När man skrivit ett manus vill man ju helst att någon ska läsa… nackdelen är att konkurrensen blivit stenhårt. Men en positiv sak är att kanalerna för dig som författare blivit så många fler för att nå ut; det gäller att ta saken i egna händer och få folk att uppmärksamma att du skrivit en bok. Här ges några tips. Lägg pengar på ett snyggt säljande omslag=viktigt. Engagera läsarna på alla de där sätten de flesta gör med ögonen förbundna nuförtiden; en plattform för ditt författarskap på nätet i en form av en blogg om boken, eller en webplats för dig som författare. Agera lokalt! (Ganska bra tips tycker jag allt.) Skriver du med en lokal anknytning om ditt villaområde (eller vad som antas vara det), din hemtrakt eller något annan igenkännligt á la Fjällbacka eller Bergslagen eller Tyresö så använd dig av lokala events, media och näringsidkare (som bokhandlare) för att få ut din bok – den kanske är en deckare i första hand med i andra hand också något som kan sälja en viss landsända och till och med bli en del i den lokala turistnäringen.
-
-
Sagodags igen
Nyfilmatiseringarna av gamla klassiska Bröderna Grimmsagor verkar aldrig ta slut… Nu är det Askungen som är på gång, kort efter två olika versioner av Snövit och en lite annorlunda version av Törnrosa (Maleficent). Och konstigt nog är det Kenneth Branagh som regisserar eller så är det inte så konstigt eftersom han ser likheter mellan Askungens mamma (hennes snälla, biologiska mamma inte den onda styvmodern) och King Lear. Att döma av bilderna om man googlar på filmen så blir den en visuell fest.
-
Sexig läsning
Vad kan passa bättre på Alla hjärtans Dag än kombinationen böcker +romantik och då menar jag inte en lista över de bästa litterära kärlekshistorierna som man kan läsa om här i DN; utan ett galleri föreställande läsande män på T-banan i New York, skamlöst kategoriserade som Den läsande hunken, Lång, mörk, stilig, Prydlige banktjänstemannen och Casanovan. (Ja jag vet att det är lika förkastligt att objektifiera män som kvinnor och att det förmodligen är förbjudet att smygfota och sedan lägga upp på nätet, till på köpet i ett eget Instagramkonto. Men…)
-
Kroppen kräver sitt
En författare resonerar om vikten av att röra på sig under skrivprocessen. Löpträningen hjälper faktiskt hans skrivande. Det räcker inte att bara låta fingrarna röra sig över tangentbordet – att röra sig fysiskt verkar hänga ihop med den mentala processen under skrivararbetet. Speciellt när man sitter fast. Att springa motverkar dåligt humör (framkallat av allt sämre självförtroende eftersom man börjar inse att man är en hopplöst kass författare), förhindrar panikkänslor inför kommande deadlines och sätter igång kreativiteten bättre än att hänga framför datorn. Framför allt inger det känslan av nyvunnet självförtroende – mitt manus kanske inte rör sig framåt men det gör jag!
-
Plågad prosa
(Snodde rubriken från artikeln men just här blir det ju bättre i svensk språkdräkt.) Jag har läst F S O G som hastigast utan att ha så stor behållning av den – som sagt så måste grejen vara att en typ av erotisk romance hamnar i main streamlitteraturen; den här typen av romance har förut varit förbehållen olika mer undangömda Harlequinserier, men egentligen tycker jag det är samma sak. Hursomhelst; jag har viss erfarenhet av översättning av engelska romanceböcker till svenska och man frågar sig då och nu hur E L James typiska mer ”blommiga”, utbroderade och metaforiska språk egentligen ter sig i svensk översättning. Fraser som “Anticipation hangs heavy and portentous over my head like a dark tropical storm cloud” och “My subconscious is figuratively tutting and glaring at me over her half-moon specs”. För att inte tala om “I must be the colour of the Communist Manifesto”. Romance är en anglosaxisk genre och jag anar att många blir sugna på att skriva själva efter att ha läst mycket, på engelska eller översatt. Men snälla – hitta er egen svenska språkdräkt, som jag skulle säga är mindre ordrik, mer rak på sak och mindre utbroderad luftig, det här går nästan inte att översätta utan att komiken står som spön i backen. (Kanske borde läsa svenska utgåvorna också i o f s.)
-
Måste man tänka i målgrupp?
Det här har börjat komma upp i refuseringar och förlagsutlåtanden som jag läser via mina klienter. Bokmarknaden blir allt mer nischad i genrer och åldergrupper och marknadstänkandet blir allt tydligare. För mig är egentligen begreppet ”målgrupp” helt fel när det gäller läsande. Ordet påminner väldigt mycket om ”target audience” som redan gjort sitt för att förändra till exempel filmutbudet i grunden. Men en snabb koll på baksidestexterna på några nya pockets intygar att pakteringen inkluderar även läsarnas tänkte ålder. Som man kan läsa mer om här görs det skillnad på ”teen fiction” och ”Y A” – Young adults. Och ni kan kolla in själva var gränserna går… Men läser man en definition på Y A så handlar det om läsare från gymnasieåldern och fram till 25 år ungefär. Sedan ska man inte glömma att läsarna inte vet sitt eget bästa alltid och glatt kastar sig över böcker för åldrar långt under eller över sin egen. ”Cirkeln” även om karaktärerna gick i gymnasiet hade inte blivit den hit den blev om den bara lästs av gymnasister. Och om boken är tänkt för läsare i en viss åldergrupp måste huvudkaraktärerna vara lika gammal? Komplext ämne som man kan diskutera länge (eller läs här inklusive kommentarerna). (Bilden från filmatiseringen av Veronica Roths Divergent.)
