Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Det magiska receptet

    av

    anne island

    Vissa författare kan koppla greppet på läsaren. Det bli helt enkelt spännande, trots enkla förutsättningar. L M Montgomery som skapade Anne på Grönkulla är en av världen bästa historieberättare har jag alltid tyckt. Det är aldrig sentimentalt och alltid suveränt berättat. Hon inleder stillsamt ( i “The road to yesterday”) med en pojke som lämnats ensam hemma. I exakt rätt stund kastar L M in en ny karaktär, en främmande man som kommer på besök. Han beskrivs på ett sätt som väcker mystik; han ser trevlig ut men något med hans skratt känns inte helt bra. Han ställer frågor men säger saker som får oss – läsaren – att förstå att han vet mer om pojken och hela dennes familj än vad pojken gör själv. Han är propert klädd men ser ändå luggsliten ut… Utan att något dramatiskt har hänt lyckas L M snabbt bygga upp en spänning, en nyfikenhet, en förväntan, på några sidor har hon dragit in oss i handlingen och får oss att undra; vad händer nu? (Och kanske även; vad har hänt?) L Ms berättarförmåga (hon skrev flitigt för dåtidens veckopress innan genombrottet med Anne) bekräftar vad jag alltid tyckt att när det gäller underhållningsberättelser är det inte vad som berättas så mycket som hur, som är det avgörande.

  2. Inre spänning

    av

    hitchmusic

    Har tittat igenom en massa gamla “Alfred Hitchcock presents” på DVD (rysare gjorda för tv) för att få input till de rysarnoveller jag vill skriva, hittills utan att ha kläckt någon ny men… ändå kul. Varje historia är välskriven med en ofta lite småohygglig twist mot slutet. Påfallande ofta är huvudpersonen och gärningsmannen samma person, som lockas, drivs till desperata handlingar, förföljd av skuldkänslor och paranoia. En man som mördat sin hustru förföljs på olika sätt av hennes bild tills han till slut avslöjar sig själv, en kvinna som varit otrogen börjar inbilla sig att alla som knackar på dörren är den notoriske “the creeper” som överfaller ensamma kvinnor i grannskapet….  Det känns som om budskapet är ganska tydligt: hårda straff utdelas mot moraliska förbrytelser, men det värsta straffet ger den skyldige sig själv tills sanningen och det oundvikliga slutet hinner ifatt. Till skillnad från veckotidningarnas spänningsnoveller där hjältinnan ofta är helt oskyldig förstås. Men att känslan av fara och hot utspelar sig i huvudpersonens inre till den största delen är gemensamt både för A. Hitchcock och Allers och Hemmets veckotidning…

  3. Fortsatt höstläsning

    av

    spkbild

    “It has to do with creating believable people for whom the reader can feel affection, then putting them in danger of the unnameable and unseen.” Ungefär: Det har att göra med att skapa trovärdiga karaktärer som sedan konfronteras med något övernaturligt – en främmande kraft som inte går att förstå. Bra definition av skräck tycker jag, iallafall i skriven form. Tagen ur denna intervju med horrorförfattaren Peter Straub av Laura Miller (igen förekommande på denna blogg) från nättidningen Salon. Peter Straub (som jag inte läst så mycket av alls…) säger också att “Världen till hälften består av natt”. Så sant. Som skräckälskare anklagas man ibland just för att man dras till det morbida, mörka och melankoliska, men med tanke på att nattsidan utgör halva vår tillvaro är det kanske inte så konstigt att man lockas att utforska den ibland… Straub påpekar också att skräck ofta i olika former utforskar förlust och sorg i någon form, något som jag också har tänkt på, det är egentligen inte så ofta det är fråga om hårresande effekter, chock, äckel, våld, blod… och verkligen inte i jämförelse med samtida deckare.

  4. Två systrar i tornet

    av

     

    boleyngirl4L_468x306Håller på att avsluta den läsvärda “Mad World”, biografin om Evelyn Waugh “and the secrets of Brideshead”, om den engelske författarens EW:s vänskap med adelsfamiljen Lygon som blev hans inspiration till “En förlorad värld” (“Brideshead revisited”). En bra biografi lyckas verkligen levandegöra till och med en sedan länge död och kanske till viss del bortglömd  person som E.W men också en familj och en förgången tidsera på ett intimt, nyanserat sätt. Först nu fattar jag att Mad World syftar på Madresfield, slottet där E.W hängde som ung och som senare blev Brideshead i boken. Under andra världskriget blev engelska slott och herresäten ofta upplåtna till armén eller tilläts förfalla men Madresfield behölls in tip top shape under hela kriget, trots enorma omkostnader för underhåll. Det  fanns dock ett skäl till detta; om situationen i London blev riktigt illa, eller om England invaderades av Hitler skulle slottet bli bostad (eller gömställe) åt vad som fick fick kodnamnet “two sisters from the tower” – nämligen Elizabeth, tronföljaren, och hennes lillasyster Margaret. (Inte dom på bilden dock.)

  5. Halloweenläsning

    av

    halloween-tree

    Dessa lästips inför en mörk men stämningsfull tid på året snodde jag från Laura Miller, som rekommenderar speciell läsning för Halloween. (Laura Miller har precis utkommit med en bok om Narniaserien; “The Magician´s book; a sceptics adventures in Narnia”)” Precis som James Hynes som vägleder oss in i den hemlighetsfulla skogen av skräcknoveller så uppskattar jag dimensionen av det mörka och melankoliska. Jag blir iallafall sugen på att till exempel avsluta höstdagarna med att läsa ”Evening Primrose,” om ”the secret society of people who live in a department store and who only come out at night” eller varför inte Ray Bradbury ”The october country” eller ”The Halloween tree”…

  6. Kusligheter

    av

    hill house

    Det är svårt att skriva spännande, och det är svårt att skriva otäckt – det är med andra ord svårt att skriva så att man framkallar känslor och det är väl lite vad underhållningslitteratur och genrelitteratur handlar om för mig. Kanske obehagsbiten handlar om det av Freud myntade begreppet Das Unheimliche – det främmande eller ”the uncanny” som det heter på engelska. Det är inte fråga så mycket om drastiska effekter, utan om en smygande, nästan gradvis förskjutning av det vi uppfattar som tryggt och välbekant. Det som inte är ”heimlich” – som vi känner igen oss i, känner oss hemma med, blir Det kusliga. Någon svarar inte i telefon som hon alltid brukar, dörren står på glänt trots att jag låste den… en liten, oroande förskjutning av verkligheten sker som får oss att tappa fotfästet.

  7. Take that, Mr Rochester

    av

    wuthering-heights

    Mills & Boone har upprättat en lista över mest romantiske hjälten och Mr Rochester (“Jane Eyre”) vann! (Heathcliff i ”Svindlande höjder var förstås också där uppe på listan.) Trots att han är “prone to locking inconvenient ex-wives in his attic and fibbing about their existence”. (Trots att han har en tendens att låsa in störande exfruar på vinden och sedan försöka låtsas som ingenting.) Det är rätt intressant läsning om man vill göra en snabb-analys av hjältemässiga karaktärsdrag som verkar gå hem genom tiderna – inga insmickrande typer direkt men läs den roliga listan själva här.

    Jag vet hursomhelst att en ny svensk roman/romancehjälte i historisk miljö kommer att äntra scenen/bokmarknaden nästa år – från Norge, dessutom. Och han kommer att nästan utklassa Edward Rochester, och ta Sveriges och kanske resten av världens kvinnor (och säkert flera män också) med storm…

  8. Emma overload

    av

     

    colonialfamilyDe engelska tvtittarna – i synnerhet de manliga – verkar bli mer och mer trötta på alla filmatiseringar av romantiska klassiker som ”Emma” och historiska romaner  överhuvudtaget.  Av vad jag förstått så görs tvbearbetningar till exempel av Jane Austen numera lite på löpande band, med fokus på de kändaste titlarna men de ängsliga tvcheferna väljer bort de dystrare och mer komplexa verken. Kanske därför kritikern i the Guardian önskar  sig “a bonnfire of the bonnets” ganska snart (ett bål av bahytter) och A. A Gill är förbannad för att Emma är en pappersdocka, och för att ingen annan karaktär i serien vågar hugga benen av henne och beat her brains out with the bloody stump… Det var ett tag sedan med andra ord som motorvägarna korkades igen för att ALLA skulle hem i tid att se “Pride and prejudice”. Jag tror det är “Emma in leggingssyndromet” som spökar.

  9. Hjältinnans tio budord…

    av

    BecomingJaneHathawayreading

    Fick ett tips om den här roliga sidan skapad av smarta tjejer som läser romance. Flera av råden till exempel angående hur en romancehjältinna bör bete sig och uppföra sig stämmer även inom svensk veckotidningsfiction där den kvinnliga huvudpersonen oftast är väldigt helylle. “Du ska ha ett omvårdande drag varmare än sydkinsesiska sjön”. “Du ska inte vara medveten om din egen skönhet”. “Om du förekommer i en historisk roman, ska du ha en lojal, pålitlig tjänare /tjänarinna…” Ett intressant budord var att hjältinnan aldrig får vinna över hjälten, men moraliska segrar är okej.

  10. Miljö är handling

    av

    imageresizer (8)

    Karaktär är handling säger man ju. (Kanske i synnerhet om man är manusförfattare.) Men det är tydligt även hur miljöerna inspirerar till historier och påverkar handlingen. Jag tänker nu senast  på “Bergets döttrar”, av Anna Jörgensdotter, om Sandviken och dess bygdehistoria. Andra författare förlägger i princip alla sina historier till samma trakt, Stephen King är en av dem med sitt Maine. En, kanske nyttig, realitet med att skriva veckotidningsfiction är att man måste väva in miljöerna i pågående handling för att inte bryta framåtrörelsen. Man kan inte riktigt ge sig hän åt dem för deras egen skull på samma sätt som i en roman. Men att läsa en bok med väl genomförda miljöskildringar förstärker känslan av att stiga in i en annan värld och ju mer detaljerade miljöskildringar desto fastare “väggar” i detta imaginära rum. Det måste hursomhelst vara en gåva för en som författare om man har en plats som man känner sig inspirerad av, som föder berättelser och hör i hop med en själv rent kreativt, varesig det är Cornwall, Bergslagen, Fjällbacka eller New England.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →