… kan man väl kalla julen, eller ”läsfrihetens helg” som Kerstin Ekman säger, men det tycker jag låter mer som att all läsning är bannlyst. Hursomhelst här tipsar hon och flera andra författare som Bengt Ohlsson, Torbjörn Flygt och Sissela Lindblom om böcker de ska läsa i jul. Om inte annat är dessa listor en bra påminnelse om böcker man hade tänkt… men inte hann och som sedan försvunnit i glömskan. Och här finns ännu fler lästips från författare.
Det finns en hel del författare som i sitt skrivande annekterat en viss plats och låter nästan alla sina böcker utspela sig just där. Att läsa böckerna blir att lära känna staden, vilket ju kan vara en poäng i sig varesig man varit där eller inte. Det här gäller kanske deckare mer än något annat – Ian Renkins Inspector Rebus och Edinburgh, Åke Edwardsson och Göteborg, Inspector Morse och Oxford. Men även många romanförfattare använder stadens miljöer mer eller mindre invävt i handlingen, som Hjalmar Söderberg (Stockholm) eller Paul Auster (New York). Det här handlar egentligen om Charles Dickens som Londonskildrare i böcker som Oliver Twist och Bleak house. För ett barnhemsbarn som Oliver Twist var viktorianska London inget roligt ställe alls, här skriver Dickens om ”cold, wet, shelterless midnight streets” full of “foul and frowsy dens, where vice is closely packed and lacks the room to turn.”
Är man i London kan man besöka Museum of London och titta på en utställning just om Dickens och London som öppnar till helgen.
www.museumoflondon.org.uk
Vad är bättre än att läsa om folk som fryser ännu mer än man själv gör undrar tidningen The Guardian och tipsar om vinterläsning – böcker som helt eller delvis utspelar sig under den kallaste säsongen på året. Orlando av Virginia Woolf har jag inte läst men Dan Simmons The terror om kapten Franklins misslyckade sjöfartsexpedition för att upptäcka Nordvästpassagen (mellan Nordamerikanska kontintenten och Ryssland) är en av mitt livs största läsupplevelser. (När man väl tagit sig igenom de 400 första sidorna.) Berättelsen om livet på (och bortom) de två fartygen som för evigt fryser fast i isen någonstans i Kanada 1845 är så detaljerad i sina beskrivningar av köldgrader, mörker, is, snö och vinande stormar att man som artikelförfattaren säger måste sätta på sig en extra tröja. Släng in skörbjugg, kannibalism, amputationer, myteri och ett jättelikt isbjörnsliknande monster som kretsar kring de två fartygen, och det kan inte bli värre/bättre.
AIDS finns ju i högsta grad fortfarande och drabbar Afrika och Asien värst, och mest utsatta är som vanligt den kvinnliga befolkningen. Ett skäl till det är kvinnor har sämre ekonomiska förutsättningar, till exempel för att skaffa mediciner åt sig och sina barn. Mavis Munga (se bilden) är en sådan kvinna som själv har Hiv och vars fem barn alla har Hiv… Eftersom hon som änka är mer eller mindre rättslös (när hon inte ville gifta sig med sin makes bror slängde han ut henne och tog all deras mark, huset och djuren) är hennes förutsättningar extra dåliga. Barnen skulle behöva äta bromsmedicin men eftersom de är så fattiga så är barnen undernärda och skulle inte klara medicinens bieffekter. Action Aid arbetar för att genom att informera kvinnor som Mavis om de rättigheter de faktiskt har, som att ingen har rätt att ta deras mark. Genom att stödja Action Aid i deras arbete mot AIDS/Hiv kan du alltså långsiktigt vara med och förhindra att flera kvinnor hamnar i samma situation som Mavis och miljontals som hon.
Här funderas det lite över om man själv som författare kan köra några tester för att kolla om ens manus håller måttet. Det är inte helt lätt, konstaterar författaren A L Kennedy, eftersom det är svårt att vara objektiv inför sitt eget verk. Det känns oftast lättare att lämna bort manuset till någon som är det, som en lektör, som kan ge en klinisk diagnos. De flesta manus jag får i min hand i egenskap av lektör/författarcoach brukar jag ordinera någon typ av näringslösning eller intravenöst dropp; de behöver lite boost, lite mer kött på benen och utfyllnad kanske för att de ofta hamnar hos mig när de är små och späda. Vissa får man gå in och rent kirurgisk operera på, skära och ta bort. Andra behöver en lugnande tablett, men de allra flesta brukar jag rekommendera något uppiggande för att öka energin, flödet, framåtrörelsen och stärka blodomloppet.
En sak som Kennedy tycker stärker författarens förmåga att vara objektiv är att byta medium för manuset. Bara genom att skriva ut det och läsa det från pappret kan få en att inse att det som såg så bra ut på skärmen visar sig vara totalförvirrat skräp. Och ett ytterligare test är att läsa manuset högt, helst för någon annan. Logiska luckor, haltande språk, allmänna oklarheter – det blir aldrig så hårresande uppenbart som då.
