Två av de förmodligen kändaste romance writernamnen är Barbara Cartland och Barbara Taylor Bradford (Emma Harteböckerna, om köksan som blir gravid och bygger ett affärsimperium på egen hand), som porträtteras här i what else – The Daily Telegraph. Dessa två är nog genrens mormödrar, eller gudmödrar. Barbara T B anger hårt arbete och ambition och en stödjande make som nyckelfaktorer när det gäller att lyckas kränga en riktig bestseller. (Hon hade också en mamma som tyckte att hon var ett geni.) Nu sitter hon och skriver i en enorm lyxvåning på Manhattan med marockansk butler, kristallkronor och art decoantikviteter omgiven av sina hundar, Bijou och Chammi (short for champagne).
-
-
”The plots are robust!”
Judith Hawley, professor i engelska vid University of London har intressanta synpunkter i en artikel här, om “The values of Jane Austen”.
Ms Hawley verkar tycka att de senaste årens tvbearbetningar av Austen har bortsett från hur böckerna speglar den tidens moraliska koder och värderingar och därmed har intrigerna urholkats. Tvserierna och filmerna blir lätt mer av kostymdramer där man enbart kränger romanserna och kärleksstoryn. Det blir “tjejer i muslinklänningar som mentalt har leggings på sig” och alltså uppför sig och tänker ungefär som moderna kvinnor. Man har tagit Emma hur hennes historiska, sociala, georgianska sammanhang med dess uppförandekoder och värderingar och försöker omvänt göra en vanlig ung tjej (inklusive leggings) av “a Regency heroine”. Allt för att göra historierna så tillgängliga för en ung modern publik. Något går förlorat i processen tycker Hawley:
“Her heroines are concerned about money but not about instant gratification; they’re independent minded but work within codes of politeness, gentility and deference which are largely alien to modern sensibilities. If you ignore the social relations that pertained in Austen’s day, then some of the behaviour and plot will not make sense.” (Min kursivering.) Hawkins tycker dock att böckerna är i högsta grad bearbetningsbara. Intrigerna håller – the plots are robust – och man ska inte behandla Austen som ett museeföremål. Äsch läs artikeln ur the Daily Telegraph istället. Det är intressant iallafall, det här med hur “dammig” man ska vara när man skriver historiska romaner, hur trogen den tidens seder och bruk, och hur en uppdatering ska ske så att det inte blir Emma in leggings…
-
Litteratur är musik
…. och musik är den högsta konstarten och all konst strävar efter att bli musik – ja det citatet har jag fått av en sådan inom ämnet trovärdig källa som Nicholas Cage (DN 6/9 -09) men ju mer jag tänker på det, desto mer stämmer det. (Egentligen kan jag uttala mig mest om skrivkonsten.) När man skriver manus, eller dialog, är det slående hur mycket det handlar om att fånga en rytm, är man riktigt inne i det så brukar jag bara markera/sammanfatta replikerna så kortfattat som möjligt för att snabbt kunna fånga rytmen, flödet, det melodiösa i ett samtal – ärligt talat känns detta viktigare än innehållet. (Man går ju tillbaka sedan och skriver ut hela repliken så det är lite stenografi över tekniken.) Man försöker m a o skriva lika snabbt, lika obehindrat som man pratar eller hör samtalet eller texten för sitt inre öra. Men det gäller löpande text lika mycket, hur man komponerar den och växlar i tempo och sätter ihop meningarna för att få det att svänga. Av någon anledning funkar det att skriva dialog till just detta.