-
Varje karaktär är en historia
Ni som var med på Anne Ljungbergs Författarklinik minns att vi diskuterade det här på Storydoktors workshop om intrig och karaktär. Att alla karaktärer ska ha en vilja, en drivkraft – annars har de ingen funktion i handlingen och kan lika gärna strykas. Självklart blir det dock svårt att ge minsta lilla receptionist/polisassistent/dagisfröken en egen liten historia. Måste alla karaktärer ha en egen drivkraft frågade någon i publiken. Det är svårt att göra en avvägning mellan karaktärer och de som egentligen bara är namn. Men namn med lite mer att göra ska ha en egen historia. För många namn som bara cirkulerar runt utan en vidhängande konflikt eller roll skapar bara problem för läsaren och blir svåra att hålla reda på. Då är det bättre att baka ihop och stryka ner. Sedan kan man förstås göra som Charles Dickens och brodera ut varenda bikaraktär till små men oförglömliga berättelser i sig. (I Dickens värld är f ö namnet på karaktären en liten berättelse i sig.) Ovan Miss Havisham ur Lysande utsikter.
-
Det här med självpublicering…
Nu har även Bonniers skapat en plattform för författare som vill ge ut sina egna böcker (tack för tipset, Simona). Det är en rätt intressant utveckling onekligen. Man kan väl se det som att i strömmen av manus som skickas ut till agenter och förlag är det svårt även för de (förlagen och agenterna) att hitta guldkornen. Ett manus som författaren ger ut själv är ett manus som redan finns där ute, som blir mer synligt för de etablerade förlagen, och om det visar sig attrahera läsare såklart blir extra intressant att kolla lite mer på. Så var det med E L James som skrev Fifty shades… som fanfiction på nätet (fanfiction.net) och där vet man ju vad som hände. Och exakt samma sak hände denna kvinna som skriver thrillers under pseudonymen Rachel Abbott, som ursprungligen gav ut dem själv som eböcker och som efter att ha blivit väldigt poppis plockades upp av stora förlaget Random House.
-
Om uppskjutandets (o)sköna konst
Det här är kanske det vanligaste problemet man måste lära sig hantera som författare; hur man slutar skjuta upp att skriva. Varför man kryper som katten kring het gröt och gör saker man vanligtvis undviker som pesten snarare än att sätta sig vid skrivbordet verkar ha att göra med intressanta psykologiska mekanismer som man kan läsa mer om. Vad man egentligen försöker skydda sig själv från är alltså inte arbetet i sig, utan rädslan om att man ska skriva väldigt dåligt… Alla har väl någon gång haft en lysande idé/intrig bara för att se den falla i småbitar när man fäster den på papper. Alla har haft som syfte att få ner ett visst antal ord bara för att inse att dessa ord är platta, meningslösa och oinspirerade. En stor del av detta beror på att när vi läser en roman ser vi slutresultatet efter vad som kanske är flera års omarbetningar, svett, tårar och omskrivningar. Sedan blir man förtvivlad, uppgiven och trött när man själv ska skapa något och det inte blir lika bra – snarare tvärtom. Det här den skyggande fasen man måste ta sig igenom, sluta väja sig för det jobbiga att konfrontera sin egen förmåga. Det hjälper inte att städa garaget en gång till. Man måste lära sig skriva trots att det blir riktigt dåligt.
-
Dramatikens landskap
Miljö är handling som alla vet. Handlingen får ta form och bestäms till viss del av de yttre omständigheterna som den utspelar sig i. Tänk vilken skillnad i hur intrigen utvecklar sig om du försätter handlingen i tätbebygd innerstad där folk mer eller mindre bor på varandra, eller på en isolerad skärgårdsö utan båtförbindelserna under de strängaste vintermånaderna. Det här märks kanske allra mest i deckaren som är så beroende av en väl konstruerad yttre handling och intrig. Om man vill läsa mer så läs Deckarens svenska landskap om hur olika lokala och världsberömda svenska författare använder det omgivande landskapet och naturen – från fiskehamnar till ödsliga skogsvägar och djupa trollskogar och övergivna gruvhål. Det blir helt uppenbart att det är ur landskapet dramatiken härrör. Speciellt i Aino Trosells böcker från ett arkaiskt Dalarna starkt präglad av gruvnäring är handling och landskap en del av varandra. (Illustration av Lorenzo Mattotti till Neil Gaimans version av Hans och Greta.)
← Föregående sida
Nästa sida →
