Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Sex utan sammanhang

    av

    sansa

    Det finns en våldtäktsscen i nya säsongen av Game of Thrones som blivit föremål för diskussion, och för att sammanfatta den (diskussionen) kan man väl säga att det finns inget som blir så fel som en onödig eller spekulativ sexscen – det inbegriper forcerat eller ofrivilligt sex som i GoT. Att skriva om sex är svårt nog, men ännu en sak att förhålla sig till är varför man ska ha med det, tjänar det något syfte för att som det står här ”berätta något om karaktärerna eller driva handlingen framåt”. Gör det inte det blir sexet exploaterande, opåkallat och just onödigt. Precis som med våldtäkten av Sansa så är det där för att kittla, chocka och åstakomma någon typ av effekt, skaka liv i en berättelse som inte har ett narrativt driv längre, men utan sammanhang. Det hör helt enkelt inte till handlingen. Artikelförfattaren här påpekar att om Sansa behövt orsak att ta hämnd så har hon redan det, man behövde inte skriva in en otäck övergreppsscen därtill för att driva handlingen framåt eller förstärka hennes motivation.

  2. Döda författare pratar vidare

    av

    RayBradbury

    Här är ännu en lektion från fakulteten för döda författare. (Det är en hel serie som man kan lyssna på i efterhand.) Ämnet för dagen är författarens rutiner och riter. Till det som avhandlas hör

    – hur man hittar in i det kreativa flowet; genom en varm, avslappnande dusch till exempel

    – om nödvändigheten av att stänga av/ute alla distraktioner

    – att man inte får följa med de andra barnen ut och leka när man sitter och skriver

    – att försöka hitta samma stillhet som jägaren, inte munken (observerande, vaken)

    – om att be sitt undermedvetna om att ”ge” (exempelvis innan man ska lägga sig för att sova) för att få idéer och lösningar på problem

    – låt omvärlden bryta in och avbryta dig i skrivandet. Alla som går in i din värld har en historia att berätta, ofta utan att ens veta om det

    – det finns ingen poäng med stjärnor, universum eller planeter om ingen finns där för att observera och skildra det

    (Bilden föreställer Ray Bradbury som har några riktigt lyssningsvärda slutord.)

  3. I döda författares sällskap

    av

    shakespeare

    Shakespeare är tyvärr inte en av dem, men här kan man lyssna på ett gäng avlidna författare som i radioklipp pratar om skrivande och ger insiktsfulla lektioner, kategoriserat enligt intrig, karaktärer och stil.

    Bland visdomsorden jag tog till mig:

    – tänk på intrig som allt de andra karaktärerna slänger i din protagonists väg (med andra ord hinder)

    – en karaktär kan inte bara glida omkring i handlingen utan något att göra. Hen måste ha en funktion, ett syfte.

    – tänk dig alla dina karaktärer stå vid ena kanten av ett snötäckt fält, var och en med ett mål i sikte, på väg efter det de vill ha. Tänk dig att du avfyrar ett skott och alla börjar springa i riktning mot sitt mål. Spåren de lämnar efter sig i snön är strukturen i din bok. Hmmm…

    – en författare kan inte vara någon stjärnögd typ som inte vet vart de är på väg. Man bör se på sig själv som en skeppsbyggare, en hantverkare, som sakta och målmedvetet bit för bit bygger sitt skepp.

    – ge läsaren bilder och händelser. Förklara inte, kommentera inte.

    – det är nödvändigt att dina karaktärer till slut börjar leva sitt eget liv och tar över, oavsett vad du planerade i början

    – om du visar och gestaltar istället för att berätta om så kommer läsaren att känna att hen själv är där

    Och mycket mer….

  4. Om man vill skriva fantasy

    av

     

    pad-black-and-white

    Man bör först ha läst ganska mycket fantasy (bästa receptet om man vill skriva böcker är att läsa dem) och den här utförliga artikeln om genren kan vara en ledsagare. Här diskuteras lite allt möjligt som nyttan av olika berättarperspektiv för att kunna ge utrymme åt en komplex och ofta myllrande värld. Om de nödvändiga ingredienserna magi och drakar samt behovet av noggranna kartor så att läsaren kan orientera sig. Och om myter som inspirationskälla, om moralen i Game of thrones och om att det i fantasy för barn ofta finns en fot planterad i vår verkliga vardagsvärld och passager mellan den och fantasyvärlden, medan vuxenfantasyn helt utspelar i främmande världar. Eller man kan göra som Neil Gaiman och introducera fantasyn i ett vanligt prosaiskt sammanhang som tunnelbanan i London, som han gör i Neverland.

  5. Så skriver du nästa YAbästsäljare

    av

     

    hjältinna

    Tyvärr hittar jag inte länken till denna lite halvt på skojartikel om hur du skriver nästa dystopiska ungdomsroman. YA, alltså Young Adult, är en genre som dominerar topplistorna. Vissa säger att de riktar sig till läsare mellan 14 – 17, andra att målgruppen är upp mot 25 år. Fantasy eller sci fi är en populär genre att skriva i men det finns också kärleksromaner á la Förr eller senare exploderar jag. Huvudpersonen är ung, oftast kvinna, kanske till och med fortfarande i skolan (gymnasiet). Ja tänk bara på tjejerna i Cirkeln.

