Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Saker som kan hjälpa dig skriva synopsis

    av

    skrivbord

    K M Weiland ger några tips om vissa saker som kan hjälpa dig att skriva vad hon kallar för outline. En plan, inte så långt som synopsis men ändå en sorts grundstruktur. Vilka är de grundläggande villkoren, premisserna för manuset? Premissen är alltså bara den första delen eller den första akten för att tala filmmanusspråk. Det här är bra att kunna langa fram när du ska marknadsföra boken och vill kunna ganska snabbt och konkret, med direkta exempel, sammanfatta vad handlingen går ut på:

    Försök att identifiera

    • Protagonisten
    • Vilken är hens situation; vilken är den vanliga världen eller huvudkaraktärens utgångsläge?
    • Målet; vilken är protagonistens mål i handlingen?
    • Vad hindrar?
    • Katastrofen: vad får huvudpersonen att lämna sin vanliga värld? (Kallet till äventyret kan man säga också, det behöver inte vara en katastrof. Ett arv, ett brev, någon slags vändpunkt.)
    • Konflikten: vad handlar manuset om. Vilken är den övergripande konflikten?

  2. Karaktärens känslomässiga båge

    av

    brideshead

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana. Ju djupare dalar desto mer uppnås katharsiseffekt men mer om det i senare inlägg.

  3. Ofattbart nerdig miniföreläsning

    av

    Dolores 1

     

    dolores 2

    dolores 4

    Jag får ibland frågan om det här med antagonistens drivkraft, vilket är ett sätt att få oss att förstå varför hen beter sig så illa – men ibland frågan om man verkligen måste gilla även den absoluta ondskan på det här sättet. Kan inte någon bara få vara rakt igenom ond utan att vi måste veta att hen mobbades på mellanstadiet? Jag tror det handlar lite om vilken typ av bok du skriver, och jag håller med om att det inte går att kasta ett förståelsens ljus över alla. När jag läste det här om Dolores Claiborne från 1992 så tänkte jag verkligen på att det är omöjligt att se något försonande med antagonisten i handlingen, Dolores skitstövel till man som misshandlar henne. Man kan säga att han är en helt igenom monstruös, hotfull karaktär och endimensionellt ond men det funkar. Det är nämligen skräck vi talar om. Precis som i deckaren är skräck en genre och där får du faktiskt hemfalla åt lite mer stereotypa och melodramatiska grepp. Förresten är hela poängen med skräckgenren att ondskan bara är, den får aldrig riktigt någon förklaring.

    Men samtidigt är Dolores Claiborne annorlunda – det är inte helt och hållet skräck. Det är en av de få Kingromaner där ondskan kommer i form av en elak jävel till alkoholist utan några övernaturliga under- eller övertoner. Däremot kan man säga att det finns två antagonister, dels Dolores make, dels hennes skräckinjagande arbetsgivare, Vera, en rik gammal kärring som skrämmer skiten ur de flesta. Det är kanske här King arbetar mer humaniserande med en av sina antagonister; trots sitt häxliknande yttre och monstruösa beteende är Vera inget monster. Hon är en ensam, bitter, sjuk kvinna som etablerat ett starkt band av lojalitet till Dolores och ultimat den som pushar Dolores att sätta stop för maken Joes skräckvälde (och testamenterar alla sina pengar och sitt stora hus till henne).

    Så man kan säga att just genom att använda två ”monster” i handlingen och låta den ene förbli stereotypt och alltigenom ond, och låta den andra visa sig ha oväntade och humaniserande sidor inrättar sig Stephen King precis mellan den rena skräckgenren där ondskan bara är ond och den ”vanliga” romanen, där alla karaktärer visar ha en grad av mänsklighet hur jävliga de än är.

  4. Håll ihop

    av

    träd

    Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. En sak jag ibland stöter på som lektör är frågan om hur bihandlingar samspelar med huvudintrigen eller rättare sagt ibland inte gör det. Även om ett romanbygge inte måste vara så tajt konstruerat som ett filmmanus uppstår samma problem när en handlingstråd svävar för sig själv utan att påverka eller växelverka med resten av intrigen. Undermedvetet letar läsaren efter mening med att något finns där – hur påverkar det resten, på vilket sätt kommer det att visa sig vara viktigt? Som Robert McKee säger i Story; ”If a subplot doesn´t thematically contradict or resonate with the// mainplot// or complicate the action of the mainplot, if it merely runs alonside, it will split the story down the middle and destroy it´s effect.” Har man en bihandling som beter sig som McKee beskriver är det kanske läge att man inser att man sitter och skriver på två olika böcker och med fördel kan lyfta ur en hel intrig och kanske göra det till en egen bok.

  5. Att skriva följebrevet

    av

    trailer

    Det borde anordnas kurser i att skriva följebrev till sitt manus. (Kanske gör det redan.) Det är förenat med en helt del ångest och ruelse, framkallad av känslan av att manuset står och faller med brevet eller iallafall dess chans att bli läst. Här kan man läsa några tips om hur det ska se ut om man vill ”locka till läsning” – som en filmtrailer. Försök att ge redaktören som läser den övergripande handlingen (”the dramatic arch”) utan att blanda in bihandlingar, med en definierad protagonist. Ta fram dramatiska höjdpunkter om det finns några. Upptäcker du att det inte finns några kanske du ska överväga att bearbeta manuset igen innan du skickar ut det… Se gärna till att sammanfattningen av handlingen utmynnar i en slags cliffhanger. Dock inte slutet i sig – redaktören ske helst känna ”wow, jag vill läsa mer!” Det här med genre, målgrupp och lite annat utlämnas faktiskt i artikeln. Kort sagt – se brevet som en kort reklamsnutt för din bok var syfte är att sälja den och skapa förväntan inför mer. Mitt tips är; var så konkret som möjligt, undvik det luftiga, allför generella eller det som känns klyschigt. (Bilden ur en trailer till Alfred Hitchcocks Psycho.)

