Precis som det står i den här artikeln så är det nog så att man ger sin huvudperson, protagonisten, en utarbetad backstory och biografi. Och kanske till och med en hel lista med personliga egenskaper, och brister och fördelar. Som kanske inte ens kommer till användning i handlingen. Men det kanske är bättre för handlingens skull att lägga krutet på sin antagonist istället. Ofta är den hen som gör att huvudpersonen måste agera och reagera. En typisk protagonist som ska vara ganska lätt att identifiera sig med kan förefalla ganska om inte mesig så iallafall förnuftig, sympatisk och ovillig att starta bråk – det behövs med andra ord någon som är tillräckligt jobbig för att just starta bråk. Fallgroparna när man skapar en antagonist är dock många som man kan läsa om här: att man som författaren inte själv satt sig in i antagonistens mål och motiv, att antagonisten är korkad eller överdrivet osympatisk och för lätt att tycka illa om. Okej för att den vita häxan (se bilden) i Narniaböckerna var ondskefull och maktlysten, hon var också svindlande vacker och bjöd Edmund på hans absoluta favoritgodis ”Turkish delight” när hon ville dra in honom i sina djävulska planer.

”If your main character easily accomplishes his or her goals without even a hint of conflict or interference looming on the next pages, the story is not going to engage your reader. Introducing a worthy adversary adds tension to the plot.”

Det är svårt att hantera negativ kritik. Tydligen blev författaren Richard Ford bli så förbannad på en annan författare som sågat hans bok att han sköt sönder en roman hon skrivit med en pistol och sedan skickade den i posten. Som hämnd. Författare idag har förmodligen svårare att skydda sig från negativ kritik än någonsin. Har man en egen sida på Facebook, en blogg eller hemsida är man i princip öppen för avfärdanden, ifrågasättande och kommentarer. Den här författaren utvecklade ett stalkeraktigt beteende och så blev fixerad vid en av sina negativa kritiker som hon upptäckte på GoodReads där hennes bok diskuterades att hon och läsaren snart var indragna i en tidskrävande konflikt på nätet. Med andra ord gäller det att utarbeta någon sorts strategi för hur man ska handskas med sina kritiker och negativa kommentatorer. Just för att möjligheten finns där att bemöta och gå i svaromål kanske det är bäst att låta bli… Här finns en intressant artikel om ”kriget mellan läsare och författare” och hur hela fenomenet GoodReads började (varning! Man är mer sårbar för läsare om man skriver romance, YA och fantasy) en historia som lätt hade kunnat bli actionartad thriller med snabb konfliktupptrappning.

En bra skräckhistoria kännetecknas av vissa speciella aspekter hävdar denne redaktör som nyss utkommit med antalogi (sammanställning) av skräcknoveller: Horror Stories: Classic Tales from Hoffmann to Hodgson.

Han tycker följande saker är gemensamt för lyckad skräck:

–  barn och eller barndom. Barns utsatthet och hjälplösheten som till viss del kännetecknar barndomen förstärker rädslan i vilken berättelse som helst. Förresten är det fantasifulla i barnet det som gör skräcken möjlig. Den vuxnes mer rationella förklaringstänkande har inte kickat in än. Att ta hjälp av barnets perspektiv är vanligt, det förekommer i allt från Skruvens vridning av Henry James via Varsel och och nu senast i skräckfilmen The Babadook.

– atmosfär och stämning är mer otäckt än överdrivet våld och slabb (gore). Försätt läsaren i det där tillståndet av osäkerhet och oro så tappar man lätt fotfästet, börjar inbilla sig saker och det man inbillar sig är nästan alltid värre än verkliga förhållanden.

– skräck är en genre som i stort baseras på berättarknep och metoder som läsaren känner igen. De är också där för att de fungerar. Man gör rätt i att förlita sig på skräckens formel, som det öppna slutet, det kusliga, ”the uncanny”, och gåtfullheten som aldrig får någon förklaring.

Letar man efter inspiration går det ju bra att ta till detta galleri av spökhus.

