Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Kvinnlig framtid

    av

    scifi

    Science fiction och fantasy är genrer som fört en ganska tynande tillvaro i Sverige men som sedan några år fått en återfödelse och på olika sätt har den fått kvinnliga förtecken. Jag för min del tycker att både inom litteratur och teve & film så är dessa ytterst kvinno-vänliga genrer, nyskapande och med plats för normbrytande, okonventionella hjältinnor. Det kanske är talande att en av få svenska tvättäkta sciencefictionromaner är skriven av en normbrytande kvinna (Kallocain av Karin Boye). Den här trenden märks på de manus jag läser som lektör också nämligen att de är skrivna av kvinnor. Om det finns något gemensamt för dessa manus är det de ofta skickligt skrivna, energiska och fantasifulla (nej inte sexscener) utan stridsscener. Att få in rörelse och handling i långa partier som går ut på att några av karaktärerna ägnar sig åt någon typ av fysisk kamp är helt klart en utmaning men ofta tillhör dessa stycken det bästa i manusen. Om man vill läsa in sig på genren kan man uppdatera sig genom att ta del av dessa tips om scifiböcker skrivna av kvinnliga författare, eller kolla in Washington Posts kolumn om nyskriven sci fi och fantasy.

  2. Karaktärens känslomässiga båge

    av

    brideshead

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana. Ju djupare dalar desto mer uppnås katharsiseffekt men mer om det i senare inlägg.

  3. Ofattbart nerdig miniföreläsning

    av

    Dolores 1

     

    dolores 2

    dolores 4

    Jag får ibland frågan om det här med antagonistens drivkraft, vilket är ett sätt att få oss att förstå varför hen beter sig så illa – men ibland frågan om man verkligen måste gilla även den absoluta ondskan på det här sättet. Kan inte någon bara få vara rakt igenom ond utan att vi måste veta att hen mobbades på mellanstadiet? Jag tror det handlar lite om vilken typ av bok du skriver, och jag håller med om att det inte går att kasta ett förståelsens ljus över alla. När jag läste det här om Dolores Claiborne från 1992 så tänkte jag verkligen på att det är omöjligt att se något försonande med antagonisten i handlingen, Dolores skitstövel till man som misshandlar henne. Man kan säga att han är en helt igenom monstruös, hotfull karaktär och endimensionellt ond men det funkar. Det är nämligen skräck vi talar om. Precis som i deckaren är skräck en genre och där får du faktiskt hemfalla åt lite mer stereotypa och melodramatiska grepp. Förresten är hela poängen med skräckgenren att ondskan bara är, den får aldrig riktigt någon förklaring.

    Men samtidigt är Dolores Claiborne annorlunda – det är inte helt och hållet skräck. Det är en av de få Kingromaner där ondskan kommer i form av en elak jävel till alkoholist utan några övernaturliga under- eller övertoner. Däremot kan man säga att det finns två antagonister, dels Dolores make, dels hennes skräckinjagande arbetsgivare, Vera, en rik gammal kärring som skrämmer skiten ur de flesta. Det är kanske här King arbetar mer humaniserande med en av sina antagonister; trots sitt häxliknande yttre och monstruösa beteende är Vera inget monster. Hon är en ensam, bitter, sjuk kvinna som etablerat ett starkt band av lojalitet till Dolores och ultimat den som pushar Dolores att sätta stop för maken Joes skräckvälde (och testamenterar alla sina pengar och sitt stora hus till henne).

    Så man kan säga att just genom att använda två ”monster” i handlingen och låta den ene förbli stereotypt och alltigenom ond, och låta den andra visa sig ha oväntade och humaniserande sidor inrättar sig Stephen King precis mellan den rena skräckgenren där ondskan bara är ond och den ”vanliga” romanen, där alla karaktärer visar ha en grad av mänsklighet hur jävliga de än är.

  4. Håll ihop

    av

    träd

    Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. En sak jag ibland stöter på som lektör är frågan om hur bihandlingar samspelar med huvudintrigen eller rättare sagt ibland inte gör det. Även om ett romanbygge inte måste vara så tajt konstruerat som ett filmmanus uppstår samma problem när en handlingstråd svävar för sig själv utan att påverka eller växelverka med resten av intrigen. Undermedvetet letar läsaren efter mening med att något finns där – hur påverkar det resten, på vilket sätt kommer det att visa sig vara viktigt? Som Robert McKee säger i Story; ”If a subplot doesn´t thematically contradict or resonate with the// mainplot// or complicate the action of the mainplot, if it merely runs alonside, it will split the story down the middle and destroy it´s effect.” Har man en bihandling som beter sig som McKee beskriver är det kanske läge att man inser att man sitter och skriver på två olika böcker och med fördel kan lyfta ur en hel intrig och kanske göra det till en egen bok.

  5. En författarikon

    av


    Inger Alvfén

    Fin intervju med Inger Alfvén som skrivit många bra relationsromaner (om man får kalla de det). Här snackar vi ett koncept som många borde ta efter (när jag bildgooglar henne kommer faktiskt Anna Lönnqvists Tills kärleken skiljer oss upp i resultaten och det känns logiskt att det finns ett slags släktskap mellan dessa två författare). En drivet konstruerad yttre handling med vardag och relationer i centrum. Inger Alfvén utforskar verkligen karaktärernas inre med fantastisk insikt och lyhördhet samtidigt som hon aldrig tappar greppet om framåtrörelsen eller berättelsen. Bra exempel på breda underhållande engagerande berättelser med kvalitativt språk och känsla för djuplodande karaktärsskildring och psykologi. Och de dramatiska konflikterna. (Och en ganska kärv, illusionslös syn på människan och hennes självbedrägerier och begär får man väl säga.)

