Om man läser egenskaperna en typisk romancehjältinna bör ha iallafall i Harlequin Heartwarming påminner det ganska mycket om den typiska svenska veckopresshjältinnan. Skapa en person som läsarna kan gilla och relatera till. Som de skulle vilja vara. Praktisk, empatisk, lojal, humoristisk, kärleksfull och kanske viktigast – medveten om sina egna brister. Samtidigt en kvinna som hjälten kan tänkas bli kär i. Och inte bara kär – älska för evigt på grund av hennes inre egenskaper. I den här listan kan man läsa om hjältinnor med brister, ”flaws”. Den snabbkäftade Beatrice från Mycket väsen för ingenting är ju minnsvärd för mig iallafall (se bilden), den självständiga och sträva Harriet Vane från Dorothy Sayers deckare och flera till. Men kanske handlar det inte om brister. En hjältinna som är alltför perfekt, alltför strömlinjeformad, stryker alltför medhårs skapar ingen spänning. Ge henne lite motvalls drag, gör henne till en intressant person, avvikande i sitt sammanhang.

I USA och många andra delar av världen är romance som sagt större än i Sverige. Mycket större. Romance är också föremål för akademiska forskningsstudier, till exempel om underliggande mönster av klassisk mytologi som finns i många böcker. I Harlequinboken som tas upp, Love in the valley, är hjälten – en smådeppig arvinge till en stor förmögenhet – på besök  på ett slott där han träffar den unga vackra och betydligt piggare och gladare frilanskocken Julia som sköter cateringmaten åt gästerna. För alla som inte läst på sin grekiska mytologi kan jag avslöja att dynamiken och rollfördelningen hos det här paret baserar sig på den gamla sagan om Hades och Persephone. Hades är underjorden kung, ”avskuren från värme och solljus” precis som bokens manlige hjälte Hugh är en dyster enstöring som häckar uppe i sitt vindsrum där han tappert försöker skriva klart en bok (!) och den mer optimistiskt lagda Julia är Persephone, prinsessan som förknippas med vår, växtlighet och grönska. Komplikationer och ömma känslor blir följden. (Enligt myten kidnappar Hades den livgivande Persephone när hon är ute och plockar blommor och tar med henne ner till underjorden där man får hoppas att hon lättar upp hans tillvaro.) 

Eller ”workspace”, varesig det nu är författare, grafisk designer eller konstnär. Men författarnas arbetsrum har lite högre mysfaktor, som till exempel utrymmet ovan som tillhörde George Bernard Shaw.

Det var det ju kanske inte, men när Ian Flemings Casino Royale den första boken om James Bond kom ut för sexti år sedan var det ändå något helt nytt på den litterära kartan. Ungefär som när Beatles trädde in på scenen. Om böcker tidigare ansetts behöva ha något sorts moralisk tema eller säga något tankeväckande om människans tillvaro på jorden sopades sådana ambitioner elegant åt sidan av Fleming till förmån för rafflande, skamlös underhållning vars enda syfte var att underhålla. Fortfarande är böckerna extremt roliga att läsa, sedan kan man ju såklart häpna åt de vansinnessexistiska kvinnoporträtten med tillhörande hjältinnenamn (Honey Rider, Pussy Galore) och fördomsfulla koloniala porträtt av aktuell antagonist men samtidigt njuta av det smidiga språket, det mer antytt skildrade men nog så raffinerade och hämningslösa sexet och våldet, de eleganta, uppfinningsrika försöken att ta James av daga, de i detalj beskrivna bilarna och måltiderna (krossade klabbklor med smält smör och rosa bubbel har jag glömt i vilken bok  man åt), de initierat skildrade lyxiga miljöerna – allt skrivet i syfte att få läsaren att drägla.

Alla – som gillar att läsa – har en sådan. Den där boken man helt enkelt aldrig kan slänga. Den magiska boken. Den man tar med sig till sängen när man haft en extra jobbig dag trots att man läst den tusen gånger och som långsamt faller mer och mer i bitar. Som är det självklara valet att man rycker ur bokhyllan först om huset skulle börja brinna. Det kan vara den första boken man läste, den man fick av en speciell person. Den man har en känslomässig förankring till som sträcker sig utöver själva innehållet. Köpte på en speciell plats eller bara läst om och om hur många gånger som helst. Eller som har ett extra fint omslag. Totemboken. Det är därför e-bokläsare kan förmedla innehållet men aldrig kompensera för det rituella i att köpa/äga/älska en riktig bok. Och med riktig bok menar jag en med omslag, pärmar och papperssidor.

Enligt förlaget Harleqins amerikanska hemsida finns nu en ny genre kallad Harleqin Heartwarming. Nyckelorden här är ”wholesome” och traditionella värderingar: historierna kretsar inte bara kring romantisk kärlek utan också kärleken till familjen, till barn, mormor och morfar och hemmets lugna härd gärna på landet. Det är faktiskt rätt mycket som påminner om värderingarna som genomsyrar den moderna (tidlösa) typiska svenska veckopressfictionen där det ska kommuniceras är det hjärtevärmande, innerliga, äkta. Många av novellerna rymmer inte bara en kärleksintrig dessutom utan andra tema som familjeliv, husdjur – kort sagt allmänna trivselhistorier. Men det som fascinerar mest när man läser på hemsidan är bland Passion, Blaze, Kiss och allt vad det är så trängs numera Harleqin NASCAR som utspelar sig i NASCARmiljö. Vaf-n NASCAR handlar om racerbilar, en sorts motsvarighet till Formel 1. Är detta ett sätt att fasa in manliga läsare i den kvinnliga Harleqinvärlden, eller? Och vad ska svenska Harleqin toppa med, Harleqin Allsvenska?

… ska inte nojja över att de använder sig av Twitter, tycker den här brittiska författaren. Tydligen råder det delade meningar om hur klädsamt det är att twittra förbehållslöst om sina egna böcker, om recensioner (om de är bra) och om översvallande omdömen man fått från andra författare. Men det ska man inte bry sig om alltså. Som författare kan man ha både nytta och nöje av lite ytligt nätverkande i sociala medier; författare arbetar ensamma och lite stimulans från omvärlden är bara bra. (Hemingway och Viriginia Wolf hade kanske lagt självmordstankarna på hyllan om de gjort avbrott i skrivarvåndan med att länka till lite gulliga kattvideos då och då….) Förlagen som försöker kränga en bok uppskattar att få lite draghjälp genom att du twittrar om hur fantastisk boken är själv. Författare är av naturen marknadsförare av sig själva och om de inte får twittra om det så kommer de att prata sönder folk på fester om hur svår deras senaste bok var att skriva men att den nu finns som pocket och ska översättas till fyra språk.