Det har sagts många gånger förr här och på storydoktors.se/blogg men det viktigaste du kan göra för din berättelse är att utveckla en hindrande, antagonistisk kraft. Kort sagt – a  bad guy eller girl. Den eller det som utgör det största hotet, utmaningen eller faran för huvudpersonen. Det kan vara av inre karaktär eller yttre och ju mer tilltalande och förförisk du gör antagonisten desto svårare att handskas med och säga nej till. Skådespelaren som gestaltar Sherlock Holmes ärkefiende Moriarty förklarade att han ville skapa en antagonistisk figur som var ”funny, smart and a bloody good f****”. (Bilden ur teveserien Sherlock.)

Antagonisten är det som sätter en riktning och prägel på historien och som får huvudpersonen att utvecklas och agera. En aspekt på den antagonistiska kraften som det står om här tror jag är speciellt viktig om man skriver skräck, fantasy och sci-fi – ett visst mått av hemlighetsmakeri, gåtfullhet och det oförklarade som med Saurom i Sagan om ringen som aldrig ges en riktig definition eller form utan förblir höljd i mystik och mörker. ” (Sauron) remains invisible to the last: to the moment when the ring is finally cast into the fires of Mount Doom, and “black against the pall of cloud, there rose a huge shape of shadow, impenetrable, lightning-crowned, filling all the sky”.

Här kommer fler exempel på fallgropar man inte ska ramla ner i hämtade från Huffington post. Eller rättare sagt; vill du göra misstag under skrivandet så gör såhär:

– använd klichéer. Skribenten utnämner också bandet Bon Jovi till världen mest klichétyngda textskrivare. Vill du bli romanförfatterens motsvarighet till Bon Jovi så sväng ihop något stereotypt som du hämtat från miljoner andra böcker:

You got a nasty reputation/we’re in a sticky situation – it’s down to me and you/so tell me is it true… they say there ain’t nobody better/well now that we’re together/show me what you can do/you’re under the gun/out on the run/gonna set the night on fire.” (Text ur Under the gun.)

-strunta i att utveckla bikaraktärerna. Nyanserade och fördjupade bikaraktärer – som exempelvis antagonisterna -riskerar bara att förvirra läsaren. Låt det vara glasklart övertydligt vem läsaren ska hålla på och sympatisera med.

– strössla med svordomar för att göra karaktärerna mer trovärdiga och realistiska. Detta gäller i synnerhet om du skriver teve- eller filmmanus. (Kanske om du skriver teve- eller filmmanus på svenska alldeles speciellt.)

Världen är full av råd om hur man skriver bättre men få kan ge exempel på vad man inte ska göra – och det är förvånansvärt effektivt att belysa med just dåliga exempel. Denna exposé av dåliga råd till författare har jag snott härifrån. De inbegriper bland annat:

– inled en mening med samma fras som du avslutar den förra meningen med för att på så sätt ge nödvändig information.

Genom att upprepa ett visst fakta tillräckligt många gånger sätter du in läsaren i vissa sammanhang:

”Hon gick in i badrummet. Badrummet där hennes mor tagit sitt liv. Hon tog sitt liv på grund av honom. Och han var på väg till huset. Till huset där hennes mor tagit sitt liv. I badrummet.”

– tala alltid om vem som yttrade en replik i en dialog (Sa Christer/sa Sara/sa Christer/sa Sara et c); det är enklare än att försöka skriva dialogen på ett sätt så att läsaren hör en viss karaktärs röst och instinktivt vet vem som säger något. (Speciellt bra om du är en manlig författare som inte tycker att du kan skriva repliker ur en kvinnlig karaktärs mun)

– undvik det enkla verbet sa/sade och använd så många alternativ du bara kan; log hon, insköt han, skrattade hon, mumlade/tillfogade/avbröt/påpekade et c et c han.

Det är alltid jätteroligt att träffa bloggläsare, klienter och kursdeltagare IRL (som nu i helgen på Författarkliniken). Om någon vill komma förbi och säga hej så står jag i montern för Sällskapet för Ester Ringnér Lundgren (de litterära sällskapens hörna) i dag torsdag mellan 13 – 15 och imorgon fredag mellan 12 och 13 på Bokmässan. E R L hade pseudonymen Merri Vik och skrev Lottaböckerna mellan 1958 och 1991 och var kanske en av Sveriges första, enda och mest populära chiclit- och underhållningsromanförfattare.