Det här diskuterade jag med min kollega och fellow storydoktor Johanna Wistrand för ett tag sedan. Feelgood är lite svårt att ringa in, frågan är om det är en genre i sig egentligen – romanceförlaget Harlequin har exempelvis numera en underkategori kallad Harlequin Heartwarming med (antar man) mindre av ångande sex och fler promenader i fallande höstlöv, bortsprungna hundar som blir återfunna och hälsosamma familjerelationer. Värderingsmässigt och innehållsmässigt stämmer det bra med den typiska svenska veckotidningsnovellen som inbegriper inte bara kärlekspar utan alla familjemedlemmar, husdjur och helst mysiga miljöer som inger läsaren ett sorts eskapistiskt välbehag (dock utan att vara överdrivet exotiska, mer som hämtade ur något smakfull inredningsmagasin. ) Man kan nog också prata om mys, trevnad, en känsla av allt ordnar sig och att konflikterna inte berör livets mörkare sidor utan känns hanterliga och lagom tillspetsade för att också vara underhållande. Feelgood betyder dock absolut inte en avsaknad av problem  – man ska vara lika noga med att  intrigmässigt ge sina karaktärer hinder, utmaningar, äventyr och komplikationer för att sedan skapa den värmande känslan att allting allting löser sig och slutet alltid är gott. Då uppstår magisk feelgood.