det gäller underhållningsberättelser är det inte vad som berättas så mycket som hur, som är det avgörande.