Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Lär och skriv II

    av

    Snart är det höst och varför inte fira den genom att gå en av Falkens Författarskolas alla roliga, intressanta skrivarkurser? (Jag ser att kvinnan på bilden ser väldigt sur ut men hon är nog koncentrerad.) De flesta av dem på distans vilket beyder att man kan börja när man vill, och sedan gå kursen i sin egen takt via nätet. Läs mer här, där kan du också ladda ner höstens program som PDFfil.

  2. Skördat i romancerabatten

    av

    Eftersom det är romancetider just nu – kungligt bröllop, försommar, Simona Ahrnstedts debut – så borde det vara läge för boktips i genren, som jag hämtat här. Visst gillar man titlar som “The forbidden rose” eller “Married by morning”. Som gästförfattaren, bloggaren Sarah Wendell uttrycker det; “ En bra romancebok är som en perfekt dag på stranden; underbar och vederkvickande från början till slut.” Utan att gå in på detaljer för mycket (ni får läsa hela artikeln själva) så ger Sarah några axplock ur romanceskörden kategoriserade som “ För länge sedan”, “ Här och nu” och “Kanske här och nu med läskiga inslag”.  Det står också att förlaget Harlequin startat upp en sida bara med digital utgivning – Carina Press –  där man laddar ner önskad titel direkt till sin ebokläsare.

  3. Spara inte på krutet

    av

     

    Jag brukar ju tala om för mina kursdeltagare (på kursen “ Att skriva romaner för svenska veckotidningar”) att engelska och amerikanska följetongar är mer dramatiska, rafflande, och sensationalistiska än de mer jordnära och vardagliga svenska. Och den tvmässiga motsvarigheten till dessa måste ju helt klart vara de amerikanska miniserierna och såporna som Dallas och Dynastin. Rolig artikel här av en kvinna som marathontittat på vettlösa åttiotalssåpor på amerikanska CBS Drama (tidigare Zona Romantica…) Själv hade jag glömt att snälle men korkade Jeff Colby nästan strök med tack vare en förgiftad tapet, att Cecil Colby dog efter att ha haft för mycket (och för ansträngande) sex med Alexis kort efter att de bestämt sig för att gifta sig – och att änglalika Krystle ett tag hade en hjärntumör som fick henne att stå i korridoren och kasta tallrikar samtidigt som hon skrek, “Middagen är serverad! Middagen är serverad!” Man kan också titta på detta roliga bildgalleri med scener ur serien. (Ärligt talat skulle jag inte tveka att använda några av dem som kom-igång-och-skrivövningar för alla som vill skriva en underhållningsroman, eller en följetong.)

  4. Det magiska receptet

    av

    anne island

    Vissa författare kan koppla greppet på läsaren. Det bli helt enkelt spännande, trots enkla förutsättningar. L M Montgomery som skapade Anne på Grönkulla är en av världen bästa historieberättare har jag alltid tyckt. Det är aldrig sentimentalt och alltid suveränt berättat. Hon inleder stillsamt ( i “The road to yesterday”) med en pojke som lämnats ensam hemma. I exakt rätt stund kastar L M in en ny karaktär, en främmande man som kommer på besök. Han beskrivs på ett sätt som väcker mystik; han ser trevlig ut men något med hans skratt känns inte helt bra. Han ställer frågor men säger saker som får oss – läsaren – att förstå att han vet mer om pojken och hela dennes familj än vad pojken gör själv. Han är propert klädd men ser ändå luggsliten ut… Utan att något dramatiskt har hänt lyckas L M snabbt bygga upp en spänning, en nyfikenhet, en förväntan, på några sidor har hon dragit in oss i handlingen och får oss att undra; vad händer nu? (Och kanske även; vad har hänt?) L Ms berättarförmåga (hon skrev flitigt för dåtidens veckopress innan genombrottet med Anne) bekräftar vad jag alltid tyckt att när det gäller underhållningsberättelser är det inte vad som berättas så mycket som hur, som är det avgörande.

  5. Barbara, Barbara och OMG… mer Barbara

    av

     

    OldRectoryJag vet inte riktigt vad man ska kalla Barbara Erskines genre för, men det skrivs otroligt få sådana här böcker i Sverige, vad jag vet. Det hela handlar om en sorts historisk romantic suspense, med en övernaturlig twist. Historisk spökromantik. Ibland dominerar det historiska temat och Erskine förflyttar handlingen nästan helt till 1100talet Skottland, men de jag gillar bäst förenar suspense och spökerier i någon sorts Essexgothic. (Essex är ett county i sydöstra England dit jäktade Londonbor flyttar för att leva rustikt lantliv.) Erskines typiska intrig involverar jäktade storstadspar som tror att de ska undkomma karriärstressen genom att flytta ut på landet i gamla prästgårdar bara för att förföljas av mystiska apparitioner och ondskefulla energier som gör deras liv till ett helvete. Ekon från det förflutna, sagor och legender, yonder and yore, tränger sig på i moderniteten och husrenoveringen. Ett typiskt tema är hur huvudpersonen måset färdas tillbaka i det förflutna eller lösa något som spökena försöker förmedla – ibland kopplat till hennes egen personliga historia. Upplösningen innebär att länken mellan nutid och förflutet får en förklaring, blir logisk. Man kan tycka vad man vill om hur Erskine bränner av en halsbrytande handling och svingar sig mellan genrerna – hon utnyttjar fantasins och berättandets kraft på ett väldigt underhållande sätt.