Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Lär dig skriva noveller och romaner för veckotidningar

    av

    veckotidningsnoveller

    I över tio år har jag som en rolig vid-sidan-av-verksamhet skrivit mängder av noveller och romaner åt veckotidningar som Hemmets veckotidning, Allers och norska Familien. Och kurserna jag handleder i att skriva för veckopressen är fortsatt populära, du kan läsa utlåtanden från tidigare deltagare här. Många säljer texter de skriver när de går kursern eller efteråt. Du lär dig skriva en kortare (eller längre) berättelse med en underhållande yttre handling och ett strömlinjeformat språk. Du lär dig utarbeta en intrig som fungerar som motor för att driva berättelsen och hur du kan hålla igång handlingen med dramatiska vändpunkter och cliffhangers. Det här inget mysterium eller en fråga ens om inspiration; det går att lära sig med rätt redskap och hantverk. Från att ha varit en nästan marginaliserad företeelse så har veckotidningarnas fictionsmaterial blivit mer och mer populärt och nuförtiden finns massor med duktiga underhållningsförfattare som förser dem med material. Du kan också bli en av dem! Läs mer om upplägg och kursavgifter här. Alla kurserna är på distans och du anmäler dig genom ett mail till mig.

  2. Förvilla, inte förvirra

    av

    girl on a train

    Som lektör är jag ju väldigt förtjust i en redig antagonistisk kraft – något eller någon som smider onda planer, förstör och sätter sprutt på handlingen. I synnerhet om man skriver thrillers och spänning kan man ta ut svängarna. Det behövs någon att identifiera sig med och någon av avsky, frukta och misstro. Och det mest raffinerade av allt är förstås om det inte helt går att avgöra vem som är vem, eller om den sympatiske protagonisten också är den karaktär som förkroppsligar Det onda. Fler och fler thrillers som Gone girl och nu senaste The girl on a train vänder på läsarnas förväntningar och håller upp skrattspeglar och tillämpar det opålitliga berättarperspektivet där det som skildras ur en karaktärs vinkel visar sig ha en baksida eller gömma en underliggande sanning. Kanske med tanke på genrens enorma popularitet krävs det hela tiden mer sofistikierade berättarmetoder för att fortsätta lura läsaren ända till slutet. Men det kräver stenhård koll på pusselbitarna av författaren och som Simona Ahrnstedt skulle rekommendera; en hel del Post itlappar. Som (thriller)författare ska du förvilla, inte förvirra.

  3. Hur gör djur?

    av

    det susar i säven

    Är det en relevant sak att fråga sig hur man ska skriva ur djurperspektiv som författare? Eller det kanske inte görs överhuvudtaget…  böcker (även för vuxna) skrivna ur djurens vinkel är kanske ett mer brittiskt fenomen, tänker på Djurfarmen, Den långa flykten och Det susar i säven (för barn och vuxna), och alla talande djur i fantasyn. Men om man nu väljr att ha ett eller flera djur som huvudpersoner, kanske om man skriver mer för barn, så kan det vara bra att veta hur man bäst skriver dem. Författaren Tom Moorhouse som skrivit många ”djuräventyr” har några tips som man kan läsa här. De involverar bland annat vikten av att göra djurkaraktärerna till just karaktärer snarare än djur,  ett visst mått av förmänskligande i form av vanliga mänskliga fel och brister, och att samtidigt lära sig tillräckligt om djuren och deras värld för att skapa en trovärdig kontext åt dem – tänk miljöförstörelsen i Den långa flykten och hur den blev ett hot mot kaninernas värld och livsrum. (Bilden ur Det susar i säven, vet tyvärr ej konstnärens namn.)

  4. Huvudpersonens dilemma

    av

    an education

    Jag brukar ju hävda att karaktärens vilja eller intention definierar vem hon är.

    Försök formulera och få fram vad karaktären vill och där har du essensen av din romankaraktär. Allt annat är mest… pynt. Så man kan säga att roman (eller film/tevekaraktärer) är vandrande förkroppsligade önskningar.

    Kanske var det detta som gjorde att jag inte tyckte filmen ”An education” fungerade riktigt, trots att den var bra. Huvudpersonen, den väluppfostrade tonåringen Jenny har i filmens början två val; att välja mellan att studera engelska vid Oxford och att leva i sus och dus med en äldre älskare som tar henne till Paris och höljer henne i juveler. Man kan väl säga att båda valen är bra. Hon vill egentligen båda vilket ju inte är så konstigt. Huvudpersonen känns svår att identifiera sig minst sagt, som om livet log mot henne från vilken sida hon egentligen ser det. Och dramat stannar på ytan nästa hela vägen. Man kan se det såhär – det är inte ”Sophies choice”… där snackar vi val mellan pest och kolera. Ju värre huvudpersonens dilemma är, desto djupare dramatik.