Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Omslaget säljer boken ju

    av

    katt

    Svaret på hur man säljer böcker kan faktiskt handla om att vara dekorativ. (Och om tjusningen med katter.) Formen kan vara viktigare än innehållet, eller iallafall lika viktig. (Kanske speciellt om man trycker upp sina böcker själv och försöker kränga till bokhandlare. Omslag, formgivning och design är inte det man ska spara pengar på.) Boken The guest cat (Katten som kom på besök) skriven av den tämligen obskyre japanske författaren Takashi Hiraide har sålt jättemycket tydligen tack vare att en massa bokhandlare tyckte att den var så söt att ha i fönstret (boken). Faran är stor att den annars hade fört en ytterst tynande tillvaro, den recenserades inte och förlaget gjorde egentligen ingen marknadsföring.  Precis som många andra var den på väg att bli en av alla de titlar som går till ”destruering” utan att någon noterar den. Men något med titel, temat (en okänd katt spatserar in hos ett gift par och förändrar deras stagnerade liv och äktenskap), den ljuvligt tecknade katten på omslaget gjorde att den kändes bra att ställa i skylten. Och den är kort. ”Kort är bra”, säger en intervjuad bokhandlare. ”Folk vill läsa korta böcker, i dessa internettider är inte uppmärksamhetsspannet så långt”.

  2. Vägen till boken

    av

    fotsteg

    Man kan inte få tillräckligt med goda råd om hur man får ihop sin första roman och dessa har jag snott skamlöst här. Råden går bland annat ut på att:

    – fundera på vilken din berättelse egentligen är? Testa din intrig genom att beskriva den med tre meningar. Att få ihop en roman handlar inte om att ge sig hän åt språkliga stilövningar utan att veta vad det hela egentligen handlar om.

    Även om du briljerar stilmässigt, bidrar det inte till handlingen så ta bort det.”

    – Lär dig hantverket för att kunna hantera själva skrivprocessen; gestaltning, dialog, olika berättarperspektiv. Kanske verkar som en självklarhet men alla förstår inte att teknik och hantverk är där för att förmedla det du vill till läsaren.

    Beskriv något på ett sätt att en blind person kan se det framför sig när du läser texten högt.

    – gör dina läsare delaktiga genom att få dem att förstå bokens inre logik och sammanhang. Hur skulle vi kunna tro på att greven av Monte Christo lyckas fly från fängelset på ön If, om inte författaren gett en övertygande bild om att det faktiskt är möjligt.

    Write not only what you know, but what your readers know.”‘

    – läs jättemycket, läs bra författare. Lär dig genom att försöka skriva likadant bara för att se hur de gjort.

  3. Berättelsernas magiska universum

    av

    berättelse

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett. Gaimans föreläsning kan man titta på här. Man kan också prenumerera på Nyhetsbrevet Brainpickings.

  4. Håll ihop del 2

    av

    träd

    Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. Med näring menar jag det som Simona Ahrnstedt tar upp i just det här inlägget. Under åren som lektör har jag insett att det råder osäkerhet inför hur man skapar bra karaktärer eller kanske snarare vad som uppfattas som en bra karaktär och karaktärsskildring. Karaktärer hamnar till exempel i situationer utan att man som läsare förstår varför, deras drivkraft. Det finns inget så frustrerande som karaktärer som svävar runt i handlingen utan att vara en del av den. Dels måste de vilja något och vara på jakt efter något, både känslomässigt och i den yttre handlingen som te x bättre ekonomi.  Och för att skapa trovärdighet kring det måste man ge dem motivation, och denna hittar man garanterat i deras bakgrund. Bakgrunden som ytterst ligger bakom det som händer är alltså att likna vid trädets rotsystem.

  5. Att konstruera en intrig och utveckla den

    av

    two faces of january

    Med lite tur kan man hitta ”Writing and plotting suspense fiction” av Patricia Highsmith som vet jag av egna erfarenheter är en utmärkt och belysande handbok i hur man skriver spänningsartade romaner, eller för den delen romaner överhuvudtaget. Man kan också läsa om den här i denna långa artikel. Highsmith skriv ju långt ifrån traditionella kriminalromaner utan valde till exempel i böckerna om Tom Ripley att skriva helt ur hans perspektiv trots att han var antagonisten som med lögner, överlevnadsinstinkt och psykopati drev handlingen. Mycket i boken går ut just på att förklara ”plotting”, det som kan kännas så svårt nämligen att konstruera en yttre handling, och hur man använder slumpen och tillfälligheter för att driva handlingen framåt och hur man fortsätter att utveckla intrigen och göra den mer snårig och komplex. Highsmith skriver sin lärobok som någon som ”has a fine understanding of plotting, motivation, what to “show” and not tell, how to keep things moving forward and how and where to place a climax”. Och det där med att få läsarna att förstå karaktärernas motivation, varför de vill något – där är hon nästan expert. (Bilden är ur filmen The two faces of January. Tydligen har ingen spänningsförfattare fått så stor del av sina böcker filmatiserade.)

