Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Från början till slut

    av

    Det här sliter många med så det kan vara väl värt att kolla in sju olika sätt att skriva en outline eller en plan för handlingen från början till slut.  Få ihop helheten. Vad man väljer är nog lite individuellt men visst kan man se en skillnad på de sätt som fokuserar på den yttre strukturen; alltså att man utvecklar och planerar handlingen efter en tre- eller en femaktsstruktur, och de som har karaktärernas inre känslomässiga resa och utveckling mer i fokus. Sedan är det förstås bra att alltid kombinera dessa för bladvändare med perfekt planerade vändpunkter blir ganska platt utan någon känsla för huvudkaraktärens inre utveckling och konflikt. Det skapar fördjupning och psykologi. Men om man skriver till exempel en ungdomsroman med stor vikt på känslor, psykologi och det emotionella planet och karaktärernas förändring och upplevelser så krävs det kanske något annat; jag brukar rekommendera detta blogginlägg om ” de dramaturgiska bågarna” som sätter karaktärernas förändring först. Notera att det förstås finns viktiga vändpunkter i den yttre handlingen men den är där primärt för att få karaktärerna förändra sig. Sedan finns det förstås de vanliga gamla sätten, som synopsis, att sammanfatta varje kapitel ett i taget från början till slut med några meningar och föra in i ett eget indexsystem eller på Post itlappar; och den så kallade Snöflingemodellen. Här får man helt enkelt känna sig för vad gäller det som passar ens eget projekt bäst. Snöflingemodellen kanske är bäst om man skriver en fantasy med en mängd karaktärer, miljöer och ett episkt anslag.

     

  2. Emma overload

    av

     

    colonialfamilyDe engelska tvtittarna – i synnerhet de manliga – verkar bli mer och mer trötta på alla filmatiseringar av romantiska klassiker som “Emma” och historiska romaner  överhuvudtaget.  Av vad jag förstått så görs tvbearbetningar till exempel av Jane Austen numera lite på löpande band, med fokus på de kändaste titlarna men de ängsliga tvcheferna väljer bort de dystrare och mer komplexa verken. Kanske därför kritikern i the Guardian önskar  sig “a bonnfire of the bonnets” ganska snart (ett bål av bahytter) och A. A Gill är förbannad för att Emma är en pappersdocka, och för att ingen annan karaktär i serien vågar hugga benen av henne och beat her brains out with the bloody stump… Det var ett tag sedan med andra ord som motorvägarna korkades igen för att ALLA skulle hem i tid att se “Pride and prejudice”. Jag tror det är “Emma in leggingssyndromet” som spökar.