Hade en intressant diskussion om det här ämnet med två deltagare på min skrivarkurs Författarverkstad på Falkens författarskola. Vet inte hur vi kom in på det, möjligtvis apropå Augustprisvinnaren 2011 ”Korparna”. Men man tänker ju också på Edgar Allan Poes sanningssägande The raven och Odins visa korpar Hugin och Munin. Korpen som budbärare har flugit hit och dit genom litteraturen sedan Gamla testamentet där Noak skickade iväg en korp från arken för att ta reda på om det låg land i närheten. Hittade även det här: ”Korpen är sedan urminnes tider förknippad med kraftfull magi.//Korpen symboliserar också natten, den tid då man ska vila sig för återhämtning och inhämta budskap i drömmarna.” Såklart ser man även på korpen som lite olycksbådande symbol för varsel (omen) och onda förebud. Att en korp sitter och häckar i närheten av en sjukbädd antas innebära snara, mycket dåliga nyheter enligt gammal folktro. Till våren startas en bokcirkel på distans på just Falkens Författarskola där vi tillsammans läser och diskuterar Korparna av Tomas Bannerhed. (Sidan med programmet för våren -12 uppdateras kontinuerligt)
Det finns en speciell genre inom film och litteratur som jag tänker på när jag läser om det som verkar ha pågått bakom stängda dörrar på fina internatskolan Lundsberg. Vi har ju inte direkt exklusiva privatskolor och universitet även om flick- och pojkläroverken fanns kvar en bit in på femtiotalet om jag fattat rätt och den enda svenska bok jag kan tänka på som skrivits om detta fenomen är förstås Ondskan av Jan Guillou. Men ämnet i sig har gett upphov till filmer som Döda poeters sällskap, Mona Lisas leende och collegeromaner som I en klass för sig (Curtis Sittenfeld), Den hemliga historien (Donna Tartt) och deckare som Saknaden efter Joseph av Elizabeth George. Slutenheten mot omvärlden, den interna uppsättningen av traditioner och regler som ska följas, och misstänksamheten mot outsiders framkallar en speciell dramaturgi – ju slutnare värld desto mer fascinerande historier slipprar ut. (Glömde Harry Potter…)
Otroligt lång och härligt utforskande intervju med toksäljande romanceförfattaren Nora Roberts om hennes eget författarskap och om romance som genre överhuvudtaget. Roberts som började karriären med att skriva romance enligt standardformulären har under åren blivit känd för att ha utvecklat och förnyat genren. En ganska oromantisk arbetshäst anas bakom intervjusvaren; ”Hur tar du dig igenom skrivprocessen?” ”Sponken” (”Alcoholic beverages”). ”Twittrar du?” ”Hade hellre kört in en brinnande pinne rakt i ögat”. Att både manliga och kvinnliga karaktärer är starka men har fel och brister och därför är trovärdiga och möjliga att känna igen sig i, är kanske den stora hemligheten bakom all succé. ”De letar efter sig själva, inte efter någon annan”. Bra där. (Bilden är från ett dataspel baserat på en av Noras böcker.)
Det här med att man inte förklarar allt för läsaren har jag tänkt på mycket som berättargrepp, speciellt när man skriver spänning. Det kan vara så att det finns två olika versioner av sanningen och in till det bittra slutet så blir man inte klar över vilken som var riktiga, som i Mörkerseende av Barbara Vine eller Patient 67 (Dennis Lehane), eller En färd till Indien av E M Forster där en ung engelska blir våldtagen i en grotta av indier. Det är iallafall vad hon påstår, men är det sant? Man får aldrig veta vad som hände… Läsaren lämnas med obesvarade frågor om ett centralt skeende och får aldrig någon förklaring – och vad hände egentligen med de där flickorna som försvann när de åkte på picknick till Hanging Rock och aldrig sågs i livet igen? Man kanske kan säga att det viktiga inte är hur det egentligen förhöll sig, det viktiga är konsekvenserna och vilka händelser som sattes igång som följd, själva storyn. Upprinnelsen till detta, gåtan, kan förbli mystisk och oförklarad eller iallafall tvetydig. Man måste langa upp förklaringar till det mesta, men kanske inte till allt.
Bästa Simona hann först men det betyder nog bara att vi båda ser fram mot den här lika mycket. Av alla filmer som nu kommer som är baserade på gamla klassiska bröderna Grimmberättelser verkar det vara Snövit (Snow white and the huntsman) som skaffat sig flest muskler under resan – från stillsam liten saga till testosteronstint fantasyspektakel komplett med bataljer med svärd och till häst och monster i skogen. Den elaka styvmodern verkar dock vara sig lik, originalet kan knappast bli otäckare.