  6. Den steniga vägen mot internationellt genombrott

    av

    Simona Ahrstedt

    Jag fick privilegiet att läsa vad som skulle bli En enda natt på ett tidigt stadium, det var alltså flera år sedan. Visst fanns det saker och ta upp vad gäller det tekniska men ändå kändes det så starkt att det fanns det där som brände till; en djup förståelse för karaktärernas känslomässiga drivkrafter, en känsla för dramatisk komposition och insikt om vikten av att underhålla läsaren. Med åren har vi nog hållit hyfsat jämna steg vad gäller att förstå mer och mer om konsten att skriva roman, om struktur och dramaturgi och det raffinerade underliggande hantverket som bygger upp en bra berättelse. Att det skulle sluta med att Simona Ahrnstedt en dag sålde världsrättigheterna till sina tre samtida romanceböcker där En enda natt är den första till ett stort amerikanskt förlag hade väl ingen av oss kunnat ana. Inte minst är det stort för att romance är en genre där den anglosaxiska författare dominerar så totalt. Det är svårt att inte inordna Simona i samma skara som J K Rowling, Sigge Stark, Astrid Lindgren och P L Travers – kvinnor som hanterar vardagen med familj och ekonomi, barn, matinköp och städning samtidigt som de skriver och gör sitt bästa för att Work it för att tala med Tyra Banks igen och där talangen eller mjukvaran till slut får ett explosiv genomslag.

  7. Världens bästa lektör

    av

    Astrid Lindgren

    Redaktören (och lektören) Astrid Lindgren ger konkret, nyttig, belysande och insiktsfull feedback till aspirerande unga författaren Barbro Lindgren efter att ha läst dennas manus (som dock refuserades men BL fick nog en skjuts i sin författargärning och vann ju sedemera ALMApriset!) Att tänka på varje kapitel som en egen fristående novell, med en egen ”kärna”, det är verkligen ett bra sätt att beskriva den dramatiska kurvan med en dramatisk konflikt. Och att författaren inte riktigt tar ut all den spänning hon kan ur varje episod, utan ”halkar från den ena till den andra” gör att intresset inte vidmakthålls manuset igenom. Tänk på att varje scen ska ha en funktion, mena något med varenda ord. Skrev ett förlag vart utlåtande jag fick ta del av vilket jag tycker är ungefär samma sak. Astrid efterlyser också mer ”sting” av manuset BL skickade in. Om det blir för trivialt och man halkar från det enda till det andra mest för att fylla ut sidorna blir det inget ”sting”.  Läser man refuseringen finns nästan tillräckligt med vägledning för att göra oss lektörer halvt arbetslösa.

  8. Onda hus och mystiska dörrar

    av

    rosemarys-baby-angels

    Husets symbolvärde är verkligen starkt inom skräckgenren både vad gäller litteratur och film. Det för vintern övergivna och igenbommade huset i A winter haunting av Dan Simmons där det dock syns ett mystisk lampsken från ett fönster ibland. The Bramford i Rosemarys baby där grannarna inte är så trevliga, huset i Psycho med dess typiska, gotiska siluett, och spökhuset i The Haunting of Hill House av Shirley Jackson förstås.  Eller Overlook Hotel i Varsel. Huset som rymmer ett sorts eget liv och har förmåga både att skänka trygghet men också göra sina invånare galna. Författaren Sarah Langan levererar spännande och otäckt om hus, med Audreys´s door. En ung, manodepressiv kvinna (alltid ett säkert kort att göra sin huvudperson mindre stabil än önskvärt) flyttar in i det arkitektoniskt förvridna jättepalatset The Breviary i the New York och börjar sedan drömma mystiska drömmar om dörrar. Ja även dörrar har ju ett starkt symbolvärde. Ett annat mycket otäckt hus är den viktorianska röda tegelvilla som skräckförfattaren Adam Neville förlagt handlingen till i utmärkta House of small shadows där konsten att stoppa upp djur, häxeri och metoder för konservering (och det är inte av syltlökar) ingår som ingredienser. Alla skräckälskare – läs den!