-
Från tantsnusk till romance
Jag har alltid tyckt att begreppet ”tantsnusk” säger mer om vår svenska nedlåtande och ytterst puritanska syn på underhållning och litteratur än på själva böckerna (begreppet myntades tydligen av Jan Myrdal som råkat läsa en Jackie Collins.) Nu tror jag att termen ”romance” kommer att etableras även här i takt med att det börjar skrivas fler svenska romanceböcker. Här skriver en svensk journalist om hur hon bestämde sig för att själv skriva en kärleksroman (”romance novel) på engelska och hur hon blev medlem i Romance Writers of America för att kunna förverkliga sin dröm och därmed fick kontakt med ett enormt nätverk och en massa hantverkskunnande. Det som gäller är ”Självständiga starka hjältinnor och hjältar med känsloliv”, vilket låter betydligt mindre konservativt än vad genrens grymt dåliga rykte talar om.
-
Konsten att inleda
Jag undrar om det finns något så genialiskt som att inleda en bok (eller film) med någon typ av operation, speciellt en där nya revolutionerande tekniker används för första gången och en ung läkares rykte står på spel. Eller någon typ av bergsbestigning, eller en olycka, eller tillagningen av en avancerad maträtt under tidspress, eller någon faktiskt gör något fysiskt /praktiskt med precision och en het vilja om att uppnå ett visst resultat. Kasta oss ut i en annan, konkret, verklighet (istället för in i någons inre tankevärld) och sätt något på spel.
-
Förtjänar idolbild även hon
Elizabeth Gaskell (1810-1865) -
Adaptioner
Såg att det inte är Andrew Davies som bearbetat ”Cranford” av Elizabeth Gaskell för tv, men någon har gjort ett väldig bra jobb. Har inte läst boken och vet inte om den i likhet med serien inleds med en dramatisk skildring av en operation där inte bara liv och död utan nya revolutionerande operationstekniker och en ung läkares rykte står på spel. Det är också en bra inledningsscen eftersom boken/serien handlar om en hel by (Cranford) och manusförfattaren undviker att välja ut en enda karaktär vi hade annars hade kunnat identifiera oss med, och att göra denna till huvudperson. Istället fungerar operationen som en samlande händelse i byn, men också som en kalatysator för bybornas olika särdrag och personlighetstyper. Genom en dramatisk händelse lyckas man alltså presentera och etablera ett helt persongalleri, väldigt ”organiskt”, och en del av relationerna och de sociala förhållandena i Cranford. Vi får en sorts minibild av samhället, utan att handlingen stannar upp för mycket just här i det viktiga inledningsskedet. Istället är det helt enkelt väldigt spännande.
-
Men han skrev underbart ändå… Waugh
-
Litterär synkronisering
Det är nästan lite spöklikt att precis när man läst om ”The anotated Wind in the Willows” ta upp ”Mad World – Evelyn Waugh and the secrets of Brideshead” (Paula Byrne, Harper, 2009 ) – och hamna på följande passage om hur Waugh såg på sig själv under Oxfordtiden:
”In his heart he knew that he did not really belong there. Rather like one of his heroes Toad of Toad hall, he had a child like quality that manifested itself in acute mood swings between hilarious gaity and sullen gloom.// He was still the outsider looking in, glimpsing, rather than passing through the low door in the wall that opened on an enclosed and enchanted garden.” (Paula Byrne)
Min översättning:
”Djupt inom sig visste han att han inte hörde hemma där. I likhet med sin store hjälte Padda på Paddeborg var han lite barnslig, något som tog sig uttryck i plötsliga humörförändringar där han växlade mellan yster uppsluppenhet och surmulen dysterhet. //Han var fortfarande utanför, han kunde bara se en skymt av, och aldrig helt passera, genom den där magiska dörren i muren som ledde till en hemlig, förtrollad trädgård.”
-
Det kommer att susa ännu mer i säven
”The anotated wind in the willows” har kommit ut och kommer till biblioteket snart för jag har beställt den! (Men jag ska nog köpa den också). Det är jubileumsutgåvan av ”Det susar i säven” med noter, läste jag här. Kenneth Graham fyller 150 år i år. Noterna ger bakgrundshistorier till boken, som exempelvis att Oscar Wilde inspirerade till bokens uppblåsta men soignerade ”Paddan”.
← Föregående sida
Nästa sida →