  6. Råd från den publicerade författaren

    av

    skriva bok

    Det här var en av de bästa listorna över sammanställda skrivråd jag läst. Saker som publicerade författare vet (och delar med sig av till opublicerade). Som att när du skrivit första utkastet är bara du lite mer än halvvägs där men mycket återstår. Karaktärer kommer att skrivas ut ur handlingen eller tillkomma. Vissa kapitel likaså. Låt inte bristen på en deadline göra att du fastnar i obeslutsamhetens träsk – bara välj något och skriv om det! Som sagt är deadlines så bra för de tvingar en till handling, att skriva. Sakta inte ner takten i berättandet. Det här handlar inte om att skapa ett högt tempo i händelseutvecklingen, utan om att inte skriva mer än exakt vad som krävs för att på så sätt driva läsaren framåt hela tiden från en scen till nästa. Rytmen i berättandet, hur du får handlingen framåt i ett väl avvägt tempo är en svår konst men den gör texten musikalisk och suger in läsaren.

  7. Kroppen kräver sitt

    av

    springa

    En författare resonerar om vikten av att röra på sig under skrivprocessen. Löpträningen hjälper faktiskt hans skrivande. Det räcker inte att bara låta fingrarna röra sig över tangentbordet – att röra sig fysiskt verkar hänga ihop med den mentala processen under skrivararbetet. Speciellt när man sitter fast. Att springa motverkar dåligt humör (framkallat av allt sämre självförtroende eftersom man börjar inse att man är en hopplöst kass författare), förhindrar panikkänslor inför kommande deadlines och sätter igång kreativiteten bättre än att hänga framför datorn. Framför allt inger det känslan av nyvunnet självförtroende – mitt manus kanske inte rör sig framåt men det gör jag!

  8. Om uppskjutandets (o)sköna konst

    av

    tid

    Det här är kanske det vanligaste problemet man måste lära sig hantera som författare; hur man slutar skjuta upp att skriva. Varför man kryper som katten kring het gröt och gör saker man vanligtvis undviker som pesten snarare än att sätta sig vid skrivbordet verkar ha att göra med intressanta psykologiska mekanismer som man kan läsa mer om. Vad man egentligen försöker skydda sig själv från är alltså inte arbetet i sig, utan rädslan om att man ska skriva väldigt dåligt… Alla har väl någon gång haft en lysande idé/intrig bara för att se den falla i småbitar när man fäster den på papper. Alla har haft som syfte att få ner ett visst antal ord bara för att inse att dessa ord är platta, meningslösa och oinspirerade. En stor del av detta beror på att när vi läser en roman ser vi slutresultatet efter vad som kanske är flera års omarbetningar, svett, tårar och omskrivningar.  Sedan blir man förtvivlad, uppgiven och trött när man själv ska skapa något och det inte blir lika bra – snarare tvärtom. Det här den skyggande fasen man måste ta sig igenom, sluta väja sig för det jobbiga att konfrontera sin egen förmåga. Det hjälper inte att städa garaget en gång till. Man måste lära sig skriva trots att det blir riktigt dåligt.

  9. Planering vs. inspiration

    av

    inspiration

    Det här är ett ämne för en ständig debatt i skrivande kretsar. Ska man etsa ut en plan för handlingen i förväg och sedan följa den, eller ska man ta penna till papper och bara köra vilt? Enligt kreativitetsforskaren Macolm Gladwell så existerar inte ens inspiration – något jag tror de flesta inte håller med om. Det enda som finns är hårt arbete, struktur och sittfläsk. Jag tror en kombination är det bästa – de flesta som skrivit en längre historia eller varit djupt nergrottade i något projekt kanske har märkt att hugskotten, de briljanta idéerna och magin uppstår när man arbetat hårt med att lägga de där ramarna. Lägg lite krut på planeringen, synopsis och fuska inte med det svåra förarbetet med att konstruera intrigen så kan du skörda senare i processen. Plötsligt uppstår samband, viktiga teman utspinner sig och saker bara kommer till en och man fattar inte varifrån. Kreativitetens och inspirationens musa är svårflirtad men hon belönar den som gör grovarbetet.

  10. Den strängaste lektören

    av

     

    penna

    En författare väger för och emot egenpublicering men bestämmer sig för att det trots allt slår högre att bli antagen av ett riktigt förlag. Orsakerna är förskottet, att han inte är typen som vill marknadsföra sig själv, och känslan av acceptans som det innebär att någon annan vill ge ut en. Men han tar också upp att han känner sig tryggare att jobba med förlagets egna redaktörer och lektörer eftersom dessa har ett ”vested interest” eller egenintresse av att boken blir så bra som möjligt. (Den ska ju trots allt betala även deras löner och hamnar på deras meritlista.) Men även vi frilansande lektörer och redaktörer har ett intresse i att boken blir så bra det bara är möjligt. En antagen bok är en fjäder i hatten, en ingång till nya uppdrag och bättre på anseendet. Även om det kan kännas tufft att läsa ett negativt utlåtande som känns petigt och där de gnälliga konstruktivt kritiska synpunkterna aldrig verkar ta slut så är det bättre för författaren än att få respons som är överseende, överslätande eller missar att vara tillräckligt djupgående – även om det känns bättre i stunden, frågan är om det får dig att utvecklas. Det enda dåliga utlåtandet är det som inte verkar ha gått på djupet med ditt manus eller tagit dig riktigt på allvar.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →