Denne tursamme engelske journalist får betalt för att varje vecka läsa om en gammal Stephen Kingbok och skriva om den, en i taget i kronologisk ordning från debuten Carrie, utgiven 1974. På vägen kommer han att analysera inte bara boken, utan lite om hur den kom till som att Carrie skrevs av en utblottad King som bodde i en husvagn och jobbade halvtid på ett tvätteri… och också om vissa typiska teman och återkommanden stilistiska grepp som han lägger märke till under läsningen. (Som användandet av inre monolog i kursiv stil insprängt i den löpande handlingen.) Nästa gång blir det Salem´s Lot!

Många känner sig kallade (att skriva en bestseller) men få är utvalda. Några ytterst få lyckas i sitt skrivande få till den där magiska xfaktorn som ger deras böcker sådan rykande åtgång att de blir mångmiljonärer. (Dan Brown, Stieg Larsson postumt, J K Rowling, Philip Pullman, Stephanie Meyer.) Det är svårt att analysera vilket det magiska receptet är. (Men det hjälper att bli filmatiserad till exempel.) Fast det verkar uppmuntrande nog alltid handla mest om själva boken, ”the writing”, inte om varumärke, tajming eller reklamkampanjer även om dessa  också spelar en roll. En gåta eller ett mysterium verkar vara en tillförlitlig ingrediens och det behöver inte ens betyda att man skriver en deckare, bara det finns något som läsarna känner att de måste få svar på. Det andra verkar vara att läsarna rekommenderar boken till någon annan. Personlig rekommendation klår vilken marknadsföringskampanj  som helst.  ”If a book makes you want to know why, generally you will enjoy reading it. And if you enjoy reading it, you will recommend it to others. ” Well, det låter ju inte så svårt…

En författare inser att skrivandet inte tillfredställer honom på samma sätt som förut och börjar tillverka knivar istället…  Intressant samtal om det beroendeframkallande med att skapa, svårigheten med att ”skriva ut i tomheten varje dag” (”writing into the void”) och tillfredställelsen med att hålla något fysiskt som man själv gjort, i handen. Många författare känner nog igen sig i längtan efter det konkreta, sinnliga (och funderar på att bli snickare, trädgårdsmästare eller annat), i jämförelse med det intellektuella. Men som sagt både i fall av en kniv (som han nu säljer för 5500 spänn!) och en bra novell handlar det om ett hantverk. Fast ärligt talat, mest handlar det om att göra knivar. Steel – you don’t bend it, you don’t cut it. You don’t affect it. // You can carve it and you can shape it. And like any other thing, once it’s gone it doesn’t go back.

Nu kommer Selma Lagerlöfs romaner Charlotte Löwenskiöld och Anna Swärd  som Radioteater i P1 på lördagar 13.30 i sju delar. (Finns det något bättre än Radioteater?). En repris från 1975. Här kan man läsa mer om hur det som egentligen är en triologi som inleds med Löwenskiöldska ringen uttryckte Selmas nya desillusionerade syn på kärleken och ”männens svek”. ”De unga kvinnor som råkar riktigt illa ut i dessa romaner är ironiskt nog de som får sin älskade”. Men till slut blir det de som segrar ändå.

I en svensk dagstidning sågades den senaste versionen av Snövit, Mirror, mirror, men sedan läste jag det här, i en tidning jag värderar så mycket högre och blev genast sugen på att se filmen av regissören till The fall Tarsem Singh. Trogen originalstoryn men samtidigt egensinnig, knasig och originell verkar den skåpa ut det höggljudda fantasyspektaklet som man hade blåst upp Alice i Underlandet till och har tydligen hämtat mycket inspiration från Arthur Rackhams illustrationer. Och det är fina kostymer. Snow white? Snow way!