  6. Att skriva följebrevet

    av

    trailer

    Det borde anordnas kurser i att skriva följebrev till sitt manus. (Kanske gör det redan.) Det är förenat med en helt del ångest och ruelse, framkallad av känslan av att manuset står och faller med brevet eller iallafall dess chans att bli läst. Här kan man läsa några tips om hur det ska se ut om man vill ”locka till läsning” – som en filmtrailer. Försök att ge redaktören som läser den övergripande handlingen (”the dramatic arch”) utan att blanda in bihandlingar, med en definierad protagonist. Ta fram dramatiska höjdpunkter om det finns några. Upptäcker du att det inte finns några kanske du ska överväga att bearbeta manuset igen innan du skickar ut det… Se gärna till att sammanfattningen av handlingen utmynnar i en slags cliffhanger. Dock inte slutet i sig – redaktören ske helst känna ”wow, jag vill läsa mer!” Det här med genre, målgrupp och lite annat utlämnas faktiskt i artikeln. Kort sagt – se brevet som en kort reklamsnutt för din bok var syfte är att sälja den och skapa förväntan inför mer. Mitt tips är; var så konkret som möjligt, undvik det luftiga, allför generella eller det som känns klyschigt. (Bilden ur en trailer till Alfred Hitchcocks Psycho.)

  7. Råd från den publicerade författaren

    av

    skriva bok

    Det här var en av de bästa listorna över sammanställda skrivråd jag läst. Saker som publicerade författare vet (och delar med sig av till opublicerade). Som att när du skrivit första utkastet är bara du lite mer än halvvägs där men mycket återstår. Karaktärer kommer att skrivas ut ur handlingen eller tillkomma. Vissa kapitel likaså. Låt inte bristen på en deadline göra att du fastnar i obeslutsamhetens träsk – bara välj något och skriv om det! Som sagt är deadlines så bra för de tvingar en till handling, att skriva. Sakta inte ner takten i berättandet. Det här handlar inte om att skapa ett högt tempo i händelseutvecklingen, utan om att inte skriva mer än exakt vad som krävs för att på så sätt driva läsaren framåt hela tiden från en scen till nästa. Rytmen i berättandet, hur du får handlingen framåt i ett väl avvägt tempo är en svår konst men den gör texten musikalisk och suger in läsaren.

  8. Drömyrke: Författare!

    av

    författare II

    Alltså detta är ju ändå ganska fascinerande; iallafall på brittiska öarna utnämns författare till drömyrket nr 1. Hela 60 % av de tillfrågade vill bli författare allra mest av alla yrken, detta trots att författaren Sebastian Faulks beskriver det som en tillvaro där han ”bara sitter och stirrar på en blank ruta och försöker att inte bli sinnessjuk”. James Joyce utnämner skrivandet till en ren tortyrprocess. Men det måste finnas en stark lockelse i att få sitta i fred och vara herre/härskarinna över sin egen värld. Och att vara kreativ och skapa är ju alltid hälsobefrämjande. (Bara fem % vill bli gruvarbetare eller P-vakt kan ju tilläggas…)

  9. Stöd din inre författare

    av

     

    gåspenna

    Träffande läsning om att hur man blir en författare som faktiskt… skriver och allt som kan hindra en. Skribenten anser att det handlar om mest två saker; att lyckas tysta den inre kritikern som hela tiden påpekar hur katastrofalt dåligt och pinsamt man skriver. Och att hitta sin författande röst, den man själv hade velat läsa. En ytterligare sak kan ju vara att man inser vad det är man ska skriva. Hur gärna man än hade velat är man inte menad att skriva episkt myllrande fresker över 1600talets Norrbotten i tre delar som vinner Augustpriset. Det man i själva verket gör bättre än någon annan är att skriva romantiska veckotidningsföljetongar eller tonårsböcker med vampyrtema och mycket sex, så är det bara.

  10. Att skriva feelgood

    av

    feelgood-300x62

    Feelgood är lite svårt att ringa in, frågan är om det är en genre i sig egentligen – men det är på gång som begrepp och för ett tag sedan startade Lavender Lit. Värderingsmässigt och innehållsmässigt stämmer det bra med den typiska svenska veckotidningsnovellen som inbegriper inte bara kärlekspar utan alla familjemedlemmar, husdjur och helst mysiga miljöer som inger läsaren ett sorts eskapistiskt välbehag (dock utan att vara överdrivet exotiska, mer som hämtade ur något smakfull inredningsmagasin. ) Man kan nog också prata om mys, trevnad, en känsla av allt ordnar sig och att konflikterna inte berör livets mörkare sidor utan känns hanterliga och lagom tillspetsade för att också vara underhållande. Feelgood betyder dock absolut inte en avsaknad av problem – man ska vara lika noga med att  intrigmässigt ge sina karaktärer hinder, utmaningar, äventyr och komplikationer för att sedan skapa den värmande känslan att allting allting löser sig och slutet alltid är gott. Då uppstår magisk feelgood.

  11. Nästa sida »