    Hursomhelst, här är några gemensamma drag för YAböcker á la Hungerspelen eller Divergent:

    • Flera delar eller iallafall en trilogi. Minst.
    • Skapa en detaljerad värld. (Men undvik exposition alltså långa sjok av beskrivningar, mitt tips)
    • Ge protagonisten ett uppdrag. Det ska vara ganska betungande dessutom, typ rädda världen
    • Inkludera en kärlekshistoria, dock kantad av problem
    • Seger; huvudpersonen vinner men till ett fruktansvärt högt pris eller iallafall att någon bikaraktär dör
    • Protagonisten är kvinnlig och både starkt och modig. Hon är bra på att handskas med vapen och blir en duktig krigare (för att hon måste)
    • Den manlige huvudpersonen är en känslig, komplicerad typ
    • Inkludera ett föremål från huvudpersonens förflutna i den ”vanliga världen”, ett memento. Ett smycke hon ärvt, något hemifrån, en leksak eller något som tillhört den familj hon tvingats lämna bakom sig

    Här intressant läsning om fenomenet YA.

  6. Bladet från munnen

    av

    blad

    En frustrerad handledare på en av USA.s mer prominenta författarutbildningar skäller på sina deltagare och förklarar att han är trött på alla som

    – Vill skriva men inte vill läsa själva – förutom i rent marknadsundersökningssyfte á la varför blev just den boken en hit och hur gjorde hen som skrev den?

    – Folk som baserar sitt manus på självupplevda händelser och tror att dessa räcker för att boken ska bli intressant

    – Alla som hanterar sitt professionella skrivande som en form av terapi

    – Total brist på något intressant att berätta

    Kort sagt; uppfyller du de här kriterierna kommer ingen att bry sig ett skit om din bok! Det bör påpekas att kritiken från den här läraren riktar sig speciellt mot alla som använder något trauma i sin uppväxt för att bygga en hel bok kring och tror att det räcker. Men som artikelförfattare påpekar, den här handledaren (själv författare) har insikter om hur ett manus kan uppfattas som deltagarna kommer att bli konfronterade med när de väl lämnar skrivarworkshopens ombonade livmoder och kastas ut i verkligheten.

  7. Saker som kan hjälpa dig skriva synopsis

    av

    skrivbord

    K M Weiland ger några tips om vissa saker som kan hjälpa dig att skriva vad hon kallar för outline. En plan, inte så långt som synopsis men ändå en sorts grundstruktur. Vilka är de grundläggande villkoren, premisserna för manuset? Premissen är alltså bara den första delen eller den första akten för att tala filmmanusspråk. Det här är bra att kunna langa fram när du ska marknadsföra boken och vill kunna ganska snabbt och konkret, med direkta exempel, sammanfatta vad handlingen går ut på:

    Försök att identifiera

    • Protagonisten
    • Vilken är hens situation; vilken är den vanliga världen eller huvudkaraktärens utgångsläge?
    • Målet; vilken är protagonistens mål i handlingen?
    • Vad hindrar?
    • Katastrofen: vad får huvudpersonen att lämna sin vanliga värld? (Kallet till äventyret kan man säga också, det behöver inte vara en katastrof. Ett arv, ett brev, någon slags vändpunkt.)
    • Konflikten: vad handlar manuset om. Vilken är den övergripande konflikten?

  8. Vikten av synopsis

    av

    synopsis

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar  berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  9. Kvinnlig framtid

    av

    scifi

    Science fiction och fantasy är genrer som fört en ganska tynande tillvaro i Sverige men som sedan några år fått en återfödelse och på olika sätt har den fått kvinnliga förtecken. Jag för min del tycker att både inom litteratur och teve & film så är dessa ytterst kvinno-vänliga genrer, nyskapande och med plats för normbrytande, okonventionella hjältinnor. Det kanske är talande att en av få svenska tvättäkta sciencefictionromaner är skriven av en normbrytande kvinna (Kallocain av Karin Boye). Den här trenden märks på de manus jag läser som lektör också nämligen att de är skrivna av kvinnor. Om det finns något gemensamt för dessa manus är det de ofta skickligt skrivna, energiska och fantasifulla (nej inte sexscener) utan stridsscener. Att få in rörelse och handling i långa partier som går ut på att några av karaktärerna ägnar sig åt någon typ av fysisk kamp är helt klart en utmaning men ofta tillhör dessa stycken det bästa i manusen. Om man vill läsa in sig på genren kan man uppdatera sig genom att ta del av dessa tips om scifiböcker skrivna av kvinnliga författare, eller kolla in Washington Posts kolumn om nyskriven sci fi och fantasy.

  10. Karaktärens känslomässiga båge

    av

    brideshead

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana. Ju djupare dalar desto mer uppnås katharsiseffekt men mer om det i senare inlägg.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →