Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Två systrar i tornet

    av

     

    boleyngirl4L_468x306Håller på att avsluta den läsvärda “Mad World”, biografin om Evelyn Waugh “and the secrets of Brideshead”, om den engelske författarens EW:s vänskap med adelsfamiljen Lygon som blev hans inspiration till “En förlorad värld” (“Brideshead revisited”). En bra biografi lyckas verkligen levandegöra till och med en sedan länge död och kanske till viss del bortglömd  person som E.W men också en familj och en förgången tidsera på ett intimt, nyanserat sätt. Först nu fattar jag att Mad World syftar på Madresfield, slottet där E.W hängde som ung och som senare blev Brideshead i boken. Under andra världskriget blev engelska slott och herresäten ofta upplåtna till armén eller tilläts förfalla men Madresfield behölls in tip top shape under hela kriget, trots enorma omkostnader för underhåll. Det  fanns dock ett skäl till detta; om situationen i London blev riktigt illa, eller om England invaderades av Hitler skulle slottet bli bostad (eller gömställe) åt vad som fick fick kodnamnet “two sisters from the tower” – nämligen Elizabeth, tronföljaren, och hennes lillasyster Margaret. (Inte dom på bilden dock.)

  2. Litterär synkronisering

    av

    Det är nästan lite spöklikt att precis när man läst om ”The anotated Wind in the Willows” ta upp ”Mad World – Evelyn Waugh and the secrets of Brideshead” (Paula Byrne, Harper, 2009 ) – och hamna på följande passage om hur Waugh såg på sig själv under Oxfordtiden:

    ”In his heart he knew that he did not really belong there. Rather like one of his heroes Toad of Toad hall, he had a child like quality that manifested itself in acute mood swings between hilarious gaity and sullen gloom.// He was still the outsider looking in, glimpsing, rather than passing through the low door in the wall that opened on an enclosed and enchanted garden.” (Paula Byrne)

    Min översättning:

    ”Djupt inom sig visste han att han inte hörde hemma där. I likhet med sin store hjälte Padda på Paddeborg var han lite barnslig, något som tog sig uttryck i plötsliga humörförändringar där han växlade mellan yster uppsluppenhet och surmulen dysterhet. //Han var fortfarande utanför, han kunde bara se en skymt av, och aldrig helt passera, genom den där magiska dörren i muren som ledde till en hemlig, förtrollad trädgård.”