Fantastiska Jessica Schiefauer beskrev en gång ett manus som en massa små och stora kugghjul som, perfekt anpassade till varandra, driver urverket som är manuset. Ingredienser kan man väl också kalla det för. Det här slår mig verkligen ofta, hur lätt det är att vissa saker få allt för stor plats och bör skjutas tillbaka till bakgrunden… eller hur något viktigt ska lyftas fram som kanske bara finns där som en aning, typ mordutredningen i en spänningsroman. Det är lätt att man satsar på för mycket annat som hör till bakgrundsbruset, som karaktärernas vardag och backstories och så försvinner den där viktiga röda tråden som driver handlingen. Men också hur lätt det är att ge en viss grej alldeles för stort utrymme och på det sättet tappa fokus eller låta en viss karaktär som egentligen inte är viktig ta över för mycket. Eller glömma något som måste in för att berättelsen ska bli komplett, något som fattas i gobelängen. Det blir ingen helhet. För helhet krävs att allt i manuset hittar sin roll, sin betydelse och sin plats och då kan kugghjulen börja snurra med hjälp av varandra.